Längtan till landet som icke är

En femtedel av de finländska barn som sändes till Sverige under krigsåren återvände aldrig. Vad innebar det för dem, deras föräldrar, deras egna barn? Efter urpremiären i Göteborg har Lucas Svenssons familjekrönika Fosterlandet nu nått Helsingfors.Temat är angeläget men som iscensättning är Göteborgs Stadsteaters samproduktion med Svenska Teatern problematisk på många sätt.

Året är 2007. I en sjukhussäng i Helsingfors ligger den snart nittioåriga Elsa, jämnårig med den finska republiken. Hennes liv går mot sitt slut men innan hon är redo att lämna det återstår ännu ett kapitel, mötet och försoningen med sonen som sändes som krigsbarn till Sverige för att aldrig återvända.

Den äldste sonen Juhani blev svensken John, en främling för sin finska mor och lillebror men också för sin dotter Lussa som förtvivlat försöker bryta de tidigare generationernas stumhet för att hitta rätt i sin egen identitet och familjehistoria.

Något av det projektet går igen också i Fosterlandet. Lucas Svenssons har skrivit pjäsen i nära samarbete med uppsättningens regissör Anna Takanen. Takanen är själv dotter till ett krigsbarn som stannade i Sverige medan Svenssons morföräldrar kom från Karelen under fortsättningskriget. I Fosterlandet finns ambitionen att lyfta fram både krigsbarnens historia och de erfarenheter Svensson, Takanen och ett flertal andra i ensemblen delar med tusentals andra finskättlingar i Sverige.

Ett drama skräddarsytt för Sverige

I Finland är krigsbarnsproblematiken långt ifrån glömd men infallsvinklarna oftast andra. Vi kan – förhoppningsvis - vår egen historia men om de krigsbarn som blev kvar i Sverige och deras barn vet vi mindre. Den kunskapsluckan fyller inte heller Fosterlandet. Det här är helt klart en uppsättning för en svensk och sverigefinsk publik, flytten till Helsingfors är inte helt oproblematisk.

I Takanens regi gestaltas hennes egen generations ilska och sorg över de äldres ordlöshet som en självklarhet medan det förflutna alltigenom ter sig gåtfullt och obegripligt. Resultatet är en historia som berättas via återblickar.

Om uppsättningen hade gjorts för en finsk publik hade tågordningen sannolikt varit en annan. Nu lämnar krigsbarnsdottern Lussas omåttliga aggression och komplicerade relation till fadern John bara många frågor obesvarade medan tidsresorna tillbaka till de finska krigsåren rekapitulerar en rätt schematisk historia som den finländska publiken sett otaliga gånger förr.

Det enda skillnaden är kanske att folket är lite svårt att känna igen i den här sättningen.

Märklig Finlandsbild

När Tampereen Työväen Teatteri i höstas satte upp sin krigsbarnspjäs, Kainos sång – också den ursprungligen skriven för en svensk publik – skildrades den sista fredssommaren i Karelen som en sagoboksidyll inbäddad i solljus, harmoni och dragspelsmusik medan svenskarna som tog emot familjens tre evakuerade barn på ett undantag när framstod som fjantar eller översittare.

Fosterlandet står inte Kainos sång efter på den punkten.

Att uppsättningen ironiserar både över svensk aningslöshet, omhuldade klichébilder av finnen i allmänhet och sverigefinnen i synnerhet kan jag förstå men när den helt obekymrat också börjar föda klichéer har jag svårare att hänga med i logiken. Och det sker framförallt i tillbakablickarna till det Karelen där Elsa och väninnan Aino växer upp.

Hur ska man t.ex. tolka scener där en purung lärarinnekandidat Elsa morskt halsar ur egen fickplunta medan väninnan Aino löper naken i midsommarnatten, skriande ut sin kättja med Kalevala i frankt uppdaterad svensk språkdräkt? Att det ursprungligt finska är synonymt med naturbarnets raka rör och nollkoll på överflödiga konvenanser?

Över uppsättningens bild av Finland och dem som blev kvar vilar genomgående ett drag av landet som icke är. Dessvärre framgår det inte alltid huruvida bilden helt medvetet är tänkt att säga oss något om finskättlingarnas egen mytologisering av landet de inte längre tillhör eller bara bevisar den.

Tempot haltar men skådespelarna bär upp dramat

De flyktiga stickspåren och halvkvävda utsagorna är många i Fosterlandet. Ändå är det största problemet inte spretigheten i det alltomfamnande episka berättargreppet utan det utdragna tempot.

Uppsättningen är cirka fyra och en halv timme lång och alltför långa är också de flesta av scenerna. Paradoxalt nog får självklarheterna ofta ta tid medan orsakssammanhang som hade krävt fördjupning bara tangeras flyktigt. Johns fåordiga telefonsamtal med den yngre brodern Antti i Finland fungerar t.ex. bra en gång men inte som utdragen favorit i repris.

Oförklarligt lång är också hela första akten, en nästan två timmar lång etablering av familjedramat. Det smidigaste i strukturen är Annika Nieminen Brombergs sparsmakade visualisering och de sömlösa scenbytena.

Men trots att Fosterlandet flyter ut och sällan känns helt relevant på en finländsk scen är skådespelararbetet genomgående strålande. Alma Pöysti och Birgitta Ulfsson tecknar tillsammans ett starkt porträtt av Elsa som ung och gammal medan Iwar Wiklander och Tanja Lorentzon gestaltar Juhani som blev John och hans dotter Lussa.

För mig framstår Wiklanders John, den pensionerade göteborgsgpolisen och brottningstränaren, som pjäsens i särklass mest övertygande gestalt. Uppsättningen ger inte Wiklander mycket tid att utveckla rollen, ändå är han den som fångar sin gestalts livshistoria och tragedi bäst och tydligast.

I scenerna mellan honom och brodern Antti, gestaltad av Thomas Backlund, blottläggs såren och de kapade familjebanden utan åthävor och onödiga understrykningar och i sammandrabbningarna mellan honom och Johan Grys sverigefinska Lauri två diametralt olika förhållningssätt till den egna familjehistorien och identitetsbygget i det nya landet.

Och även om klichéerna i sig inte alltid övertygar bidrar den övriga ensemblen också med en rad rollporträtt som jag gärna hade sett mera av.

Stella Laines Aino, vad blev det av henne egentligen, mer än en alkoholiserad flygvärdinna i Miami om man får tro de andra? Och hur tedde sig livet för Mitja Siréns Petteri, mannen som gifte sig med Elsa sedan hennes stora kärlek stupat? Eller Siréns Hannu, den skeva solisten på sverigefinnarnas träff med ”makkara” tatuerat på underarmen ...?

Fosterlandet rymmer trådar till många livshistorier som fortfarande väntar på sin berättelse.