Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Krim tillhör oss - imperiets återkomst

Från 2015
Uppdaterad 04.05.2016 09:27.
Pärmbild till Kalle Kniiviläs bok "Krim tillhör oss"

Ifjol gav journalisten Kalle Kniivilä ut reportageboken Putins folk – Rysslands tysta majoritet där han förklarar president Vladimir Putins stora popularitet i Ryssland med att Putin lyckats skapa ordning och stabilitet i landet efter 1990-talets kaos, sönderfall och nationella förnedring.

Med hjälp av oljepengar har Vladimir Putin bl.a. förmått ge ryssarna i gemen en dräglig levnadsstandard, och tack var flera år av positiv ekonomisk utveckling har Putin förmått ”stärka statsmakten, sätta de förmögna oligarkerna på plats, likrikta massmedierna – och (…) skapa ett hierarkiskt system som gjor(t) honom själv till en oersättlig, enväldig landsfader.”

I vår är Kalle Kniivilä aktuell med Krim tillhör oss – imperiets återkomst, också den i formen av en reportagebok där Kniivilä reser runt på Krim i september 2014 för att intervjua både anhängare och motståndare till den ryska annekteringen av halvön.

I slutet av februari 2014 inleddes en militärt ledd process och provokation som efter en snabbinsatt folkomröstning den 16 mars kom att leda till att Republiken Krim och staden Sevastopol blev upptaget i Ryska federationen som två separata enheter. Officiellt hette det att 97 % av väljarna röstat för en anslutning till Ryssland.

Enligt Kniivilä ledde annekteringen av Krim till en aldrig tidigare skådad våg av patriotisk hysteri i Ryssland – redan innan visade opinionsundersökningar att Vladimir Putins politik hade ett starkt stöd bland folket, men nu rusade stödet upp till långt över 80 %, dvs. lika högt som under Putins förra framgångsrika militärinsats i Georgien år 2008.

I en handvändning hade det ryska imperiets legendariska flottbas i Sevastopol blivit en symbol för Rysslands återställda stormaktsstatus – hamnstaden Sevastopol är sedan 1700-talet bas för den ryska Svartahavsflottan.

För Ryssland är Krim givetvis av stor strategisk betydelse, men också historiskt och emotionellt förknippas Krim med en storslagen rysk legendberättelse om hur furst Vladimir lät döpa sig på Krim i slutet av 980-talet och därefter döpte hela riket till Rus.

I sitt årliga tal till parlamentet i december konstaterade Vladimir Putin:

”Det var precis på den här andliga grunden våra förfäder första gången och för alltid uppfattade sig som ett enat folk. Och detta ger oss all rätt att säga att Krim, det forna Korsun, Chersonesos, Sevastopol, för Ryssland har en enorm civilisatorisk och sakral betydelse. På samma sätt som Tempelberget i Jerusalem för dem som bekänner sig till islam eller judendomen. Och det är exakt så vi kommer att förhålla oss till detta från nu och för alltid.”

En egen världsbild

Enligt Kalle Kniivilä utgår Vladimir Putin och de ryska beslutsfattarna från en helt annan världsbild än västliga bedömare, och därmed har man också en egen uppfattning om Rysslands intressen:

”Det viktigaste är till slut inte en bra ekonomisk utveckling, goda grannrelationer och välfärd, utan Rysslands status som stormakt. Det handlar om ett nollsummespel där Ryssland måste försvara sin intressesfär, kosta vad det kosta vill.”

Det finns också bedömare som fört fram en mer cynisk förklaring till Putins agerande i Krimfrågan – nämligen en tom kassakista.

Om man vill vinna över folket på sin sida kan ett litet, segerrikt krig vara på sin plats - i synnerhet som en allt större del av statsbudgeten går till militära utgifter, de ekonomiska kurvorna pekar neråt och reallönerna förväntas sjunka markant under de närmaste åren.

Ryska beslutsfattare med Putin i spetsen har gått in för att betona vikten av stabilitet och säkerhet – pga. av sjunkande priser på olja och naturgas och västvärldens ekonomiska sanktioner kan man inte nödvändigtvis lova ekonomisk stabilitet, men man kan låta förstå att Rysslands säkerhet är i fara och att Ryssland är omringat av fiender som hotar landet både militärt och ideellt.

Drömmen om ordning och reda

Under sin vistelse på Krim kunde Kniivilä konstatera att både de som stödde den ryska annekteringen av Krim, och de som motsatte sig den, bar på en längtan efter ordning och reda i stället för det kaos och den omfattande korruption som genomsyrat det ryskukrainska samhället och politikerskiktet med ett antal oligarker i spetsen.

Enligt Kniivilä hade vardera gruppen kommit fram till olika svar på sin längtan:

”De som ville att Krim skulle stanna kvar i Ukraina pratade gärna om demokrati och mänskliga rättigheter. En fungerande rättstat av västlig modell och ett närmande till Europa var deras väg framåt. (---) De som ville höra till Ryssland talade gärna om det ryska språket, som enligt dem förtrycks i Ukraina. De flesta hoppades att den ryska annekteringen skulle leda till höjda löner och bättre levnadsstandard. Men minst lika många talar om gamla goda tider.”

I 23 år var Krim varit en del av det självständiga Ukraina – och många ryskspråkiga Krimbor hälsar med glädje en återförening med Ryssland, eller drömmarnas Sovjetunionen: ”Inte det riktiga, fattiga Sovjetunionen, med censur, tvångsvårdade oliktänkande på mentalsjukhus och långa köer i de tomma matvaruaffärerna, utan det goda Sovjet, en gyllene tidsålder som fanns i somriga barndomsminnen och klassiska sovjetiska filmer som aldrig slutat visas i rysk tv” skriver Kalle Kniivilä.

Pratet om hotet mot det ryska språket och den ryska kulturen i Ukraina och på Krim avfärdar Kniivilä som propaganda – samtidigt som han beklagar att det ukrainska parlamentet strax efter februarirevolutionen 2014 ville upphäva lagen om regionala språk som gav ryska språket en officiell status i ett antal regioner med stor rysk befolkning. Lagen fortsatte att gälla eftersom tf. presidenten Oleksandr Turtjynov vägrade skriva under beslutet, men skadan var redan skedd.

I dag har många motståndare till annekteringen lämnat Krim och bosatt sig i Kiev för att öppet kunna ifrågasätta Rysslands agerande och arbeta för en demokratisk utveckling i Ukraina. För dem är det ryska styret på Krim ett obehagligt eko från det förflutna, en fortsättning på det ryska förtrycket. De motståndare som stannat kvar på Krim har tystnat, eller tystats ner.

Annekteringen har också lett till ett antal praktiska och konkreta besvärligheter och irritationsmoment: endast ryska flygbolag (och bara från Ryssland) kan flyga till Krim, utländska passagerarfartyg får inte lägga till på Krim, de ukrainska bankerna har stängt och eftersom man inte kan ta ut pengar på kontot betalas lönen ut i kontanter, det har varit problem med införsel av livsmedel och varor från Ukraina, ryska bilplåtar ställer till med problem vid gränsen osv.

Krimtatarerna i trångmål

Under sitt besök på Krim träffar Kalle Kniivilä också representanter för Krimtatarerna, som har rötter på halvön sedan 1400-talet.

I oktober 1921 skapades den autonoma socialistiska sovjetrepubliken Krim som en del av Ryska socialistiska federativa sovjetrepubliken. Konstitutionen gjorde både ryska och krimtatariska till officiella språk. Vid den här tiden utgjorde Krimtatarerna 25 procent av befolkningen.

Under 1929 genomdrevs en russifieringspolitik på Krim och ställningen för krimtatarernas språk försämrades. Under 1930-talet förekom avrättningar och deportationer av krimtatarer och många drevs i exil till Sibirien och Centralasien.

Under andra världskriget erövrade nazityskarna hela det sovjetiska Krim, och när de sovjetiska trupperna återerövrade Krim 1944 anklagade Josef Stalin det krimtatariska folket för kollaborationism och landsförräderi. Än en gång förvisades krimtatarerna till Centralasien – på två dagar skickades 180 000 krimtatarer iväg till en oviss framtid.

Under hela sovjettiden var frågan om förvisningen av krimtatarerna tabubelagd – anklagelserna avskrevs förvisso år 1967, men först under perestrojkan i slutet av 1980-talet blev det möjligt för krimtatarer att lagligt bosätta sig på Krim.

I samband med Sovjetunionens sönderfall i början av 1990-talet satte en stor flyttrörelse igång, och idag bor ca 250 000 krimtatarer på Krim, och de utgör ca 12 % av befolkningen på halvön.

Under ukrainskt styre har relationen mellan krimtatarerna och den övriga befolkningen på Krim normaliserats till en viss grad, och enligt Kalle Kniivilä förknippar de flesta krimtatarer den ukrainska tiden med försoning och relativt välstånd, medan Sovjettiden av förekommen anledning väcker minnen av förvisningar och förtryck.

Krimtatarerna har också varit de mest högljudda motståndarna till en annektering, och de flesta av dem bojkottade folkomröstningen den 16 mars.

Enligt officiell ukrainsk statistik lämnade knappt 20 000 människor Krim under det första halvåret efter annekteringen – majoriteten av dem var krimtatarer.

Att välja väg och sätta fart

På besök i Jalta intervjuar Kalle Kniivilä Igor, en prorysk byggarbetare, som liknar politik med en vandring i bergen:

”Vi har två människor som har olika intressen, och de har gått vilse i bergen. Så säger den ena att vi ska gå mot väst, och den andra säger nej, vi ska gå mot öst. Ni har ingen karta, ni vet inte vilket håll som är bäst. Vart ska ni ta vägen då, om ni inte kommer överens? Ingenstans. Ni sitter kvar där ni är tills ni fryser ihjäl eller dör av svält. Man måste välja väg. Det måste finnas ett parti eller en människa som har starkare vilja och förstånd som leder er någonstans. Ingen vet vilken väg som är rätt eller fel, det ser man först om hundra år. Men någonstans måste man gå. Man måste välja väg och sätta fart.”

Kalle Kniivilä är journalist på Sydsvenska Dagbladet och han har en egen blogg på adressen: http://www.kniivila.net/

En intervju med Kalle Kniivlä sändes i TV-Nytt i oktober 2014 i samband med att boken om Putins folk utkommit:

Läs också en artikel om Anna-Lena Lauréns och Peter Lodenius nyutkomna bok Ukraina - gränsland.

Mer om ämnet på Yle Arenan