Radioteater: Att simma i Glitterscenens ocean av ord

Att få simma omkring i Monika Fagerholms språkliga värld, ”i den där oceanen av ord”, var kanske det underbaraste för Pipsa Lonka när hon dramatiserade romanen Glitterscenen för radioteatern. Det var det mest njutningsfulla och samtidigt det mest skrämmande i hela arbetsprocessen: ”kan jag rädda mig ur det här, tillbaka till mitt eget språk, eller tar fagerholmskan över för gott...?”

-När jag läste Monika Fagerholms roman Glitterscenen tyckte jag att den skulle vara nästan omöjlig att dramatisera. Berätta hur du gick till väga när du förvandlade hela den här suggestiva och labyrintiska världen av sammanflätade berättelser till det 50 minuters hörspel som fått heta Vinterträdgården.

Regissören Tiina Luoma hade en vision av Glitterscenen som ett slags vridscen där romanens centrala bilder ständigt upprepas, kommer igen, gång på gång med ett slags oemotsäglig kraft. Trots att jag inte valde den här vridscensvisionen när jag byggde upp min dramatisering började jag hela arbetsprocessen med att samla ihop alla centrala bilder ur romanen och sedan dela upp dem enligt vems berättelser de bär upp.

De bilder som hörde ihop med Maj-Guns berättelse talade starkast till mig, eftersom de var så okonventionella, så starka, vilda och omöjliga. Hur liv förvandlas till berättelser och berättelser till liv är ett centralt tema i Glitterscenen. För att levandegöra det här låter jag i min dramatisering Maj-Gun berätta sin historia samtidigt som hon på ett annat tidsplan lever den.

Men mitt i sin egen historia förstummas Maj-Gun. Det är när hennes fantasier och historier leder henne till handlingar som inte kan göras ogjorda. Maj-Gun har levt av ord och berättelser, av att ständigt berätta sitt liv, men hon når fram till en vändpunkt där hon konfronteras med en sådan sorg, smärta och ångest att hon inte längre har ord för dem. Hon förstummas. Därför finns det i hörspelets mitt ett avsnitt där Disponenten, Tobias, fungerar som berättaren. Det är han som får berätta om den märkliga tiden i Maj-Guns, i barndjurets och tobiasdjurets liv. Den berättelsen utgör en egen ö mitt i helheten, där råder en annan tid, en annan möjlighet, ett annat språk.

Ett universum i en glaskula

-Trots att du väljer ut bara ett spår ur romanen, det om Maj-Gun Maalamaa och Suzette Packlén, så bygger du också här upp en mångbottnad värld som reflekterar hela det monika fagerholmska roman-universumet. Vad är det viktigaste när du förvandlar en roman till en pjäs?

Att välja, att precisera, att koncentrera. Att skriva Vinterträdgården kunde jag likna vid att försöka få ett helt universum inklämt i en glaskula. Ett försök att skapa ett mikrokosmos som i sig innefattar en hel värld. Det var också ett underbart tillfälle att få simma omkring i Monika Fagerholms språkliga värld, i den där oceanen av ord. Det var kanske det mest njutningsfulla och samtidigt det mest skrämmande i hela arbetsprocessen: kan jag rädda mig ur det här, tillbaka till mitt eget språk, eller tar fagerholmskan över för gott...?

-För regin, både på finska och svenska, står alltså Tiina Luoma, som är regissör och ljuddesigner vid Radioteatteri. Ni två har samarbetat i flera hörspelsuppsättningar – och också vunnit internationella priser. Berätta om ert samarbete. Vad är det som har fört er samman, var i ligger ert konstnärliga släktskap?

Förtroende och respekt för den andra är det centrala i Tiinas och mitt samarbete. Det här hittade vi fram till redan i vårt första gemensamma verk, "Varjoinen talo". Det som förenar oss är en vilja att beskriva människans inre rörelser, hela hennes känslovärld.

Tiinas ljudvärld är oändlig, öppen och djup. Genom hennes arbeten har jag insett hur vi kan röra oss i tiden, liksom neråt mot ett djup. Hur man i ett hörspel kan öppna upp en enskild händelses djup genom att låta oss höra den inre världen hos den människa som upplever ett skeende. Genom att låta oss höra hennes känslor, tankar och minnen, allt som det där ögonblicket väcker till liv. I Vinterträdgården lade jag ytterligare Maj-Guns berättarröst till det där tidsdjupet. Maj-Gun som iakttar, berättar och kommenterar utifrån ett annat tidsplan, som ser sig själv och sin omöjlighet och reagerar på det utifrån sin berättartid.

Glitterscenen och fadon

-Både du och Tiina jobbar ju väldigt musikaliskt – också här i Vinterträdgården där den portugisiska fadon får en viktig roll. Senast gjorde ni tillsammans ”Pimeän nimi”(Mörkrets namn) till musik av din man, kompositören Gustav Nyström. Den blev en stor framgång i musikkategorin vid Prix Europa i Berlin, men i Finland sändes den som ett hörspel. Hur ser du på radioteatern och radioteaterns släktskap med musiken?

Musiken innebär för mig att förmedla en livskänsla på ett så direkt sätt som möjligt. Jag upplever att musikaliteten i Tiinas och mina hörspel främst utgörs av rytm, en vilja att beskriva rytmen i en situation, i en tanke och en känsla. Själva upplevelsen av att vara i en speciell livssituation...

Monika Fagerholm beskriver så fint musikens och sångens förmåga att tränga igenom tiden. Som i prologen till Vinterträdgården som beskriver hur psalmen ”Härlig är jorden” kan tala till oss genom tiderna. ”Att vi alla också på något sätt är samma: att vi bär i oss samma landskap – och tid. Att det fanns, finns en annan tid, vi bär i oss tid.”

Att använda sig av fadon i Vinterträdgården var Tiinas geniala idé. Fadon blir på något sätt hela hörspelets alldeles egna språk, dess inneboende sorg och lidande. Samtidigt står den för Maj-Guns Portugal. Ögonblicket då hon plötsligt ser det oförklarliga och namnlösa hos Suzette, det som hon tidigare inte har velat se.

-Du har också haft stora framgångar på teaterscenen. Här senast med din dramatisering av Tove Janssons Rent spel på Lahtis stadsteater. Berätta om hur du jobbar för radioteatern jämfört med scenen?

Allt som jag skrivit för radion har till sin innersta kärna varit monologer. Detta trots att det oftast finns flera personer i mina hörspel. Jag upplever att radion har en unik förmåga att samtidigt beskriva människans yttre och inre världar. Hörspelet är som konstform speciellt tänjbart när det gäller både tid och rum. På det sättet tycker jag att hörspelet påminner mera om poesi än om drama. I Vinterträdgården använder jag mig också av ett språk som närmar sig poesins.

På scenen tänker jag mera på människans förhållande till platsen, omgivningen, landskapet. Hur inte bara andra människor utan också omgivningen påverkar oss, hur vi är en del av platsen och landskapet. På scenen intresserar jag mig för skådespelarnas möjligheter att förkroppsliga och åskådliggöra de här förändringarna och hur platsen påverkar vår upplevelse av oss själva.

När det gäller hörspelet fascineras jag av dess förmåga att skapa människans inre värld i all dess rikedom och djup. Minnen, tankar, ekon av samtal och sånger utgör det här landskapet. Liksom alla de återkommande refrängerna, de egna ”statementsen”, berättelserna och uttrycken i Fagerholms språk. Alla de ord som har uttalats och tagits emot, och som blivit en del av ”min berättelse”.

Radio Vega onsdag 25.3 kl. 21.05 och måndag 6.4 kl. 14.03 (repris från 2013)