Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Dinosaurier

Från 2015
Uppdaterad 29.10.2015 12:40.
Bildtext Kom ihåg att borsta tänderna.

Med anledning av AC/DC:s nyaste skiva ”Rock or bust” och den kommande spelningen i sommar i Tavastehus tänkte jag plita ner några ord om dinosaurier kontra ny musik. Så det är bäst att ni gör anteckningar.

Det är inte en eller två gånger jag fått höra att gamla band borde sluta ge ut nya skivor eftersom de ändå aldrig kommer att överträffa de tre första skivorna. Må vara att Guns n' Roses aldrig kommer att slå Appetite for Destruction eller att Mayhem aldrig kommer att överträffa De Mysteriis Dom Sathanas, men jag bryr mig inte så mycket om det egentligen.

Jag är och förblir av den åsikten att veteranband mår bäst av att ge ut ny musik, helst då i hederligt albumformat. Visst, det kostar dem skjortan och de får kanske aldrig pengarna tillbaka i dessa tider av obefintlig skivförsäljning, men ändå njuter jag storligen av att höra nytt material av gamla favoriter.

Problemet med att repetera de gamla örhängena år efter år eller årtionde efter årtionde är ju uppenbart. Man blir trött på dem. Fördelen med att göra ny musik trots det otacksamma mottagandet är att det ibland faktiskt kommer bra stuff av gamla rävar. Ett bra exempel är Judas Priests senaste Redeemer of souls som var en mycket positiv överraskning för mig. Som helhet fungerar plattan bättre än ”helt okej” och det finns några riktigt grymt bra spår på skivan. Speciellt avslutningsspåret Beginning of the end är av samma klass som klassiska Beyond the realms of death från sjuttiotalet.

Lulu m.m.

Metallica
Bildtext Metallicas setlista i Helsingfors i maj 2014.

Det är hur kul som helst att höra Metallica lira de fem första plattorna i sin helhet av och an på vareviga turné men konsertupplevelsen blir för mig större då de klämmer in en Lords of summer emellanåt. Kanske jag tröttnat på den om ett par år, men då kanske de har skrivit någon annan ny låt som jag åtminstone för stunden diggar.

Metallicas senaste studioskiva var väldigt nära ren och skär smörja. Skivorna de gjorde före det var riktig erbarmelig scheisse. Men till och med på Reload fanns det en bra låt (The memory remains). St. Anger kan jag inte alls lyssna på dock. Den nersablade kollaborationen Lulu med Lou Reed är en svår skiva. Pretentiös och underlig och tassig, men det finns stunder då jag hellre lyssnar på den än miljonte gången på Black album. I mörkret under täcket innan jag lägger mig ibland.

Jag skjuter in en Spotify-lista över personliga ”nya” låtar av gamla fjärtar som jag tycker är helt av samma kaliber som klassikerna, trots att de släppts åratal efter den ”klassiska” eran.

Spotify-lista med bra låtar sent i karriären:

En lång karriär kan vara lika enkelspårig som AC/DC:s eller Motörheads men den kan också vara grymt mångfacetterad som mina husgudar Kiss eller Alice Coopers. Det finns perioder då jag föredrar att lyssna på de där bortglömda 80-talsskivorna av Black Sabbath med Tony Martin eller Glenn Hughes på sång. Headless cross t.ex. Fenomenal låt. "The eternal idol" är en fantastisk skiva. "Seventh star likaså. När det begav sig skulle jag inte ha kunnat bry mig mindre om dessa plattor. Tricket är att inte jämföra dem med Paranoid eller Sabotage utan med andra band av den eran eftersom musiken skiljer sig så radikalt från Ozzy- eller Dio-eran.

Kolla frisyrerna och stilkänslan...

Mötley Crües nyaste album Saints of Los Angeles är den bästa skivan de gjort sedan Dr. Feelgood. Och comeback-singeln If I die tomorrow från samlingsskivan Red, white & Crüe tycker jag är en av deras topp tio låtar någonsin. Kanske jag är konstig. Jag korrigerar, jag ÄR konstig, men det är säkert många andra fans också.

”Greatest hits”-turnéerna är skoj en gång men blir efter hand sövande upplevelser utan litet nytt och gärna litet gammalt men obskyrt inkastat för die hard-hansen.

Gammal är äldst

Att skapa ny musik är musikernas jobb. Veteranerna är dessutom ganska bra på sitt jobb. De riktigt långa karriärerna har alltid sina svackor, som följs av nytändning och sedan svacka igen. Se bara på Megadeth till exempel. Efter "Cryptic writings" kastade jag in handsken, så dåliga blev de.

Men sedan kom "The system has failed" som en fräsch fläkt bakom ett träd och jag började lyssna på dem igen. Både de gamla skivorna och de nya. De gjorde tre-fyra bra skivor i rad och den allra nyaste var sedan igen som en fjärt i den nyvädrade hissen. Men om man ser på hela karriären så finns det tillräckligt många nya bra låtar för att fylla ut setet så man inte igen tröttnar på samma gamla Countdown to extinction eller Wake up dead.

Vi ses i Tavastehus

Om ni instämmer kan ni bjuda mig på en bärs i Tavastehus i juli. Är ni av annan åsikt diskuterar jag gärna ämnet. Jag kanske bjuder, för det finns ingenting som är roligare eller mer meningsfullt här i livet än att käbbla om musik. Medan AC/DC förhoppningsvis spelar Rock the blues away.

Metallväktarna

skivkonvolut Craneium Explore the void

Fem frågor till Craneium

Stoner-bandet Craneium övertygar på debutskiva

Soffe spelar bas i Viper Arms

Skulle inte kunna leva utan metal

Kvinnor måste oftare än män bevisa att de kan spela rock

Emma och Craig vill förändra metallscenen

Upp till kamp mot sexism inom metallmusik

Sexism inom metal bekämpas med bra metal av kvinnor

Kjell Simosas

Vårens hårdaste plattor

En titt på den mörka musikens skivvår.

Lasse Grönroos bokhylla med rockböcker

Biografier jag skulle vilja läsa

Oskrivna biografier Lasse vill läsa.