Daevid Allen 1938 - 2015

Daevid Allen, poet, visionär, filosof, gitarrist och sångare lämnade det jordiska livet den 13 mars 2015. Och vem var han då, undrar säkert många. Bäst känd är han kanske som grundare av grupperna Soft Machine och Gong. Men han hade också många andra järn i elden.

Han hade som vana att resa omkring och grunda grupper litet här och där. Första gången Whitney Houston sjöng på skiva var det med gruppen Material som hade sina rötter i Daevid Allens kortlivade New York Gong. Jimi Hendrix, William S. Burroughs och Sting är bara några av de många kända namnen vars vägar korsade Allens under deras karriärer.

Daevid Allen föddes år 1938 i Australien och insåg snabbt att det var fel tid och fel plats. Han blev mobbad i skolan och när han i stället placerades på arbetspraktik i Melbornes största varuhus visade det sig att han inte heller hade någon lysande framtid som försäljare att se fram emot. När han flyttades till dekorationsavdelningen blev det litet roligare. Där bestod personalen av kufiska figurer ur Melbournes gay-scen som lyssnade på jazz och klädde sig annorlunda än den konservativa genomsnittsaustraliensaren.

Nästa steg i karriären var Melbournes universitetsbokhandel och här hittade Daevid en ny passion. Beat-författarna och poesi vidgade hans värld och han insåg snabbt att det vore bäst för honom att lämna Australien. Han sålde sin bil, hoppade på båten och fann sig snart i...

Europa

Daevid Allen steg i land i Grekland och tog sig till Paris där han hiitade diverse likasinnade figurer. Det här var en röd tråd i hans liv, han hade en tendens att träffa mänskor helt av en slump som skulle få en stor betydelse i hans liv på ett eller annat sätt. I Paris träffade han bl.a. författaren William S. Burroughs som han skulle komma att samarbeta mycket med och Terry Riley som lärde honom att göra bandkollage (tape loops). I London figurerade Daevid först på skumma jazz-barer i Soho, men blev senare hyresgäst hos BBC-journalisten Honor Wyatt, vars 14-åriga son Robert var en begåvad sångare och trummis. Via familjen Wyatt kom Daevid Allen också att bekanta sig med byn Deiá på Mallorca som skulle komma att bli en betydelsefull plats i hans liv. Där träffade han bl.a. poeten och mystikern Robert Graves som skulle komma att initiera Daevid i mystisk filosofi.

Det tidiga 60-talet var för Daevid Allens del ett fritt experimenterande med poesi, jazz, teater, film, droger, mystik och allt som kändes roligt och/eller viktigt.

Här ser vi Robert Wyatt och Daevid Allen som statister i filmen "Playa de Formentor" från år 1964:

I slutet av år 1964 träffade Daevid Allen Gilli Smyth som kom att bli en av de mest betydelsefulla människorna i hans liv. Efter en period i Paris flyttade de till Deiá där de ägnade sig åt poesi och meditation. Under en LSD-tripp fick Daevid Allen en vision om sin framtid. Rockmusik, något han inte tidigare varit speciellt intresserad av, skulle bli hans främsta medium för att förmedla sin livsfilosofi. Hans gamla kompisar från Canterbury, i synnerhet Robert Wyatt, hjälpte honom genast på traven. David Allen grundade Soft Machine tillsammans med Wyatt, Kevin Ayers, Mike Ratledge och amerikanen Larry Nolan. Ayers hade råkat träffa en rik amerikan, Wes Brunson, som efter några LSD-tripper för mycket fick för sig att börja tro på rösterna i sitt huvud som ville att han skulle ge bort sin ansenliga förmögenhet. Vilket han också gjorde. Soft Machine tackade och skaffade sig instrument och ett hus i Kent där de kunde ägna sig åt sitt musicerande. Larry Nolan försvann snabbt ur gruppen, dock inte före han via sin flickvän sammanförde Soft Machine med managern Mike Jeffery. Jeffery hade också nyligen skrivit kontrakt med en annan okänd artist, amerikanen Jimi Hendrix. Soft Machine och Hendrix delade replokal och när han gjorde sin första spelning i England lånade han Daevid Allens förstärkare.

År 1967 blev det dags att bli pop-stjärnor:

Soft Machine blev nästan genast ett av de stora namnen på Londons nya psykedeliska/progressiva musikscen och kom senare att räknas som ett av de viktigaste namnen inom den s.k. Canterbury-scenen

Här minns Daevid Allen många år senare tillsammans med Steve Hillage den perioden:

Det såg ut som om Daevid Allen hade en lysande framtid som brittisk musiker framför sig. Soft Machine var också mycket populära i Frankrike, där de turnerade flitigt. Efter ett längre besök i juli år 1967 blev det plötsligt problem då gruppen återvände till England. Daevid Allens visum hade gått ut och passmyndigheterna vägrade släppa in honom i landet. Allen ersattes av gitarristen Andy Summers. Daevid Allen och Gilli Smyth bosatte sig i Paris där de började syssla med diverse musikaliska projekt i vilka namnet Gong började figurera.

Gong

Den första versionen av Gong (senare kallad Protogong i historieskrivningen) bestod av Daevid Allen, Gilli Smyth, Tanner (en excentrisk turk) och en varierande samling musiker som mest sysslade med fri improvisation och poesi. Paris år 1968 var precis rätt tid och plats för den här sortens yrande och bland personer som besökte deras spelningar kan bl.a. Yoko Ono och jazzmusikern Ornette Coleman nämnas. Det bar t.o.m. av till Stockholm där de uppträdde på Moderna Museet tillsammans med Don Cherry. Hemma hos Don träffade Daevid och Gilly lilla Neneh, 4 år gammal.

Den här tidiga versionen av Gong fick ett abrupt slut då Paris drabbades av studentrevolter:

Myndigheterna i Paris började haffa skumma figurer vars ID-handlingar och uppehållstillstånd inte tålde dagsljus och Daevid och Gilli fick snart höra att deras namn var på listan. De lyckade fly till Deiá ett dygn före polisen kom. Där fördrev de tiden med att skriva låtar och planera Gongs framtid. Under ett kort besök i södra Frankrike råkade de träffa en gammal bekant, saxofonisten Didier Malherbe som Daevid och Gilli hade blivit bekanta med då han bodde i en grotta på Robert Graves tomt i Deiá. Han slog sig samman med Daevid och Gilli och när trummisen Rachid Houari blev medlem var Gong en ganska stabil kvartett som sedan spelade tillsammans med diverse gästande musiker.

Daevid Allen hade i det här skedet kommit i kontakt med Jean Karakos, chef för det lilla franska skivbolaget BYG. Ett kontrakt för tre album skrevs av vilka det första var "Magick Brother" (1970). Det här brukar räknas som det första egentliga Gong-albumet och här hör vi för första gången Daevid sjunga om planeten Gong - centralidén i den kommande Gong-mytologin. På sidan om gjorde Gong också soundtracket till en fransk film ("Continental Circus") om motorcykeltävlingar. De gjorde också musik till TV-reklamer, bl.a. för kylskåp.

Daevid Allen hade i början av 1971 lyckats smyga sig över gränsen till England där han snabbt samlade ihop en bunt bekanta från Canterbury-scenen, bl.a. Robert Wyatt, Archie Leggett, Pip Pyle och Kevin Ayers. De gick mera eller mindre direkt in i studion och bandade albumet "Banana Moon" som gavs ut som ett Daevid Allen solo-album.

Gong bestod nu av trummisen Pip Pyle,den franska basisten Christian Tritsch och trion /Allen/Smyth/Malherbe. De bodde alla tillsammans i ett hus på den franska landsbygden tillsammans med diverse andra figurer som ljudteknikern Francis Linon. Vid det här skedet började också de besynnerliga pseudonymerna dyka upp. Daevid Allen kallade sig bl.a. Bert Camembert och Dingo Virgin, Gilli Smyth blev Shakti Yoni medan Didier Malherbe kallade sig Bloomdido Bad de Grasse.

Kommersiell framgång

I slutet av 1971 var det dags för Gong att ge ut ett nytt album. Camembert Electrique. Det här är ett av gruppens mästerverk. På framsidan av LP-konvolutet gör de besynnerliga figurerna ur Gong-mytologin, Pot Head Pixies i sina flygande tekannor och propellerhattar sitt första framträde.

I det här skedet började Gong kasta sina blickar på den engelska marknaden. De uppträdde på 1971 års Glastonbury festival och år 1972 var det dags för en brittisk turné. Det här var inte så enkelt eftersom majoriteten av gruppen inte var brittiska men de lyckades smyga sig in, enligt Daevid Allen delvis tack vare Gilli Smyths förmåga att distrahera gränsvakterna med sin charm och generöst avslöjande klädsel.

År 1972 blev ett avgörande år för Daevid Allen. Han gladde sig åt framgången, men var samtidigt trött på att ha ansvaret över gruppen. Gilli Smyth väntade parets första barn vilket ledde till att Allen blev ännu mera distraherad. Hans managers övertalade honom att fortsätta och när Gongs manskap förstärktes av gitarristen Steve Hillage och hans flickvän Miquette Giraudy samtidigt som det nya brittiska skivbolaget Virgin var beredda att skriva kontrakt gick han med på det.

Gongs första album på Virgin bandades samtidigt som Mike Oldfields "Tubular Bells". Resultatet var Flying Teapot, en av den här genrens klassiker:

Flying Teapot hade underrubriken "Radio Gnome Invisible part 1" och skulle tillsammans med uppföljarna Angel's Egg och You bilda den s.k. Radio Gnome-trilogin som grundade sig på mytologin som Daevid Allen skapat. Här hittar vi huvudpersonen Zero the Hero, den goda häxan Shakti Yoni, planeten Gong vars Octave Doctors kommunicerade via telepatisk radio, deras medhjälpare Pot Head Pixies som färdades omkring i flygande tekannor, den öldrickande gurun Banana Ananda och diverse mer eller mindre absurda figurer. Daevid Allens mytologi var ganska humoristisk men hade samtidigt ett allvarligare budskap i bakgrunden.

Långt senare, år 2009, skapade de japanska animatörerna Mood Magic en vision om hur det hela såg ut:

Under tiden som Radio Gnome-trilogin skapades hade olika musiker kommit och gått. Basisten Francis Moze och trummisen Pierre Moerlen var mera instrumentvirtuoser som inte var speciellt intresserade av Daevid Allens propellerhattar och absurda lyrik.

Det måste ju kanske också erkännas att det krävs en hel del av en musiker som förväntas se ut så här:

Motsatsen mellan faktionen som ville klä sig i propellerhattar och sjunga om flygande tekannor och de mera seriöst sinnade musikerna som hellre hade spelat instrumentalmusik ledde år 1975 till att Daevid Allen lämnade Gong. Han kunde förstås inte bara meddela det hela i god tid utan fann sig hindrad att stiga in på scenen i Sheffield av ett osynligt energifält.

Resten av Gong (förutom Gilli Smyth som för tillfället var på moderskapsledighet) fortsatte en kort tid, gav ut albumet Shamal men tappade så småningom flera medlemmar. Steve Hillage, Miquette Giraudy och Didier Malherbe överlät Gong åt Pierre Moerlen i vars händer gruppen snabbt blev ganska tråkig med sin instrumentalmusik.

En annan sak som delade meningarna inom Gong var droger. Daevid Allen hade med tiden insett att droganvändning utgjorde ett hinder för hans sprirituella sökande efter esoterisk kunskap och bestämde sig för att sluta. Somliga av hans kolleger var av annan åsikt.

Daevid och Gilli levde en tid familjeliv på Deiá men så småningom blev det dags att skapa mera musik. De inledde diverse olika projekt av vilka många hade Gong i namnet. Inte ens Daevid Allen själv minns alla varianter på äldre dagar:

Här hittar du en karta över en del av grupperna:

Gong Familjeträd

Förutom de här Gong-relaterade grupperna gav Daevid Allen ut en hel del solo-material och samarbetade med olika grupper. Under en stor del av 80-talet tog han det litet lugnare och livnärde sig emellanåt som taxichaufför i Australien. Han och Gilli Smyth gick sina skilda vägar och det blev mera äktenskap och barn.

Återförening

Mot slutet av 80-talet började den telepatiska radion från planeten Gong återigen skicka sina signaler åt Daevid och det blev dags att återförenas. The Invisible Opera Company of Tibet blev Gongmaison som i sin tur blev Gong. År 1992 kom nästa avsnitt i historien om Zero the Hero ut i form av Gong-albumet Shapeshifter

År 1994 firade Gong 25-års jubileum och många av de tidigare medlemmarna började återvända till flocken, bl.a. Gilli Smyth och basisten Mike Howlett. Howlett hade efter sin tid i Gong varit med om att grunda gruppen Strontium-90 som senare (utan Howlett) blev The Police.

År 2000 var det dags för del 5 av Gong-mytologin; Zero to Infinity

2000-talet såg också festivalerna "Gong Family Unconvention" där de olika Gong-relaterade grupperna uppträdde. Den sista som ägde rum år 2006 i Amsterdam sträckte sig över tre dagar med bl.a. Gong, Acid Mothers Gong och det av Steve Hillage ledda dans/ambient-projektet System 7 på scenen.

År 2008 gjorde Gong en rejäl comeback. Nu var Steve Hillage och Miquette Giraudy igen med och år 2009 gav Gong ut albumet 2032 med tillhörande turné.

Att turnera med den här bemanningen var ekonomiskt omöjligt på heltid. Daevid Allen gav sig ut med mindre sammansättningar, där bl.a hans och Gilli Smyths son Orlando ingick som trummis.Den här versionen turnerade också utan Daevid Allen efter att han insjuknade i cancer år 2014. Samma år gavs albumet I See You ut.

I slutet av februari 2015 ställde sig Daevid Allen på en scen för sista gången:

Dryga två veckor senare, den 13 mars meddelade Orlando Allen att hans far var död vid 77 års ålder.

Hemligheten med att överleva inom rockmusiken är att inte bli alltför populär och att aldrig spela för mera än 1500 mänskor åt gången ifall du bara kan undvika det

― Daevid Allen

Daevid Allen såg mera eller mindre alla de olika musikscenerna utvecklas från 1960 framåt och medverkade själv i en hel del av dem. Han blev aldrig någon stor stjärna med masspublik, men hade däremot en trogen skara fans som uppskattade hans produktion. Och det var just så han ville att det skulle vara.

Om du vill veta mera om mannen som lyckades kombinera progressiv rock med ett sinne för humor kan jag rekommendera Daevid Allens Gong-historik Gong Dreaming 1 och Gong Dreaming 2. Det här böckerna är svåra att få tag på och ofta ganska dyra, men ser du dem på antikvariatet så lönar det sig att köpa dem.

Fokus på Daevid Allen 23.04 kl. 18.03 med repris 29.04 kl. 13.03