Divergent 2 - våldsam dröm om fred

De kunde vara systrar - Hungerspelens Katniss och Divergent-seriens Tris. Två hjältinnor som i en dystopisk värld kämpar för det goda. Med hårda tag. Och bägge håller publiken i ett fast grepp - turvis.

Det har gått exakt ett år sedan vi lämnade frihetskämparna Tris (Shailene Woodley) och Four (Theo James) åt sitt öde i författaren Veronika Roths framtida Chicago. En stad i ruiner. Det enda som återstår efter ”den stora katastrofen”.

En miniatyrvärld och ett samhälle vars medborgare vid sexton års ålder delas in i olika falanger. Via en obehaglig urvalsprocess skiljer man de ärliga från de osjälviska, de tappra från de fridfulla och de lärda från de övriga.

Passar man inte in i någon kategori blir man falanglös – hamnar lägst på den sociala stegen. Passar man in i fler fack än ett är man en så kallad ”divergent” – och utgör därmed en fara för ordningen.

Och farligast av alla är Beatrice Prior – även kallad Tris. Hon passar in överallt. Och måste därför oskadliggöras.

Here we go again

Efter Sagan om ringen, Hobbiten, Twilight och Hungerspelen är biopubliken van vid att ta till sig historier som portioneras ut i delar. Historier som klängt sig fast vid en cliffhanger under ett helt år och som slutar hängande över ett motsvarande stup även inför följande år.

Dramaturgin följer helt enkelt andra lagar när det handlar om trilogier - vars sista del i flera fall dessutom spjälks upp i två helheter. Ingen förväntar sig full utdelning varje gång, alla är införstådda med spelets regler.

Poängen är att dra ut på härligheten. I evighet. Nästan.

Men även om man drar ut på det hela så saknas det inte action i detta andra möte med framtidens Chicago och morgondagens människa.

Man strider inom de olika falangerna, man strider mot varandra och man slåss på alla håll och kanter mot överheten – ledd av isdrottningen Jeanine (Kate Winslet).

Denna gång kretsar det mesta kring att hitta någon att liera sig med, bundsförvanter inför den slutkamp som alla anar att är i antågande.

Stöter man på problem är det bara att köra med elimineringstaktiken. Här tillämpas både nackskott och skott mitt i synen.

Våldsam fredssträvan

Det som överraskar en är den brutalitet med vilken den här typen av ungdomsskildringar tar sig an hotbilder och steget från barnets osäkerhet till vuxen beslutsamhet. Dystopier i all ära, men måste våldet vara så naket?

Sällan ser man så många avrättningar och grafiska slagsmål i en film med en åldersgräns på tolv år. Effekten blir ännu starkare i och med att forna vänner ställs emot varandra, i och med att lojalitetsband visar sig vara allt annat än bindande. För att uttrycka det milt.

Och även om man kan jubla åt det faktum att flickor äntligen får inta centrala hjälteroller så är det samtidigt uppenbart att det är hon som står för samvetskvalen, hon som genomlider mardrömmarna, hon som utkämpar de moraliska striderna inom sig.

Det positiva med en kvinnlig hjälte neutraliseras dessutom ganska snabbt av det faktum att även den destruktiva makten representeras av kvinnor. Jeanine är den rutinerade isdrottningen, medan nykomlingen Evelyn (Naomi Watts) står för en lite diffusare form av maktbegär. Helt klart är ändå att hon skjuter som en riktig karl. Även på nära håll.

Skådespelarfest

Precis som i fallet med Hungerspelen lever Divergent-serien på sina skådespelare. Shailene Woodley är måhända inte lika karismatisk som Jennifer Lawrence, men hon klarar sig med hedern i behåll. Mest intressant är att se hennes samspel med Ansel Elgort - killen som här spelar hennes bror, men som i den fina "The Fault in Our Stars" var hennes pojkvän.

Kate Winslet är cool som alltid och även Naomi Watts plockar med van hand hem många stilpoäng.

Men bäst av alla är ändå Miles Teller – killen som gått från biroller i filmer som "Footloose" till den spektakulära huvudrollen i Oscarsfavoriten ”Whiplash”. Teller lyckas på något underligt sätt vara osympatisk på ett sympatiskt... eller nja, charmigt sätt.

Inte sedan sagans förtrollade häxor som överräcker förgiftade äpplen med ett leende på läpparna har man sett någon vara så bedräglig som Tellers Peter.

Och kanske är det symptomatiskt för vår tid – att den mest intressanta karaktären är den ultimate kappvändaren. Den som förmår använda systemet till sin fördel. Om och om igen.

I april 2016 fortsätter kampen. Med och mot män som Peter.