Tripp utan knark, himmel utan Gud

I det här samhället uppskattar man inte att det jumittas, att folk segar på. Saker skall skötas effektivt och med god fart. Initiativ skall belönas, ja mänskligheten skall inte stanna upp på sin väg framåt, nolltillväxt är inte tillräckligt – ja listan kunde göras hur lång som helst.

Med hjälp av rockmusik, och för all del annan konst också, har människor ändå lyckats skapa sig ett legitimt utrymme för just jumittande och långsamhet. Sådana saker tänker jag på då jag hör inhemska Black Lizards andra album Solarize, samt på hur viktigt det är med rum där man kan komma i kontakt med de av sina känslor som ofta hamnar på bytesbänken, som inte hänger ihop med vardagskraven.

Det intressanta med långsamheten eller egentligen upprepningen (av ackord, av ljud, av rytm) är att den, samtidigt som den bromsar tidsflödet, mobiliserar mängder av energi. Den påminner en om att inte göra sig av med det som redan fungerar. Förändring är inte ett värde i sig.

Tripp utan knark, religiös extas utan Gud

Black Lizard är inte helt enkla att kategorisera, men beskrivningar som psykedelisk rock, shoegaze, sketen gospel kanske hjälper fantasisynapserna att träffa rätt. Bandet är ett slags veto mot ett oreflekterat framåtskridande och samtidigt en sköntklingande plats att söka sig till för en varm och jagöverskridande upplevelse.

En intressant aspekt av den psykedeliska rocken, som i Black Lizards fall inte skall tidsplaceras i 60-talet utan snarare i 1980 och 90-talets gospelmarinerade indie, är att den är det hälsosamma alternativet till såväl att försöka föreställa sig hur en tripp känns, eller hur ett religiöst rus kan te sig. Hur musiken fungerar under påverkan av det ena eller det andra vet jag inte, men gissar att det finns ett samband.

Betydelsen av bra låtar

Black Lizard är ett band som det talades mycket om då debuten s/t gavs ut för några år sedan. Snacket handlade om såväl bandets intensiva konserter som samarbeten med tungviktare i genren; Sonic Boom och Anton Newcombe. Nu är det intressant att märka att bandet finns med på vissa radiostationers spellistor, vilket måste ses som ett uttryck för den enkla sanningen att man inte klarar sig utan bra låtar. Trots att Black Lizard är ett band med helt självklara indiependentrötter så fungerar musiken bevisligen också i de bredare kulturella sammanhangen.

Jag tycker om nästan varje spår på albumet, också om jag ibland kunde önska att man skulle fläska på med lite körer och dylikt, väl medveten om att sådant enkelt förvandlas till kitsch. Black Lizard verkar vara ett band med finstämd smak så jag tror i och för sig inte att det skulle utgöra något problem för dem.

Det här är låtar att lyssna till då man kör på långa raka vägar, sitter och ser ut över staden och dess glöd, och i synnerhet tänker jag mig att det skulle funka bra med rödvin, efterfest och samtal med vänner om de där eviga frågorna.