Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Lodenius och Laurén om ett Ukraina i kläm

Från 2015
Uppdaterad 04.05.2016 09:27.
Anna-Lena Laurén och Peter Lodenius
Bildtext Anna-Lena Laurén och Peter Lodenius
Bild: all rights reserved ©niklas meltio

Jag har en liten rund platt sten som min mor hämtade åt mig från Anton Tjechovs trädgård i Jalta på Krimhalvön någon gång på 80-talet. För mig har Jalta sen dess framstått som ett romantiskt semestermål med anor. Men hur är det idag? Skulle dagens ryska författare vila upp sig där?

Ukraina är det gamla östblockslandet mitt emellan Europa och Ryssland. Men vad ska Ukraina vara i framtiden? Den frågan försöker Anna-Lena Laurén och Peter Lodenius belysa i Ukraina-gränslandet.

Ska landet i framtiden gå ekonomiskt och politiskt mot öst eller väst? EU lockar de västliga delarna av landet, medan det industrialiserade Donbass-området i öst dras till Ryssland. Frågan är mycket komplex och speglar ett land där de demokratiska traditionerna är svaga och korruptionen grasserar.

Det är en diger och mångsidig liten bok Laurén och Lodenius har skrivit om läget i Ukraina. Laurén, östeuropakorrespondent för både Hufvudstadsbladet och Svenska Dagbladet, har varit på plats under upprorsdagarna på Majdan i Kiev och vid fronten i Donetsk och Luhansk.

Samhälle som gått i stå

Hon har besökt Krimhalvön och talat med människor som brinner för sin sak och mänskor som bara vill komma tillbaka till sina hem och leva i fred. Över en miljon människor beräknas vara på flykt i och utanför Ukraina. När de kan tänkas återvända till ett fungerande samhälle i de östra delarna av landet vet ingen.

Peter Lodenius har följt med utvecklingen i Ukraina under en längre tid och publicerat artiklar i Folktidningen Ny Tid. 2006 samlades materialet i boken ”Ukraina i Europas mitt”. Han ger i sina artiklar bakgrund och kontext till skeendena.

En gammaldags revolution

Pärmen till Anna-Lena Laurén & Peter Lodenius: Ukraina - gränslandet
Bild: Niklas Meltio

Laurén inleder boken med protesterna på Majdan där demonstranterna krävde ett fungerande rättssamhälle och president Viktor Janukovytjs avgång. Demonstrationerna pågick från november 2013 till augusti 2014. Från att ha varit en gammaldags revolution där det ingick representanter för Kievs hela befolkning och där man sjöng kampsånger om ett bättre Ukraina övergick det hela till rena gatustrider.

Elitsoldater anföll obeväpnade ungdomar, jagade dem och slog ner dem. Till slut den 20 februari 2014 sköt krypskyttar från taken skarpt mot den obeväpnade folkmassan.

En oberoende kommission har nu kommit fram till det som man antog redan då: att det var president Janukovytj kravallpolis som sköt ned närmare hundra ukrainska demonstranter.

Förra gången

Redan vid den orangea revolutionen 2004 då man samlades kring presidentkandidaten Viktor Justjenko var längtan till Europa stor. Men hans tid vid makten var en så stor besvikelse och han koncentrerade sig så mycket på att rehabilitera den krigstida västukrainska motståndsrörelsen att Viktor Janukovytj vann följande val, även utan valfusk.

Det var revolutionen som kom av sig. Därför var förhoppningarna stora den här gången. Att det skulle leda till vad som kunde betecknas som ett inbördeskrig var en mardröm alla hade hoppats undvika.

Fascisterna i väst

I Lauréns reportage från Donbass framkommer hur djup misstron är till dom från väst, vare sig det är Kievbor eller journalister från västliga media. Moskvamedier spär på bilden av den nya regeringen i Kiev som en junta av fascister.

De personer Laurén möter i Donbass är angelägna om att visa att de är ukrainare. Fast alla är ju inte det… Sanningen om vem som egentligen står vid vägspärrarna är omöjlig att luska fram. Civilbefolkningens nöd blir hjärtskärande och tanken på att en hel generation håller på att växa upp i fötterna på den här konflikten är skrämmande. Hur ska de handskas med allt det hat som samlas under årens lopp? Niklas Meltios bilder fångar på ett dramatiskt sätt både hatet och sorgen.

Planerad invasion

Situationen är annorlunda än på Krim. Där framkom det snabbt att annekteringen var planerad och att den genomfördes i efterdyningarna av Majdan. De gröna männen visade sig vara ryska soldater.

Hur systematisk annekteringen av Krim var gick så småningom upp för världen. Eller för att citera Laurén: ” Hur är det möjligt att man kan inta 27 000 kvadratkilometer innan någon hinner fatta vad som är på gång? Egentligen fattade alla. Men det hjälpte inte så mycket.”

Demonstration i Ukraina
Bild: all rights reserved ©niklas meltio

Dödsbranden

Det är svårt att få en överblick av en situation på markplan. Det bevisas inte minst av de versioner Laurén får av branden i fackföreningshuset i Odessa där fyrtiotre personer omkom. Branden började efter att proukrainska och prosovjetiska demonstranter drabbat samman. De proryska barrikaderade sig i fackföreningshuset som stacks i brand.

Hur det hela egentligen hade gått till och med vilka avsikter är svårt att få veta i intervjuer med de som deltog. Men att myndigheterna inte klarade av sitt uppdrag, att skydda medborgarna, är alla överens om.

Det krig man väntade sig av en annektering uteblev och övertagandet blev ett faktum som en del av befolkningen drar nytta av och andra sörjer. Inte minst Krimtatarerna som har Stalins deportationer i färskt minne. För dem som odlar grönsaker för den ukrainska marknaden har inkomsterna sinat helt. Framtiden är oviss. Medan andra har fått löneförhöjning och tänker att Krim verkligen hör till Ryssland.

Råttorna lämnar skeppet

Lodenius skriver att det verkar som om Janukovytj verkligen hade varit inställd på att ingå avtalen med EU tills han inte längre klarade av Putins hotelser om handelskrig som skulle krossa den ukrainska ekonomin. Det var den kortsiktiga nyttan som segrade. Mycket snart insåg hans säkerhetsvakter och polisen vad timmen var slagen och lämnade honom ensam kvar på scenen eftersom de förstod att han inte längre skulle kunna skydda dem. Då flydde han själv scenen.

I slutet skriver Laurén om informationskriget som gör det svårt för omvärlden och ukrainarna själva att riktigt förstå vad som sker. Hon beskriver hur hon hamnar i gräl med sina liberala och utbildade vänner i Ryssland som alltid ifrågasätter gräsrotsaktivism. De hävdar att protesterna på Majdan är orkestrerade av någon annan; USA eller ”fascisterna”. De menar att äkta idealism inte finns och att förändring nerifrån är omöjlig.

Det lämnar fältet fritt för information som spelar på känslor istället för fakta. Även de som ser igenom detta anser att den västliga informationen gör på samma sätt. Att det inte finns någon strävan efter att låta alla sidor komma till tals.

Upplopp i Kiev
Bild: all rights reserved ©niklas meltio

Vems sanning?

Det gör att det är besvärligt att rapportera från Ukraina. Mottagaren har sin åsikt färdig och är inte redo att revidera den. Det är också därför böcker av det här slaget behövs. På 127 sidor lyckas Anna-Lena Laurén och Peter Lodenius belysa och nyansera nyhetsrapporteringen från ett land vars framtida utveckling oundvikligen kommer att ha stor betydelse för det Europa det hör till.

Medan Lodenius ser en ljusning i att landet nu verkligen tvingas fördjupa sin parlamentarism tror Laurén att det är bråttom att lösa krisen innan landet helt lamslås av att vara delat i öst och väst. För Ukraina är det viktigt att väst inte vänder ryggen till.

Så läs den här boken, så förstår du bättre varför det här talas om sanktioner och utebliven östexport. Vägen till demokrati och parlamentarism är lång, men det finns regler. Struntar man i dem så lider civilbefolkningen förr eller senare.

Lyssna på en intervju med Anna-Lena Laurén - längd 29 minuter:

Anna-Lena Laurén om Ukraina red. Marit Lindqvist - Spela upp på Arenan

Läs också en artikel om Kalle Kniiviläs reportagebok Krim tillhör oss - imperiets återkomst.

Mer om ämnet på Yle Arenan