Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Pogromer i polska Jedwabne

Från 2015
Uppdaterad 04.05.2016 14:00.
Pärmbilden till Vi från Jedwabne av Anna Bikont.
Bild: Atlas bokförlag

Vad hände i den lilla polska byn Jedwabne den 10 juli 1941 när byns judiska befolkning brändes levande inne i en lada?

I decennier har man bedyrat att skulden för massakern i Jedwabne ligger hos nazisterna – att det var tyska nationalsocialister som både beordrade och utförde massmordet på de judiska invånarna i byn.

Vad gjorde byns övriga invånare då? Gömde de sig inomhus av rädsla för att också bli tillfångatagna, stod de passiva, likgiltiga och såg på medan deras grannar föstes in i döden – eller var de de facto aktiva initiativtagare och gärningsmän till det grymma dådet?

En förändrad självbild

År 2000 slog den polsk-amerikanska historikern Jan Tomasz Gross debattbok Grannarna ner som en bomb i Polen – i boken hävdade Gross att det inte var tyska nazister som var förövare när 340 judar brändes inne i en lada i Jedwabne, utan att det var byns polska befolkning som var skyldiga till dådet.

Gross bok var en käftsmäll på den polska självbilden av ett folk som tvingats till stora offer och umbäranden både under Stalin och under Hitler. Många hade svårt att smälta de fakta som Gross la fram i boken, och Gross fick utstå både spott och spe.

anna bikont
Bildtext Anna Bikont
Bild: Bokförlaget Atlas/Marcel Lozinski

En som dock ville gräva vidare och djupare i historien om judarna i Jedwabne var journalisten Anna Bikont. Hon beslutade sig för att ta tjänstledigt från sitt arbete på tidningen Gazeta Wyborcza, och ta reda på vad som egentligen hade hänt i den lilla byn i nordöstra Polen.

Reportageboken Vi från Jedwabne (övers. till svenska av Irena Grönberg) utkom i Polen år 2004, och består av dagboksanteckningar, vittnesmål och intervjuer med överlevande – såväl offer som förövare och folk som gömt judar - samt släktingar till dessa, samtal med diverse bybor, forskare och historiker samt dokumentation i form av domstolsakter, fotografier, kartor och teckningar.

Onsdagen den 10 juli 1941

Det som hände onsdagen den 10 juli 1941 var att Jedwabnes judiska befolkning föstes ihop på stadens torg. De som var för sjuka eller för gamla för att lämna sina hem stacks ner på plats och ställe, de som försökte fly togs till fånga. På torget beordrades judarna att rensa bort ogräset mellan gatstenarna.

En grupp män fick order att ha sönder Leninstatyn som stod i närheten av torget och därefter bära omkring på en del av bysten och sjunga ”kriget är vårt fel”. Därefter tvingade de påk- och svängelförsedda invånarna judarna att bege sig till en lada i stadens utkant, där en del av männen likviderades innan man fyllde ladan med kvinnor, barn och gamla. Därefter hällde man fotogen runtom och över träladan och tände på.

Enligt olika vittnesmål uppgick antalet judar som omkom i branden till allt mellan 1 000 och 1 600, men enligt dagens utredningar räknar man med att minst 340 personer brändes till döds inne i ladan – förutom alla de som dödades på annat sätt.

Idag står det utom all tvivel att det var polska bybor som likviderade sina judiska grannar i juli 1941.

En etnisk och religiös smältdegel

I en artikel i Dagens Nyheter från den 4 januari 2015 konstaterar journalisten Maciej Zaremba att Polen sedan medeltiden varit det etniskt och religiöst mest blandade landet i Europa - samtidigt förvånar han sig över hur minnet av 3 miljoner dödade judar och en månghundraårig gemensam kultur försvunnit och raderats ut, och att polackerna knappt visat någon sorg över detta faktum:

Minnesmärket i Jedwabne
Bildtext Minnesmärket i Jedwabne
Bild: F. Czarnowski

”Landet har varit en smältdegel av religioner och folkslag, hjälpligt förenade av språket. Det är inte ens rimligt att tala om judars bidrag till polsk kultur, eftersom dessa två inte kan skiljas åt. Polsk kultur, sådan vi känner den, hade inte varit vad den är utan trettio generationer av judiska boktryckare, diktare, uppfinnare, profeter, köpmän och deras ättlingar. Det har varit en annan kultur. Ingen kan veta hurdan, men säkert av mindre ambivalent sinnelag.”

På 1930-talet uppgick den judiska befolkningen i Polen till ca 3,3 miljoner, dvs. 10 % av landets befolkning. Majoriteten av judarna levde i städerna, men i småstäderna i östra Polen var det vanligt att hälften eller tre fjärdedelar av invånarna var judar – också i Jedwabne utgjorde den judiska befolkningen 40 %. I dag räknar man med att det bor ca 1 100 judar i hela Polen.

I Jedwabne gick grannrelationerna oftast ut på att judarna utförde en del tjänster åt polackerna, såsom att skriva brev och officiella dokument, medan polackerna ofta arbetade för judarna, t.ex. i mjölkvarnen eller trädgården.

Men enligt Anna Bikont fanns det en underliggande och ömsesidig misstro mellan stadens judar och polacker: ”Majoriteten av den polska befolkningen hyste misstro mot judarna, men ansåg sig också förmer, eftersom det var de som bekände sig till den ’rätta’ tron. Judarna, å sin sida, hyste i hemlighet förakt för ’gojim’, icke-judar, därför att de inte kunde skriva, för att de söp och slog sina fruar, för att de inte månade om barnens skolgång.”

Under 1930-talet slöt sig de båda befolkningsgrupperna allt mer inom sig själva i egna sammanslutningar och föreningar.

Upptrappningen av antisemitism

Jedwabne var inte den enda byn i nordöstra Polen där judarna utsattes för pogromer – judarna i grannbyn Wąsosz dödades den 5 juli, den 7 juli stod judarna i Radziłów i tur (också de brändes inne i en anlagd brand i en lada) och efter Jedwabne stod judarna i Tykocin på tur (25.8.1941).

Det är inte ens rimligt att tala om judars bidrag till polsk kultur, eftersom dessa två inte kan skiljas åt. Polsk kultur, sådan vi känner den, hade inte varit vad den är utan trettio generationer av judiska boktryckare, diktare, uppfinnare, profeter, köpmän och deras ättlingar.

― Maciej Zaremba

Hur kommer det sig att man var så negativt inställd till judar just i dessa trakter, frågar sig Anna Bikont.

Under hela 1930-talet kan man se en gradvis upptrappning av antisemitiska åsikter i hela det polska samhället – men framför allt i de östra delarna av landet där judarna före andra världskrigets utbrott trakasserades öppet av den katolska kyrkan som spred antisemitisk propaganda såväl från predikstolen som via katolska tidningar och radiostationer. Anna Bikont noterar att Łomżaregionen sedan mitten av 1800-talet hade varit en plantskola för nationaldemokratiska rörelser, och att många fascistvänliga föreningar och ungdomsrörelser var aktiva i regionen decennierna innan kriget bröt ut.

Anna Bikont citerar historieprofessorn Adam Dobrónski som bekräftar att regionen är polskhetens och katolicismens vagga, en patriotisk region där man betraktade judar som utbölingar.

Antisemitiska åsikter var m.a.o. allmänt accepterade och samhällsklimatet bejakade och uppmuntrade till trakasserier av judar. Folk uppmanades bl.a. att handla hos polska affärsmän och hindrades ofta rent konkret från att besöka en judisk butik av folk som stod vakt utanför butiksdörrarna.

Efter första världskriget var Łomżaregionen en avkrok där civilsamhällets stagnation förvärrades under 1930-talets ekonomiska kris.

Monter om Jedwabne på Museet för de polska judarnas historia POLIN i Warszawa
Bildtext Monter om Jedwabne på Museet för de polska judarnas historia POLIN i Warszawa
Bild: Adrian Grycuk

Också i Jedwabne var fattigdomen utbredd både bland polacker och judar – men det var framför allt judarna som fick bära skulden för de dåliga tiderna. Judarna ansågs allmänt vara snikna och sluga – den allmänna uppfattningen var att judarna hade lyckats skrapa ihop sitt relativa välstånd tack vare ocker och girighet.

I förordet till Vi från Jedwabne skriver förläggaren Stefan Ingvarsson att åtskilliga polacker skodde sig på judarna: ”genom att ta över sina mördade judiska grannars hus och lägenheter, butiker, verkstäder och kvarnar, bord och stolar, porslin och duntäcken. Det var så en stor del av dagens medelklass påbörjade sin klassresa. Kanske är skulden över detta en förklaring till att en utbredd antisemitism har överlevt judarna.”

Mellan Stalin och Hitler

En annan, och ytterst central, orsak till bybornas hämndbegär finns att hitta i den allmänt utbredda uppfattningen om att judarna varit kollaboratörer och angivare under sovjetockupationen, och att judarna frivilligt samarbetat med NKVD, den sovjetiska säkerhetstjänsten under Stalintiden.

Källor visar dock att den stora majoriteten av kollaboratörer var polacker, 126 personer, jämfört med 45 judar – förvisso var de judiska kollaboratörerna fler per capita, men de utgjorde trots allt en bråkdel av hela befolkningen, noterar Anna Bikont.

I början av september 1939 hade tyska trupper invaderat regionerna kring Jedwabne, men efter överenskommelser mellan Stalin och Hitler inom ramen för Molotov-Ribbentrop-pakten retirerade de tyska mannarna den 25 september. Fyra dagar senare, den 29 september, ockuperas området av sovjetiska trupper.

För judarna var den sovjetiska ockupationstiden tudelad: många hade svårt att finna sig tillrätta i ett ateistiskt samhällsklimat och ett styre som strävade efter att avskaffa all privat egendom. Anna Bikont noterar bl.a. att hela den judiska samhällsstrukturen avvecklades och att de mest aktiva sionisterna hamnade på deportationslistorna.

Men till skillnad från Nazitysklands terrorvälde tycktes judarna finna hopp om överlevnad under ett Sovjetstyre – för polackerna däremot innebar sovjetockupationen förlorad självständighet, och förkrigstidens propaganda hade gjort folk mer rädda för Sovjetunionen än för Hitlers Tyskland. Som en följd av de obligatoriska matleveranserna till Sovjetunionen hade levnadsvillkoren dessutom försämrats radikalt – och skräcken för deportationerna fanns ständigt där.

Dagen efter att det tysk-sovjetiska kriget brutit ut (Operation Barbarossa), den 23 juni 1941, invaderas Jedwabne åter av tyska trupper.

I Sveriges Televisions litteraturprogram "Babel" från den 29.03.2015 ingår ett reportage om och med Anna Bikont.

Vår klass på Finlandsturné

I april gör Teater Galeasen en turné runtom i Finland inom ramen för Riksteatern med föreställningen ”Vår klass” – en pjäs från år 2008 av den polska författaren Tadeusz Słobodzianek där han skildrar de tilltagande spänningarna mellan den judiska och den polska befolkningen i ett litet samhälle.

Słobodzianeks historia börjar år 1925 och vi får möta 10 elever i en skolklass – dessa elever följer vi genom andra världskriget och de förföljelser som judarna utsattes för.

I pjäsen utgår Słobodzianek från de nya fakta som framkommit om massakern i Jedwabne och bygger delvis på intervjuer som Anna Bikont gjort.

”Vår klass” visas i Tammerfors den 18.4, i Kuopio den 20.4 och på Wasa teater den 21.4.

Bokmagasinet podcast: Bokmagasinet om 1940-talet hos Hannah Arendt och judepogromerna i Polen under andra världskriget

44:07

Mer om ämnet på Yle Arenan