Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Nya Nightwish, Prodigy och litet till

Från 2015
Uppdaterad 29.10.2015 12:40.
The Prodigy gör en riktigt bra liveshow
Bildtext Farbror Keith orkar flänga

Nightwish nya platta ”Endless forms most beautiful” har vid det här laget vridit och vänts på i alla medier från Hesari till Hevoshullu. Därför skall jag fatta mig kort. Och passa på att rekommendera en mycket bra intervju i nyaste numret av Sweden Rock Magazine (Numret med Europe på pärmen). För övrigt en av de bästa musiktidningarna som finns.

Nightwish: Endless forms most beautiful

Min entusiasm för Nightwish har genom åren gått i vågor. Före "Once" hade jag helt tröttnat på dem. "Dark passion play" var bra. "Imaginaerum" orkade jag lyssna på en enda gång. Nu är mitt intresse litet större igen. Det storslagna, svulstiga, melodramatiska och pretentiösa är bandets styrka. Det är också bandets svaghet. De kunde med fördel slopa kammarorkestrarna, barnkörerna, näsflöjterna och Peter Pan on ice-stuket. Tuomas Holopainen kunde ta en helg ensam i skogen i Kitee där han skulle bada bastu och dricka litet vin och lyssna igenom t.ex. Led Zeppelins eller varför inte Blue Öyster Cults produktion. Less is more, vad än Yngwie Malmsteen säger.

Likväl låter det ganska bra. Floor Jansen är bra, Marco Hietala är rolig och Tuomas på sitt eget vis ett geni. I snöslasket i förrgår på väg till jobbet fungerade ”Endless forms most beautiful” som ett prima stämnings-soundtrack. Äh, jag behöver nog lyssna igenom skivan några fler gånger innan jag ger mitt slutliga utlåtande. Tiden får utvisa om den är en pärla eller en kalkon.

The Prodigy: TDIME

Ibland dyker det upp band som ruskar om allting. De händer en gång på tio år och till de allra främsta och mest lyckade banden hör The Prodigy och Faith no more. The Prodigy vann mig över på sin sida med den fantastiska låten och briljanta videon till ”Voodoo people”. Sedan kom ”Firestarter” och ”Smack my bitch up” och technobandet var mitt i allt allas favorit. Med ren och skär attityd och fingret i vädret-dekadens välkomnades de av såväl hårdrockare, dance-fantaster som vanliga mainstream-pellen. Bandet kändes farligt på alla de rätta sätten. Men det var länge sedan. Därefter gick det neråt.

Likväl fanns den ursprungliga intensiteten kvar när jag senast såg dem mitt i kaoset mitt i natten på huvudscenen i Roskilde 2010. De började sin spelning klockan ett på natten om jag minns rätt och det gick ganska hårt. Både på scenen och i publiken. Låtarna sköts fram i manisk rasande takt och det var hårt som fan. Fullständigt rave-kaos. Briljant med andra ord.

Den här skivan bjuder ställvis på samma skrot och korn. ”Nasty”, ”Ibiza featuring Sleaford mods” och ”Wild frontier” låter som en burk illegala piller och pulver i kombination med pussikalja på något riktigt sunkigt disco med fulla brittiska tonåringar eller wannabe-tonåringar på Teneriffa. Det är inte tokigt alls. Jag vet inte om tiden gått förbi The Prodigy vid det här laget. Till och med nyare förmågor som Crystal Castles har redan hunnit splittrats. Men jag tror att utan The Prodigy skulle vi inte ha sådana namn som till exempel Skrillex.

Med 14 låtar känns skivan ändå för lång. De borde ha skalat bort en del tristare spår för att få en bättre helhet. Men efter några genomlyssningar vill jag påstå att de igen är på rätt spår och jag skulle definitivt vilja höra en bunt av de här låtarna live.

Colonist: Mechanical

Den här ep:n med fem låtar är bandets debut och den är inspelad i Åbo och i Österbotten. De lirar proggrock och nämner som sina influenser Rush, Iron Maiden, Ayreon, Blue Öyster Cult och Opeth. Rush och Ayreon känner jag kanske mest igen i det här. Colonist faller inte i de värsta progg-klichégroparna, vilket jag uppskattar. Riffen lutar kanske aningen mera mot traditionell heavy. Emil Kaukonens sång är stabil och jag skulle på något vis beskriva sången som ”seriös”. På gott och ont.

Proggmetall har aldrig riktigt varit min tekopp, men under senare år har jag börjat mjukna litet för sådant som t.ex. tidigare nämnda Rush och Ayreon. I varje fall en bra start. Eftersom jag inte är så värst stor proggentusiast vill jag kanske ha det hela serverad litet mer på en silverbricka så jag inte behöver bry min lilla hjärna med att lusläsa sångtexter och sätta mig in i konceptskivor och sådant. På den punkten kanske jag saknar litet klarare budskap på den här ep:n.

För att jämföra med Nightwish och låten ”The greatest show on earth” med gästande provokatören Richard Dawkins på deras nya skiva så är det där ganska klart vad det handlar om. Man behöver inte vara så värst insatt för att genast förstå att de behandlar evolutionen och varifrån vi kommer och vart vi kanske är på väg. Saliven Gustafsson eller Marcus Rosenlund borde kanske hellre säga sitt om Colonist. Men som sagt, en bra start på karriären.

Colonist på Bancamp

Metallväktarna

skivkonvolut Craneium Explore the void

Fem frågor till Craneium

Stoner-bandet Craneium övertygar på debutskiva

Soffe spelar bas i Viper Arms

Skulle inte kunna leva utan metal

Kvinnor måste oftare än män bevisa att de kan spela rock

Emma och Craig vill förändra metallscenen

Upp till kamp mot sexism inom metallmusik

Sexism inom metal bekämpas med bra metal av kvinnor

Kjell Simosas

Vårens hårdaste plattor

En titt på den mörka musikens skivvår.

Lasse Grönroos bokhylla med rockböcker

Biografier jag skulle vilja läsa

Oskrivna biografier Lasse vill läsa.