Tjänstemannen vi älskar att hata
Han är grå, seg och omedgörlig. Och han utövar sin makt med välbehag för att göra livet surt för medborgarna. Vi har bilden klar av den typiska tjänstemannen. Det är en nidbild och den är sällan positiv.
Men hon kanske inte alls uppfyller nidbilden. Hon arbetar som hemvårdare eller grundskollärare eller oroar sig inför samarbetsförhandlingarna på Regionförvaltningsverket.
Vi har alla en åsikt om statens och kommunernas tjänstemän. Dessa tusentals människor som varje dag deltar i beslutsfattanden angående våra gemensamma ärenden och som påverkar våra dagliga liv. De är avlönade med skattemedel och vi är arbetsgivaren.
Oförtjänt dåligt rykte
Historiskt var tjänstemannen en autoritär typ och den imagen sitter kvar än i dag. Ärenden sköttes som de alltid skötts och tjänstemannen kände ingen skyldighet att ge medborgarna någon service. Han var ju tjänsteman.
Juha Jolkkonen som är avdelningschef vid Social- och hälsovårdsenheten vid Helsingfors stad tror att dagens nidbild av tjänstemannen härrör sig just från tiderna då tjänstemännen var verkliga maktutövare.
Den bilden vill Jolkkonen inte kännas vid att skulle stämma än i dag.
Vi har kommit långt från de första förvaltningsmodellerna på medeltiden, då kronans tjänstemän hade verklig makt. Dem ifrågasatte man med livet som insats.
Då låg den offentliga makten och rikets beslutanderätt i händerna på fem av kungen förtrodda män; drotsen, marsken, räntmästaren, kanslern och jarlen.
Länge var tjänstemannakåren en elit som rekryterades ur de högsta samhällsklasserna.
Tjänstemannen i dag knegar som andra
Verkligheten i dag är att statens största arbetsgivare är polisen och försvarsmakten. De här två ämbetsverken sysselsätter ungefär 40 procent av statens arbetstagare.
Kommunerna sysselsätter flest personer inom skolorna, hälsocentralerna och den kommunala dagvården.
De typiska tjänstemännen i dag är alltså polis, hälsocentralläkare eller grundskollärare. Andra typiska tjänstemän är socialarbetare, utmätningsmän, domare och byggnadsinspektörer för att nämna några.
Sen har vi ju dem som sysslar med ren förvaltning också. En av dem är statens arbetsmarknadsdirektör Juha Sarkio. Han är en riktigt hög tjänsteman – i kostym, vit skjorta och slips – och stolt över det.
Juha Sarkio är orolig över hur tjänstemännen påverkas av den eviga negativa kritiken mot dem som yrkesgrupp. Sjunker yrkesstoltheten för långt ner i skorna påverkas också prestationerna till slut. Sarkio ser inte att det finns någon anledning för tjänstemannakåren att skämmas.
- Vi har orsak och också en skyldighet att vara stolta över vårt jobb. Även om det fortfarande går att både effektivera och förnya den offentliga förvaltningen har vi hittills skött vårt jobb alldeles utmärkt, säger Juha Sarkio.
Den gamla slöa offentliga sektorn
Föreställningen om den offentliga sektorn som omodern, långsam och dyr sitter djupt. Lika djupt sitter idén om tjänstemannen som lat och ineffektiv och maktfullkomlig.
Förändringsprocesserna inom den offentliga sektorn är långsamma. Det beror delvis på att all förändring sker genom lagstiftning och det tar tid. Delvis har det att göra med att förändringar i offentlig service ofta leder till aktiv medborgardebatt.
Förslaget att inskränka den subjektiva rätten till dagvård väckte stor diskussion i samhället. Följaktligen kändes det som att saken varit på agendan i all evighet innan den kom så långt som till beslut.
Ingen vill vara onödig
Den politiska diskussionen under den senaste tiden om att den offentliga sektorn härbärgerar alldeles för många tjänstemän och att de är ineffektiva har upprört tjänstemännen.
Ser man på hur personalutvecklingen sett ut inom stat och kommun under de senaste tjugo åren kan det vara svårt att se hur en tjänsteman i dag skulle komma undan med att vara en ineffektiv byråkrat som bara koncentrerar sig på oväsentligheter.
De flesta statliga verk har inte fått färre uppgifter, däremot har personalmängden inom staten minskat med mer än hälften sedan slutet av 1980-talet.
Minskningen har skett genom pensioneringar och rekryteringsstopp. Men de senaste åren har även samarbetsförhandlingar och uppsägningar blivit vanligare.
På kommunalt håll har mängden lagstadgade uppgifter ökat ännu mer än på statligt håll. Effektivitetstrycket på den offentliga förvaltningen har varit hårt redan i tio års tid.
De smartaste blir tjänstemän
Den i USA verksamma ekonomiprofessorn Bengt Holmström kommenterade i Helsingin Sanomat 23.3.2015 att vårt lands andliga kapital är felfördelat. Holmström menar att de smarta söker sig till statliga jobb. Enligt honom är det för att det är mycket lättare att jobba för staten.
Hans omdöme är att det inte finns en endaste dum tjänsteman i Finland – men nog lata och håglösa.
Men smarta tjänstemän borde väl leda till en smart offentlig sektor? Åtminstone EU- kommissionens konkurrensutvärdering från 2014 ger Finland toppnotering när det kommer till effektiv offentlig förvaltning.
Vi har alla en historia om den odugliga tjänstemannen på lager. Men vi har även erfarenheter av tjänstemännens noggranna och rättvisa service; av papper som kommer punktlig med posten och av penningförsändelser som hittar fram på överenskommen tid. Det finns än fler exempel på beslut och åtgärder som sköttes precis som de skulle.