Fiskarnas öde

Då vädret tillåter far man och fiskar, oberoende av om det är lördag eller söndag eller vilken dag som helst.

― Ulf Granqvist har arbetat som yrkesfiskare hela livet. Han bor i Molpe i Korsnäs kommun.

Överfiskning hotar världens fiskbestånd – och fiskare

Fakta om krisen för fiske

• Största delen av världens fiskbestånd är allvarligt hotade på grund av överfiske, som beror på befolkningstillväxten och de allt effektivare fiskemetoderna.

• EU har gått in för en ny, gemensam fiskeripolitik, som har som mål att få ett slut på överfisket senast år 2020.

• Yrkesfiskarnas antal har sjunkit drastiskt i Finland under de senaste åren. För tillfället finns det drygt 500 yrkesfiskare kvar.

Människans beroende av havets fångster växer i samma takt som jordens befolkning. Risken finns att vi tömmer haven på fisk. Den goda nyheten är att man nu har vaknat upp till hur utsatta fiskbestånden är.

Fiskförbrukningen växer kraftigt i världen, både den totala mängden fisk vi äter och proportionellt i förhållande till befolkningsmängden. Då en människa på 1960-talet åt ca 10 kilo fisk per år, äter hon nu över 19 kilo.

Under samma tid har befolkningsmängden mer än fördubblats. År 1960 fanns det ca tre miljarder människor, nu finns det över sju miljarder. Följden är att haven håller på att tömmas. Vissa fiskbestånd har kollapsat, medan andra har tunnats ut så småningom.

Allt som allt drog vi upp 158 miljoner ton fisk under 2012. Allra mest fiskas anjovis, Alaska pollock och bonit, som är släkt med tonfisk.

För tillfället är ungefär 40 procent av all konsumerad fisk odlad. Men pressen på de naturliga fiskbestånden är hård och den växer för var dag som går.

Det finns åtminstone tre orsaker till överfisket

För det första ökar efterfrågan på det hälsosamma livsmedlet fisk, då medelklassen i de länder som utvecklas snabbt nu börjar ha råd att köpa fisk.

För det andra utvecklas fiskemetoderna konstant och de mest effektiva fiskefartygen fungerar redan nu som flytande fabriker. Bestämmelserna om hur stora fiskefartygen får vara härstammar eventuellt från en tid då fångstmetoderna inte var så effektiva som nu. Fiskekapaciteten är för tillfället två till tre gånger större än nödvändigt. 3,2 miljoner större och mindre fiskefartyg opererar på världshaven.

Staterna stöder fiskeflottan med miljarder, varav största delen går till de stora fartygen. Enligt Global Ocean Commission fångar de stora fartygen 65 procent av all fisk, medan de endast sysselsätter 4 procent av yrkesfiskarna.

Den tredje centrala orsaken till det stora överfisket är att förvaltningen av fisket är ineffektiv och övervakningen obefintlig, vilket gör att ungefär en femtedel av världens fiskfångster är illegala.

Inte har jag några manicker som ekolod eller radar för att hitta fiskstimmen.

― Ulf Granqvist fiskar främst sik och abborre. På sommaren är också vandringslaxen ett viktigt byte. Fiskarens arbetsvecka är ofta sju dagar lång.

De senaste åren har man insett hur dåligt haven mår och hur snabbt fiskbestånden minskar. Enligt Petri Suuronen, som är fiskexpert vid FAO, finns det nu skäl till optimism, trots den dystra helhetsbilden.

– Många stora fiskestater, såsom USA, Australien och Norge, har de senaste åren gått in för hållbart fiske och Europa kommer efter.

Ett problem är att trycket på u-länderna har ökat, då de rika ländernas vattenområden är nästan utfiskade.

Suuronen säger att läget är värst i vattnen i Sydostasien och Västafrika, där det också finns många kinesiska fiskefartyg, utöver de europeiska.

Åsikterna om hur fiskbestånden mår varierar bland forskarna. Den prestigefyllda vetenskapliga tidskriften Science publicerade 2006 en artikel, som förutspår att världens fiskbestånd kommer att kollapsa efter år 2050. En del vetenskapsmän anser att den synen är för pessimistisk, medan andra håller med.

Hannu Lehtonen är professor i fiskerivetenskap vid Helsingfors universitet och han anser att situationen är mycket dyster.

– Man kan säga att en stor del av fiskbestånden har kollapsat. Man kan inte fiska dem, för de finns inte mera. Man lyssnar helt enkelt inte på forskarna.

Enligt hans tolkning av FAO:s information om överfisket är 90 procent av de fiskbestånd man följer med överfiskade, och endast den underfiskade tiondelen är på en hållbar grund. Petri Suuronen från FAO anser å sin sida att man kan räkna både den underfiskade tiondelen och den 60 procent som fiskas till maxkvoterna till hållbart fiske. Enligt hans beräkningar är alltså 30 procent av fiskbestånden överfiskade och 70 procent på hållbar grund.

Förutom överfisket är klimatförändringen ett allvarligt hot mot fiskbestånden. Klimatforskarna har nämligen upptäckt att haven försuras, då mera koldioxid släpps ut i atmosfären. Under hundratals miljoner år har oceanernas pH varit 8,2, men de senaste årtiondena har det sjunkit till 8,1.

Forskningen kring hur försurningen påverkar livet i haven är bara i startgroparna.

Den kloka konsumentens fiskefångst

Finländarna äter allt mindre inhemsk strömming och allt mer norsk lax. Årligen äter vi ungefär 15 kilo fisk per person i Finland, och största delen av den fisken importeras. Vad borde man föredra, handla med eftertanke och undvika vid fiskdisken?

Vi äter årligen fyra kilo norsk odlad lax per person, vilket är över fjärdedel av all fisk vi äter. Laxkonsumtionen har fyrdubblats på 2000-talet. På andra och tredje plats kommer odlad regnbågsforell och tonfisk.

Vi låter oss också väl smaka av inhemsk abborre och gös, medan vi väljer bort strömmingen. Ännu i början av 2000-talet åt finländarna över ett kilo strömming per person och år, medan vi nu är nere i 300 gram.

Med tanke på miljön skulle det ändå vara klokare att äta mera strömming än lax. Miljöskyddsorganisationen WWF rekommenderar små fiskar, såsom strömming och siklöja, från lokala vatten. Också inhemsk abborre, gös och gädda skulle vi gärna få köpa mera än idag.

Enligt WWF borde man tveka inför att handla norsk lax, eftersom fiskodlingen kan vara miljöskadlig. Fiskodlingarna kan sprida sjukdomar och parasiter till de vilda fiskstammarna, och fiskar som rymmer från odlingarna kan försvaga de lokala fiskstammarnas arvsmassa.

Regnbågsforell som odlats i Finland kan man däremot äta med gott samvete. Enligt WWF har Finlands strikta lagstiftning minskat på de skadliga effekterna av fiskodlingar. Man har inte heller märkt att sjukdomar eller parasiter har spridits till vildfisken. Därtill regleras också faktorer som gäller fiskarnas välmående noggrant.

Ett av de stora problemen med fiskodlingar är att det behövs så stora mängder foderfisk. De senaste åren har man lyckats minska andelen fiskbaserat foder och ökat på de vegetabiliska råvarorna. Trots detta, krävs det över fem kilo vild fisk, för att odla ett kilo lax.

Mera information finns i WWF:s fiskguide

Det är antagligen inte tonfisk i tonfiskburken

Många har en tonfiskburk hemma i skafferiet, ifall man någon gång skulle behöva mat snabbt och enkelt. Varje finländare äter över en och en halv kilo tonfisk per år och tonfisk kallas ofta ”havets broiler”.

Ofta är det däremot inte alls tonfisk i burken, utan bonit, som är en liten fisk som är släkt med tonfisken. Den är inte en utrotningshotad art, och den finns i produkter som är märkta med MSC-certifikatet, som står för hållbart fiske.

Ibland finns det dock äkta tonfisk i burkarna. Till exempel i de burkar som säljs av Ruokakesko (Matkesko) kan det finnas både bonit och tonggol. Hela världens tonfiskfångst består av totalt 23 olika fiskarter. En del av dem hör till de arter man ska vara uppmärksam på, såsom vit tonfisk eller gulfenad tonfisk. Båda kan förses med MSC-certifikat.

Däremot är blåfenad tonfisk klassificerad som ytterst hotad och man bör låta bli att köpa den. Enligt tullens statistik har blåfenad tonfisk inte heller importerats till Finland sedan 2012. Ett av dess tre bestånd – Medelhavsbeståndet – har börjat växa igen under de senaste åren, tack vare stränga fiskekvoter.

Den blåfenade tonfisken anses vara en delikatess inom det japanska sushi-köket och kostar astronomiska summor. 2013 såldes en utrotningshotad blåfenad tonfisk för över en miljon euro, med ett kilopris på 5 800 euro.

Om du vill köpa endast etiskt hållbara tonfiskprodukter, är det skäl att vara uppmärksam både på fiskarten och på fångstmetoden. Ofta fastnar också andra, oönskade bifångster i näten, såsom fåglar, havssköldpaddor och delfiner. Mest bifångster får man med trålar, nät och långrev. I certifieringen försöker man också ta fångstmetoderna i beaktande.

Totalt sett ökar jakten på tonfisk. År 2012 fångades svindlande sju miljoner ton, om man räknar med boniten.

EU:s fiskeripolitik har varit förödande

EU:s gemensamma fiskeripolitik baserar sig på att varje land får en fångstkvot för de viktigaste fiskarterna. Medlemsländernas fiskeriministrar fattar beslut om kvoterna utgående från vetenskapliga rekommendationer, som görs av det internationella havsforskningsrådet ICES.

Problemet har varit att de delade kvoterna har överskridit den vetenskapliga bedömningen av hur stort fiske fiskbestånden klarar av. Kvotpolitiken har också lett till att en stor del av fiskfångsterna slängs tillbaka i havet. Enligt olika uppskattningar dumpas till och med en femtedel av fångsten överbord.

Slutresultatet är sorgligt. Av fiskbestånden i Medelhavet är 90 procent överfiskade, medan situationen är lite bättre i Nordostatlanten och i Östersjön. Enligt EU-kommissionens egna rapporter har 40 procent av fiskbestånden där kollapsat på grund av överfiske. Ännu för några år sedan var situationen betydligt värre: till exempel var 94 procent av fiskbestånden i Nordostatlanten överfiskade år 2005.

EU har fått hård kritik för sin fiskeripolitik och har därför omvärderat sin syn på hur politiken borde utvecklas. En ny gemensam fiskeripolitik trädde i kraft i början av januari 2014.

Dess viktigaste punkter är:

• Överfisket ska upphöra på alla områden senast år 2020.

• Ett förbud mot att dumpa fisk trädde i kraft i början av 2015. Efter det måste hela fångsten tas i land och räknas med i kvoten.

• Man måste ta i beaktande lokala samhällens intressen och mänskliga rättigheter då man gör avtal med andra länder.

Mera om temat kan du läsa här, på finska: Espanja yrittää päästä eroon ryöstökalastajan maineestaan.

EU:s fiskeripolitik ser nu bra ut, det tycker till och med kritikerna.

– Den ser bra ut på papper, säger fiskeriexperten Markus Knigge från medborgarorganisationen Pew Charitable Trust, som följer med fiskeripolitiken. Men tyvärr följde EU inte forskarnas rekommendationer gällande hållbara fiskekvoter då de första kvoterna delades ut efter att den nya fiskeripolitiken antagits, fortsätter han.

Då de egna vattnen töms, styr man åt ett annat håll

Det är ännu för tidigt att bedöma om EU faktiskt kommer att hålla sitt löfte om hållbart fiske. För stora kvoter antyder något annat.

Enligt kommissionen svar på Yles frågor har EU:s fiskeflotta minskat en aning under den nya fiskeripolitiken. Fartygens antal har minskat med knappt 2 procent. Sedan 2004 har flottan däremot minskat med nästan en femtedel.

EU:s fiskeflotta är ändå fortfarande alldeles för stor i förhållande till fångstkvoterna.

EU-flottan fiskar inte bara i egna vatten, utan unionen gör också fiskeavtal med andra länder. De viktigaste fiskeavtalen (länk på engelska) ger EU rätt att fiska utanför den västafrikanska kusten.

Den brittiska medborgarorganisationen NEF har räknat (länk på engelska) ut att EU i fjol var självförsörjande gällande fisk till 11 juli, om man räknar med att man först fyller kvoterna med fisk från de egna vatten och först sedan fiskar i andra vatten. På det här sättet kommer knappt hälften av den fisk EU-flottan drar upp från vatten utanför EU. Enligt samma tankemodell var Finland självförsörjande gällande fisk ända till oktober.

Av de fiskeavtal som EU har gjort är det största och mest problematiska avtalet med Marocko, där man kommer in på frågan om mänskliga rättigheter.

Fiskeavtalen har kritiserats för att de försvagar de lokala fiskarnas inkomstmöjligheter. Man kan till och med se en länk mellan fiskeavtalen och de illegala flyktingströmmarna från Afrika till Europa, säger Beatrice Gorez, expert vid medborgarorganisationen CFFA, som följer med fisket.

– Speciellt de supertrålare som fiskar vid kusten fångar de sardiner, som den lokala befolkningen är beroende av som föda.

Beatrice Gorez försvarar däremot också EU:s fiskeavtal med afrikanska länder.

– Tack vare avtalen kan man i varje fall följa med fisket. Man skulle nämligen fiska där i varje fall, med utflaggade fartyg eller sedan helt illegalt, säger hon.

Inget fiske kan vara mer ekologiskt än nätfiske vid kusten.

― EU har inga kvoter för havslekande sik eller abborre. Bara då han fiskar vandringslax, begränsas Granqvist av EU:s kvoter.

EU satte bocken till trädgårdsmästare

Av EU:s alla fiskeavtal är avtalet med Marocko både det mest ekonomiskt lönsamma och det mest kontroversiella.

Orsaken är att avtalet också gäller de rika fiskevattnen utanför Västsahara, som Marocko har ockuperat sedan år 1975. Sedan dess har tiotusentals invånare från Västsahara bott i flyktingläger i den algeriska öknen.

Befolkningen i Västsahara berättar att deras mänskliga rättigheter hela tiden kränks på det ockuperade området. De har fråntagits rätten att samlas och demonstrera, aktivister grips av politiska skäl och i fängelserna finns tiotals politiska fångar från Västsahara. Tortyr förekommer allmänt i fängelserna.

Enligt internationell rätt är det förbjudet för ett ockuperande land att utvinna naturresurser på det ockuperade området, utan att samarbeta med lokalbefolkningen. I det här fallet har EU gjort ett avtal endast med den ockuperande staten, dvs. Marocko.

Trots den högljudda kritiken slöt EU ett nytt fiskeavtal med Marocko i december 2013. Det förra avtalet hade avbrutits för två år på grund av oklarheterna med Västsahara. I det nya avtalet, som trädde i kraft förra sommaren, ökar EU:s fiskerätt med nästan en tredjedel jämfört med det förra avtalet.

Maximalt 120 fiskefartyg från 11 EU-länder får fiska i vattnen utanför Marocko och Västsahara. Största delen av fiskeloven har getts till spanska fiskare. Avtalet kostar EU 30 miljoner euro om året. På det här viset stöds alltså fiske i afrikanska vatten med europeiska skattemedel på upp till tiotals miljoner euro.

För första gången finns det nu en klausul i avtalet, som stipulerar att EU har rätt att ensidigt säga upp avtalet, ifall Marocko bryter mot de mänskliga rättigheterna i Västsahara. Kommissionen uppger att EU följer med människorättssituationen genom de rapporter som Marocko ger. Bocken som trädgårdsmästare alltså.

Befrielserörelsen Polisario, som kämpar för ett självständigt Västsahara, uppger att det nya avtalet inte har förbättrat människorättssituationen eller det ekonomiska läget i Västsahara.

Jag är lycklig varje gång jag kommer i land – oberoende av hur stor fångsten är.

― Fyra timmars fiske en förmiddag i februari resulterade i 25 kilo sik och abborre.

Text: Jaana Kanninen, Johanna Numminen. Foton och video: Marcus Rosenlund. Grafik: Stina Tuominen. Teknik: Ville Juutilainen. Översättning: Jenny Stenberg-Sirén. Teknisk versionering: Mikael Hindsberg. Källor: WWF, Ari Leskelä, Kalavale (Emma Kari & Kukka Ranta), Luonnonvarakeskus, FAO, Ruokakesko, Tullens statistik, EU-komissionen, Polisario. Publicerad på finska: 27.2.2015.