Konstmässan som varken räds de stora auktionshusen eller zombier

De senaste sex åren har Albert Ehrnrooth alltid reserverat andra veckan i mars för ett Maastrichtbesök. Det är TEFAF-mässan som årligen lockar konstälskare från hela världen.

Limburgs huvudstad har fått ett dåligt namn (anser jag) p.g.a. EU-fördraget som undertecknades här år 1993, men jag försöker koncentrerar mig på sköna ting när jag anländer i den fina men ganska provinsiella staden.

Allt från gamla mästare till kuriosakabinett

TEFAF är en förkortning av The European Fine Arts Fair och jag vågar påstå att det är världens finaste konstmässa. Om ni inte tror mig så finns det officiella uppgifter som bevisar att TEFAF är världens största konstmässa sett till föremålens samlade värde.

Närmare 280 gallerister och handlare från 20 länder stoltserar med allt från gamla mästare, modern konst, brukskonst, smycken, kartor och möbler till nutida konst.

Här finns också utrymme för gallerier som specialiserar sig på fotografi, traditionella afrikanska masker eller konst från Stillahavsöarna, kuriosakabinett, antika vapen, antikens konst och även flera antikvariat.

Ovanligt många föremål är i museiklass och därför besöker representanter för drygt två hundra olika museer årligen mässan. Många museer köper någonting fint eftersom allting inte går för fantasipriser.

Trångt om saligheten

Evenemanget pågår i tio dagar och varje år besöker drygt 75.000 konstintresserade den här fantastiska festen. Man förväntas inte köpa, man får också bara titta och de flesta handlarna är inte det minsta snofsiga. I många fall får man t.o.m. peta på föremål, bara man ber snällt.

De flesta samlare, museikuratorer och superrika, som naturligtvis anländer i privatflygplan, kommer till öppningsdagen då endast bjudna gäster får tillträde. I år strosade10.000 gäster omkring i den stora mässhallen och det kändes rätt så trångt. Jag blev tvungen att gå ut och hämta frisk luft. Om man kunde skära ner antalet skulle det kännas perfekt.

Samtida konsten kommer starkt på TEFAF

Den samtida konsten har under de senaste åren blivit allt mer prominent på mässan. Det reflekterar det nuvarande läget i konstvärlden. Men man försöker absolut inte konkurrera med Frieze eller Basel.

Samtids– och efterkrigskonstens totala omsättning växer snabbt. Det är framförallt USA som dominerar den här marknaden.

I år inkluderar TEFAF för första gången en kuraterad utställning som kallas ‘Night Fishing’, med åtta olika gallerier som presenterar lika många konstnärer (de flesta levande). Det har blivit en riktigt snygg, separat avdelning som kurerades av Sydney Picasso, den spanske konstnärens svärdotter.

Richard Deacon, Georg Baselitz och Nam June Paik är välbekanta, men Wolfgang Laib är ett nytt namn för mig. Han bor halva året i Tyskland och resten av året utomlands. Det reflekteras i hans färger och med ris sammanställda skulpturer (se bild).

Zombie bland höjdpunkterna

Jag skulle kunna fortsätta med att rada upp höjdpunkter sida upp sida ner. Som erkänd konstnörd behöver jag minst två dagar på mässan för att tillfredställa mitt behov av nya upptäckter och synupplevelser.

Okej, ännu en höjdare och jag behöver bara se bilden för att få rysningar. Det är bara att acceptera att zombies idag finns överallt runt omkring oss och att de förmodligen (tillsammans med EU) tar över våra liv i en nära framtid.

I den aztekiska kulturen vandrade zombies dag och natt bland de levande. Xipe Totec hette fruktbarhetens och vårens gud, men som vanligt i den förcolumbianska kulturen var han också en figur som man skulle betrakta med skräckblandad förtjusning. Hans smeknamn var “den flådde” och ni ska veta att redan urmexikanerna kunde den konsten.

Dräkt av människohud

Vid en offerceremoni brukade man flå en krigsfånges hud (först behandlades martyren i några veckor som en prins) som sedan drogs över en prästs huvud och kropp. Prästen gick sedan omkring i 20 dagar med huden fastsydd på sin egen kropp och tiggde allmosor. Detta var utan vidare en lönsam verksamhet, och framförallt var det viktigt att inte få Xipes vrede utgjuten över sig.

Merrin Gallery i New York visade en terrakottastaty som dateras till någon gång mellan 600-talet och 1200-talet efter Kristus. Lägg märke till prästens egen mun som syns bakom den flåddes läppar. Den offrades händer hänger också som blöta handskar från ärmarna. Den här mysiga statyn är fortfarande till salu (så vitt jag vet) och det går säkert att pruta ner priset som ligger på $ 2,2 miljoner.

Zombiefritt i radion

Lyssna på mitt inslag som inte inkluderar obehagliga konstverk. Jag intervjuar en erfaren och excentrisk handlare och en ambitiös holländsk gallerist. Konstekonomen Clare McAndrew inspirerar mig att börja orera om auktionshusens allt för stora dominans inom konstvärlden.

Inslaget är zombiefritt, men det är omöjligt att stoppa deras framfart. Precis som EU, Sotheby’s, Christie’s och alla de stora kinesiska auktionshusen. De flår oss, som bekant, levande.

Kolla in fler av Alberts foton från mässan här:

Kulturmagasinet: Konst- och antikmässan i Maastricht

Programmet är inte längre tillgängligt

Albert Ehrnrooth