The Second Best Exotic Marigold Hotel – den näst bästa filmen om glada pensionärer

För fyra år sedan tog ett gäng brittiska pensionärer sin tillflykt till Indien. Inställda på att på ålderns höst unna sig lite värme, färg och glädje. Men hur glada blir vi av att återse dem?

”The Best Exotic Marigold Hotel” (2011) var en pigg historia som gestaltades av ett imponerande skådespelargarde. Eller vad sägs om namn som Judi Dench, Maggie Smith, Tom Wilkinson och Bill Nighy? Det är lätt att inbilla sig att dessa tungviktare med sin samlade karisma förmår bära publiken över vilka berättarmässiga svackor som helst.

Faktum är att de inom ramen för ovannämnda film inte behövde ta i så att livstycket sprack. Manuset innehöll tillräckligt många intressanta personer, förvecklingar och växlingar mellan lycka och sorg för att publikens intresse skulle hållas vid liv.

Och det var inte bara pensionärerna och deras emotionella och kulturella krockar som engagerade – man ville också veta hur det skulle gå för den unge hotellägaren Sonny (Dev Patel) och hans vackra Sunaina (Tena Desae). Skulle de få hotellet att fungera och skulle de få varandra?

Fyra år senare

När en film blir en läglig kugge i ett trendbygge börjar det vara bäddat för en uppföljare – och när det gäller ”The best Exotic Marigold Hotel” passade den utmärkt väl in i serien av filmer riktade till en äldre publik

Och när en film spelar in nästan 50 miljoner i USA är det inte längre någon diskussion om saken – då blir det en uppföljare. Men hur skulle man gå vidare? Den första filmen hade byggt på en roman av Deborah Moggach, men nu måste man brodera vidare utgående från karaktärerna.

Karaktärer vars led hade glesnat något under den första filmens lopp – vilket gjorde det nödvändigt att skapa berättarmässiga förutsättningar för nya personer och nya konflikter.

Det har tagit regissören John Madden och manusförfattaren Ol Parker fyra år att leverera en ny historia som gjort det möjligt att foga namn som David Strathairn och Richard Gere till rollistan. Och nu är det dags att inspektera resultatet.

Bra början – utdraget utförande

Det börjar bra. Sonny vill utvidga verksamheten och satsa på ett nytt hotell. Som rådgivare och assistent har han anlitat hotellgästen Muriel (Maggie Smith) vars skarpa intellekt och vassa tunga torde vara en tillgång i samband med vilka förhandlingar som helst. Trots detta vill dock finansiärerna skicka ut en inspektor för att på plats undersöka verksamheten och värdera potentialen.

Denna inspektor reser dessvärre inkognito. Hur skall man då kunna veta vem man skall fjäska för?

Detta är den ena delen av intrigbygget. Den andra kretsar kring Sonnys och Sunainas förestående bröllop som hotas av snygge charmören Kushal (Shazad Latif) – Sonnys bäste vän & bestman. En man som Sonny börjar misstänka att han gör bäst i att inte släppa alltför nära sin blivande hustru.

Samtidigt sitter den före detta äkte maken Douglas (Bill Nighy) och funderar på hur han skall få relationen till änkan Evelyn (Judy Dench) att lägga in en ny växel? Det må vara mysigt att sitta och prata, men när man så gärna skulle vilja bli lite mer än bara vän?

Visst låter det bra. Och visst är det bra. Åtminstone delvis. Man följer intresserat det äldre gardet, men strulet mellan de unga tu tar inte riktigt fart. Deras problem bränner inte till på allvar, ger inte upphov till några större tvivel hos åskådaren. Vi känner liksom på oss att det hela ändå kommer att mynna ut i årets snyggaste Bollywood-nummer.

Second best = näst bäst

Det finns ingen anledning att tro att namnet ”The Second Best Exotic Marigold Hotel” tillkommit av en slump. Den är en högst medveten blinkning till uppföljarnas eviga problem – att stå i skuggan av och bli jämförd med förlagan.

Antagligen är det just detta medvetna drag som gör att man förlåter denna uppföljare en del av dess svagheter. Visst måste man bejaka underhållning som riktar sig till en publik väl värd egna identifikationsobjekt – även när den är i lättsammaste laget. Men visst är det där ylletofflan skaver – att man saknar smärtpunkterna.

Man nuddar vid dem mellan varven – rädslan för att bli ensam, rädslan för döden, längtan efter att förlikas med sina tillkortakommanden, längtan efter närhet. Men man vågar inte stanna särskilt länge i dessa känslor eller reflektioner. För framförallt måste man ju visa att det är roligt att vara pensionär.

Och visst finns här mycket att vara glad åt. Oberoende av ålder. Ta bara musiken, färgerna och skådespelarna. Inte minst Richard Gere – den forne sexsymbolen som vågar visa sin ålder och trots det släppa loss på dansgolvet. I den stunden lever han verkligen upp till rollen som "glad pensionär". Frågan är om han får anledning att dansa flera gånger på detta hotell?