Von Triers martyrfilm på Esbo stadsteater

Lars von Triers snart 20 år gamla Breaking the Waves var en våldsamt effektiv konsekvent genomförd tragedi, där von Trier förvandlade sloganen "Kärleken övervinner allt" till ett glorifierande av martyrskapet.
Nu har teatervesionen kommit till Esbo. Tomas Jansson såg urpremiären på Åbo stadsteater i våras, och konstaterar att han fortfarande har svårt att ta historiens budskap till sig.

Jag har milt sagt tudelade känslor till filmen.

Även om jag minns hur imponerad jag blev av Breaking the Waves som film, ogillade jag den grymhet och människosyn som von Trier kryddade historien med. Det kändes som att han manipulerade min hjärna och tvingade mig att mot min vilja bli berörd av detta glorifierande av martyrskapet. Lägg till en kvinnobild som byggde på att hon ska vara litet simpel och oskuldsfull och genomgod och självuppoffrande.

Allt det har gjort att jag medvetet har undvikit att återvända till filmen.

Innan jag går in på teaterversionen, måste jag därför ge historiens handling ovanligt mycket utrymme.

Skotskt 1970-tal

Breaking the Waves utspelar sig på den skotska nordvästkusten under tidigt 1970-tal. Vi har ett djupt religiöst byasamhälle där kvinnan ska tiga i kyrkan, och en oljeborrargrupp som hämtar en tuff manlighet till regionen.

Här har vi den unga flickan Bess, som sägs vara något alldeles speciellt.

Hon har en historia av mentala problem, hon talar direkt till Gud – en dialog där hon är båda rösterna, en flickaktigt ljus Bess och en mörk sträng gud – hon är oskuld och godheten själv.

Och så är hon förälskad i oljeborraren Jan.

Äktenskap följer, Bess förlorar oskulden, förälskar sig i sex (där det viktiga förstås är att mannen är nöjd) och när hennes man återvänder till oljeriggen övertalar hon sin gud att hämta hem Jan.

Undret sker. Jan skadar sig, förlamas, och kommer hem för att stanna.

Bess tar på sig skulden för Jans olycka, och föreställer sig att hennes gud gör Jan bättre om hon offrar sig själv. I det här fallet leder det till att hon förnedrar sig själv och låter främlingar utnyttja henne sexuellt.

Kan godheten också vara vansinnig? Kan det vara gott att skada sig själv?

Det är en ruffig historia, med sidospår som skuldbeläggande mödrar och fundamentalistisk religiositet och en sträng gud och små samhällens inskränkthet och kontrollbehov.

För mig blir det centrala temat ändå detta glorifierande av martyrskapet. En historia om den överdrivet genomgoda kvinnan som för kärleken till en man är beredd att ge upp sitt eget liv. ”Kärleken övervinner allt”, liksom, men jag kan inte låta bli att tycka att von Trier har ett väldigt vridet sätt att berätta en historia om kärlek som förutsätter att man (kvinnan) rader sig själv för kärlekens (mannens) skull.

Två problem

När Åbo stadsteater väljer just den historien som vårens sista storproduktion måste jag tackla två problem, som inte ens har med uppsättningen att göra.

Dels frågar jag mig varför man vill sätta upp denna extrema historia, speciellt som man väljer att också i Finland förlägga händelserna till Skottland på 1970-talet, inramat av anglosaxisk 70-talsrock. Om man verkligen vill gräva i tematiken, varför göra det så lätt för publiken att tänka att det ”inte är här och nu”, det är ”för länge sedan någon helt annanstans”.

Och dels; vad är det man egentligen vill berätta?

I programbladet talar regissören Mikko Kouki om att det är temat utanförskap som han har intresserat sig för.

I så fall förstår jag inte. Här beskrivs ett utanförskap, ja, men ett där någonting som beskrivs som en ren fin god kärleksfullhet leder till undergång, samtidigt som vägen till undergång mytifieras och glorifieras.

Ensemble som ger sig hän

Så kommer jag äntligen till teaterproduktionen.

Här gillar jag den atmosfär som man med små medel bygger upp – scenografi Markus Tsokkinen, ljus Jarmo Esko, videon Sanna Malkavaara. De väldiga landskapen som projiceras mot fonden, dysterheten och mörkret, en ständig känsla av ångest som miljön och människorna jagar fram.

Jag imponeras också av att många skådespelare i centrala roller kastar sig så handlöst in i den ruffiga historien.

Speciellt tänker jag på Minna Hämäläinen (Bess-svågern Dodo) och Helmi-Leena Nummela (Bess).

Hämäläinen har en ständig total närvaro där hon från närhåll följer med hur fel allting blir, fast hon har en biroll blir hon en av föreställningen centrala gestalter.

Och förstås unga Helmi-Leena Nummela som spelar on the edge genom hela föreställningen. Det är på gränsen till för mycket, men hon sprudlar av en ungdomlig längtan efter att kasta loss som passar rollen perfekt.

Också Taneli Mäkelä är helt rätt som den manliga klippan. Denna ruffiga oljekille älskar Bess, det känns, även om han driver henne till fördärv.

Däremot är jag tveksam till regigreppet som streckar under Bess´ barnslighet. Hon blir ett barn, eller en trogen hund – en lek som hon med jämna mellanrum återvänder till.

Godhet via våldtäkt

Sex på en teaterscen är heller aldrig oproblematiskt, speciellt våldtäkter – i Breaking the Waves finns det av båda slagen.

Kouki väljer lyckligtvis att inte frossa i nakenhet eller sex. Just den här historien förutsätter ju att man inte blundar för det, så det är klart att det måste gestaltas på scenen. Ändå har jag stora problem med att diskutera begrepp som godhet och självuppoffring via våldtäkt.

Det sker i regel aldrig att jag känner mig tvingad att koppla bort mina känselsprötar när jag ser teater eller film, men här gör jag det. Därför blir det i slutändan svårt för mig att säga om uppsättningen är lyckad eller inte.

När jag lämnar teatern efter knappa tre timmar, bär jag med mig starka skådisprestationer, en vacker scenbild, och en malande fråga som jag inte kan besvara; vad var det man ville berätta med det här?

Svaret ”historien är så bra och effektfull” duger nämligen inte.

Produktionen är ett samarbete mellan stadsteatrarna i Åbo och Esbo.