Långsam tillväxt – det nya normala?

Ekonomin fortsätter sin kräftgång i många utvecklade ekonomier, framför allt är läget i eurozonens ekonomier dystert. En del ekonomer anser att vi har hamnat in i en period av varaktig stagnation. Andra menar att läget beror på ekonomierna inte fungerar tillräckligt flexibelt.

Svenska Yle har tidigare presenterat hypotesen om varaktig stagnation (secular stagnation). Sedan dess har den internationella diskussionen gått vidare. Bland annat har nättidningen voxeu.org skapat en egen sida med inlägg om varaktig stagnation. Men någon klar gemensam syn har inte utkristalliserats.

Tanken på varaktig stagnation utvecklades redan på 1930-talet, men plockades fram i en ny form av den tidigare amerikanska finansministern och Harvardprofessorn Lawrence Summers för två år sedan. Också Nobelpristagaren Paul Krugman, professor och kolumnist i New York Times, har förfäktat hypotesen.

En central tanke är att den räntenivå som krävs för högt resursutnyttjande och låg arbetslöshet har fallit en längre tid och är nu nära noll eller negativ. Det har lett till högre sparbenägenhet, minskad privat konsumtion och minskad investeringsvilja. Eurozonen har deflation. Bakgrunden till det här är att osäkerheten har ökat i ekonomin.

Negativ ränta

För att rätta till problemet borde centralbankerna sänka räntenivåerna ytterligare och till exempel i eurozonen borde ECB pressa den negativa räntan ännu lägre. Det är i princip möjligt, men någonstans kommer gränsen emot.

Deponenter kan tänkas vara beredda att betala små avgifter för att bankerna håller deras pengar i säkert förvar. Men om depositionsräntorna blir kraftigt negativa vill deponenterna inte längre betala för sina depositioner. Det blir betydligt mera lockande att placera pengarna i finansiella investeringar, som i sin tur kan leda till bubblor.

Det finns hittills för lite erfarenheter av negativa räntor för att man med säkerhet kan säga hur de fungerar. Därför har det i diskussionen om negativa räntor förekommit tvivel mot att de nominella depositionsräntorna kunde ligga betydligt under noll under en längre period. Situationen kunde ändra beteendet hos aktörerna i ekonomin så mycket att de negativa räntornas penningpolitiska funktion går förlorad och motverkar sitt syfte.

Förhastade slutsatser?

Ett av de senaste inläggen om varaktig stagnation är en debattartikel i Dagens Nyheter av den svenske ekonomiprofessorn Lars Calmfors. Hans viktigaste kritik mot varaktig stagnation är att man inte borde dra långtgående slutsatser om de senaste tio årens ekonomiska utveckling. Tidsperioden är för kort och kanske för exceptionell, verkar Calmfors tänka. Ekonomerna är bra på att analysera vad som har hänt i ekonomin, men dåliga på att göra prognoser, menar Calmfors. Därför tror han att varaktig stagnation snart kan vara ett minne blott.

Den här gången är det annorlunda

Men andra ekonomer hävdar att någonting har hänt som gör att bilden av ekonomin i de utvecklade västländerna ser fundamentalt annorlunda ut efter 2007. Sedan andra världskriget har ekonomin vuxit efter ett mönster med konjunkturväxlingar. Till stor del har konjunkturerna rättat sig själva, ekonomin har via anpassning sökt sig till en ny jämvikt. Också aktiv stabiliseringspolitik har bidragit till att jämna ut konjunkturerna.

Avvikelserna från den trendmässiga tillväxten av BNP var som störst 3,1 procent under recessionen 1973-1974.

- Den faktiska tillväxten låg i fjol 12 procent under den trendmässiga tillväxten efter 1990, skriver professorerna Stephen G Cecchetti och Kermit L Schoenholtz i sin blogg.

Enligt Summers har den amerikanska ekonomin under de två senaste decennierna upplevt bara två längre perioder av snabb tillväxt, en i slutet av 1990-talet och en från år 2004 till 2007. Under båda perioderna var räntenivån låg och det uppkom spekulativa bubblor. Den första var en IT-aktiebubbla, den andra en fastighetsbubbla.

Utvecklingen efter 2007 har tvingat prognosmakare att revidera sina uppskattningar av den reella potentiella bruttonationalprodukten. Potentiell BNP visar hur stor totalproduktionen skulle vara om alla samhällets resurser skulle utnyttjas maximalt. Från år 2007 har den amerikanska kongressens budgetbyrå (CBO) varit tvungen skriva ned projektionen för potentiell BNP.

Projektionen för 2015 ligger nästan 10 procent lägre än projektionen från 2007. Trots att den amerikanska ekonomin just nu växer relativt snabbt kommer den faktiska tillväxten inte att nå projektionen för potentiell BNP i år.

Larry Summers, liksom Paul Krugman argumenterar att varaktig stagnation är efterfrågedriven. Investeringsefterfrågan är fortfarande låg efter sex år av fortsatt låg tillväxt. Sparandet har ökat, vilket har minskat konsumtionsefterfrågan. När inkomstfördelningen blir ojämnare ökar sparandet ytterligare och konsumtionen minskar. Det beror på att de som har de högsta inkomsterna sparar största delen av inkomstökningen, medan de som har låga inkomster använder största delen till konsumtion.

Den offentliga sektorn i USA har inte investerat och dessutom har man skurit ner på investeringar i infrastruktur och i utbildning. Det här kombinerat med minskad privat konsumtion har minskat på totalefterfrågan i ekonomin och det har skapat arbetslöshet som i sin tur kan få långt gående konsekvenser för produktionskapaciteten i ekonomin.

En orsak till lägre utlägg på investeringar är att kostnaderna har sjunkit. Investeringar är numera oftast investeringar i mjukvara, medan de tidigare var främst hårdvara. Priset på mjukvara har fortsatt att sjunka de senaste decennierna.

Minskad arbetskraft

Den svaga tillväxten efter finanskrisen har enligt ”stagnationisterna” haft en permanent negativ inverkan på ekonomin. Miljoner arbetstagare har fallit ut ur arbetskraften och sannolikheten för att de återvänder minskar hela tiden.

Eftersom Summers & Krugman anser att varaktig stagnation är efterfrågedriven är också lösningsmodellen aktiv finanspolitisk stimulans. Eftersom den amerikanska staten kan låna till i det närmaste nollränta, borde den satsa på infrastruktur, som vägar och broar. Summers käpphäst är New Yorks flygplatser, främst JFK.

- Om det nu inte är rätt tillfälle att återuppbygga (flygplatserna), så när kommer det tillfället att uppenbara sig, frågar sig Larry Summers.

Hypotesen om varaktig stagnation har fått mycket kritik för att allt för mycket betona ekonomins efterfrågesida. Enligt kritikerna har utbudssidan en stor inverkan på hur ekonomin fungerar. Där borde man satsa på arbetsmarknadsreformer, underlätta för entreprenörer att grunda företag och öka utbildningen.

En stor bromsande faktor anses vara att arbetskraften inte längre växer så fort som tidigare. Mellan åren 1950 och 2014 var den årliga ökningen av arbetskraften 1,5 procent. Nya siffror från kongressens budgetbyrå visar att den årliga ökningen under perioden 2015 till 2025 kommer att vara 0,5 procent. Orsaken är att de stora årskullarna går i pension och immigrationen minskar.

Det här kommer att bromsa tillväxten eftersom arbetskraften står för någonting mellan en fjärdedel och en tredjedel av BNP-tillväxten. Resten är kapital och innovationer (humankapital).

Varaktig stagnation i Eurozonen

Även om en stor del av debatten om varaktig stagnation handlar om den amerikanska ekonomin är läget faktiskt värre i Europa.

- Ingenstans i den utvecklade världen är hypotesen om varaktig stagnation mer synlig än i eurozonen, skriver Paul De Grauwe, professor vid London School of Economics.

Figuren här nedan visar att ekonomierna i eurozonen redan före krisen växte långsammare än i EU10 (de EU-länder som är utanför eurozonen) och i USA. Och efter krisen har skillnaderna bara ökat.

De Grauwe menar att varaktig stagnation i eurozonen kan förklaras med det sätt på vilket de yttre obalanserna (bytesbalansunderskotten) sköttes. Före krisen samlade de sydliga länderna (plus Irland) på sig stora underskott i bytesbalansen. Samtidigt byggde de nordliga länder upp överskott i sina bytesbalanser.

Det här ledde till att de sydliga länderna blev låntagare, medan de nordliga länderna blev långivare. De akuta likviditetsproblemen ledde till att de sydliga länderna tvingades be de nordliga länderna om finansiellt stöd. De nordliga länderna ställde upp, men påtvingade de sydliga länderna tuffa sparprogram som ströp den ekonomiska tillväxten.

Enligt De Grauwe har det här lett till en asymmetrisk anpassning. Det är låntagarländerna som har fått stå för hela bördan av anpassningen. Lönerna har sjunkit, förmånerna har skurits ned och köpkraften har minskat. Samtidigt har de nordliga länderna bedrivit en försiktig finanspolitik som inte har hjälpt eurozonens ekonomi tillbaka till en tillväxttrend.

Lösningen är enligt honom ett omfattande program för offentliga investeringar i Europa. Det land som nu borde stimulera med offentliga investeringar är Tyskland, där de offentliga investeringarnas andel av BNP hör till de lägsta inom eurozonen. Ett program av den här typen skulle öka totalefterfrågan inom eurozonen och dra ekonomin ur krisen. Dessutom skulle den långsiktiga tillväxtpotentialen öka.

Fortsatt diskussion

Tillväxten har nu kommit igång i både USA och i Storbritannien. Federal Reserve väntas ännu före årsskiftet höja styrräntan om tillväxten håller i sig. I Storbritannien verkar Bank of Englands massiva köp av skuldpapper ha fått effekt. Inom eurozonen är läget fortfarande dystert, men Europeiska centralbankens köp av skuldpapper väntas bära frukt inom det kommande året.

Trots att tillväxten ser ut att komma igång kommer diskussionen om varaktig stagnation att fortsätta. Problemet är allt för mångfacetterat för att försvinna med en mild konjunkturuppgång. Men man kan kanske räkna med att tyngdpunkten allt mera kommer att ligga på frågor kring demografi, arbetsmarknad och företagsklimat. Alltså mera på ekonomins utbudssida än på dess efterfrågesida.