Annastina Åbonde: Mitt Vietnam
År 1969 blev julaftonens familjemiddag inte som vanligt. Redan vid sillsalladen höjdes rösterna över den normala nivån på god vilja och far tog kanske i ilskan en extra snaps och slog fast att Nixon är en bra karl.
Vi yngre krävde upprört att alla mänskor nu måste reagera och fördöma USA och att det som pågår är massmord och fast det sker långt borta angår det oss alla. Och mor i sin mellanposition fällde en tår av uppgivenhet och förtrytelse medan hon rörde om i lutfisksåsen.
B-52:or och växtgifter
Vietnamkriget hade kommit in i våra liv och för mej som nittonåring var det en vändpunkt.
Vid det laget hade kriget i Vietnam mellan nord och syd med växande amerikanskt deltagande pågått redan i fem år.
TV visade de amerikanska B-52:ornas bombningsräder över Nordvietnam, och flygplanen, som sprutade gift över marken i syd, för att FNL-gerillan inte skulle ha någon växtlighet att gömma sej i.
Desertörer
Vi hörde om unga amerikaner, som flydde till Sverige för att undgå uppbådet och att sändas som soldater till ett land, som de enligt Bruce Springsteen inte ens visste var det fanns.
Vi hörde president Lyndon B. Johnson och senare Richard Nixon tala om vikten av att hejda kommunismens framfart i Asien och lärde oss skillnaden på hökar och duvor.
Vi såg vettskrämda vietnamesers ögon blicka upp ur gropar och skyddsrum då amerikanska soldater hade hittat deras gömställen och vi såg springande barn och kvinnor i sina lustiga hattar. Vi såg nedmejade bufflar på risfälten och napalmbrända barn och vi fylldes av ilska och fasa.
My Lai-massakern
I november 1969 läckte uppgifterna ut om en mörklagd massaker i Son My-provinsen i Sydvietnam, som hade ägt rum redan i mars året innan.
Trettio amerikanska soldater hade fått order att spränga ett misstänkt gerillafäste och "döda allt som andades". På fyra timmar våldtog, torterade och mördade soldaterna 504 bybor. De flesta var kvinnor och barn.
Det var därför det blev så dålig stämning vid julmiddagen i Vasa.
Jag tänkte då att ingen som förstår vad som har hänt kan försvara USA. Och att enda utvägen ur ångesten över ondskan är att gå med och protestera.
"USA ut ur Vietnam!"
Manifestationerna mot USA:s närvaro i Vietnam blev allt större och våldsammare. Och vi marscherade, unga och äldre av olika politiska kulörer sida vid sida och krävde att USA skulle lämna Vietnam.
Vi samlade in pengar till FNL-gerillan utanför Fondis i Vasa och på torget i Åbo. Vi gick med namnlistor för protester mot USA:s roll i Vietnamkriget och på väskor och jackor fäste vi de runda små metallmärkena med FNL-flaggan och den gula stjärnan i mitten.
"Whopee, we all gonna die"
Och vi hörde på Bob Dylan och musiken från Woodstock-festivalen där Jimi Hendrix spelade sin blodisande version av USAs nationalsång och Country Joe and the Fish, framförde den uppsluppna I feel like I´m fixin´to die Rag.
- And it´s one- two- three what are we fighting for - don´t ask me I don´t give a damn, next stop is Vietnam ...
' /%3E%3C/svg%3E)
Vietnamkriget - avgörande ögonblick
Bakgrund och fakta om Vietnamkriget
Sedan kom filmerna som Apocalypse Now, Platoon och Good morning, Vietnam, som på olika sätt tacklade USA:s uppgörelse med sin skuld och sin självbild.
1973 lämnade USA Vietnam. Det gjorde vi också, fast kriget tog slut först två år senare. För hösten 1973 tog militärjuntan över i Chile och vi protesterade över alla röster som brutalt tystades och fäste Allende på rockuppslaget.
HUR MINNS DU VIETNAM?
Vietnam-kriget engagerade en hel generation som var unga på 1970-talet. Det har nu gått 40 år sedan kriget tog slut.
Har du minnen av hur kriget berörde dig - eller är det något annat som har engagerat dej på ett avgörande sätt?
Kommentera och dela med dig, antingen här i kommentarsfältet eller i sociala medier med hashtaggen #mittvietnam
