Arbetets återkomst i litteraturen
”En arbetsplats är platsen man kommer till i tid och lämnar så fort som möjligt. Jag lär mig uppgifterna men inte mer” konstaterar Eskil i Jack Hildéns roman Vi, vi vaktmästare.
Under början av 2000-talet var det förhållandevis tunnsått med arbetar- eller arbetsplatsskildringar i den svenska litteraturen innan författare som Susanna Alakoski och Åsa Linderborg dök ner på det svenska folkhemmets bakgård och lyfte upp frågor om ekonomiska orättvisor i sina verk.
Samtidigt fortsätter många författare med att skildra prekariatets utsatta och ohållbara situation med visstidsanställningar, nyckfulla och regelvidriga arbetskontrakt, ett tärande jojo-liv mellan arbetslöshet och tillfälliga jobb.
Ett tillfälligt arbete på väg någon annanstans
I Jack Hildéns debutroman Vi, vi vaktmästare (2014) får Eskil jobb som vaktmästare på ett företag som utför allehanda sysslor i en kontorsbyggnad på Östermalm – en av de finare stadsdelarna i Stockholm.
För Eskil är vaktmästarjobbet på Nordens Affärer ett tillfälligt jobb på väg till kommande studier – han planerar att bli svensklärare - och författaren signalerar på olika sätt Eskils utanförskap eller annorlundaskap: han ser helst inte på kommersiell tv (vilket de andra gör), på lunchrasten slår han sig ner på en bänk på kyrkogården för att äta och läsa en bok och på arbetsplatsen ställer han sig helst lite vid sidan om, iakttar och registrerar snarare än agerar och tar plats.
De rikas skuld är påtaglig. Man tänker inte på den i början, men den är ständigt närvarande, hela stämningen bygger på deras nöjda miner gentemot varandra och de ursäktande minerna mot oss.
Jack Hildén
Kontorsbyggnaden där Nordens Affärer håller till består av 7 våningar, och ju högre upp man kommer desto högre status har man i hierarkin – det märks på inredningen (ju högre upp man kommer blir inredningen lite vackrare och ljuden dämpas av tjockare och tjockare heltäckningsmattor) på kvaliteten på kaffet, och framför allt på hur extremt artiga, konstant trevliga och oupphörligt glada, nästan kvittrande, folk är mot varandra.
Lägst ner, på källarplanet, befinner sig städerskorna som oftast har utländsk bakgrund och därefter följer vaktmästarna och fastighetsskötarna.
Vad de som är anställda på de olika våningarna på kontoret gör förblir dock ett mysterium – ett är dock säkert: de tjänar avsevärt mycket mer för ett arbete som anses viktigare, men som inte verkar särdeles ansträngande.
Arbetets essens – vad är det?
I Elise Karlssons Linjen (2015) träffar vi Emma som, till sin egen förvåning och förtjusning, lyckas få in en fot i en agenturfirma som ger ut föreläsningar och handböcker i vitt skilda ämnen, som hur man lyckas i relationer eller i affärer, hur man hanterar framgångar eller sorg, varför ilska inte existerar eller varför ilskan är din bästa vän.
Arbetet på agenturen inger Emma hopp om att via en provanställning få möjlighet till tillsvidareanställning – hittills har hennes cv fyllts med diverse frilansuppdrag, vikariat, praktikplatser, sommarjobb, tim- och projektanställningar, inhyrningar och deltidsjobb.
Emmas arbetsplats är också en kontorsbyggnad i flera våningar med en glasfasad som glittrar och bländar i solen. Hennes plats är en av sex vid en skrivbordsö som flyter omkring i ett öppet landskap med oräkneliga andra skrivbordsöar. Runtomkring öarna finns de inglasade kontoren där de som befinner sig högre upp i hierarkin sitter.
Ibland tycker jag mig kunna ana den. En osynlig rörelse genom rummet. Arbetet är alltid i rörelse, aldrig stillastående.
I Linjen är kontoret en plats där man flyttar papper från skrivbord till skrivbord och där informationen sprids genom rymder. Kontoret är drömmen och fängelset, kontoret är platsen för konspirationer och kärleksmöten, kontoret är stället där man mäts och ställs mot varandra - mellan kollegerna går en skiljelinje, liksom mellan ute och inne, mellan kropp och själ: ”De inre världarna, det dolda inom en, vad skulle de kunna betyda för mig? Jag lever i den yttre världen, i tiden som rör sig i en rak linje framåt, bort från mig.”
Om man vill bevara sin integritet (och kunna klättra uppåt på bekostnad av andra) gäller det också att se till att inte bli alltför familjär eller intim med sina kolleger, att inte se dem som vänner utan enbart som kolleger.
Och när snacket om nedskärningar drar igång i korridorerna handlar det till syvende och sist om att äta eller att ätas.
Mellan arbetarklass och medelklass
I Linjen svärmar Emma för en gift arbetskollega, och den kvinnliga jagberättaren i Therese Bohmans roman Den andra kvinnan inleder ett kärleksförhållande med en gift man som jobbar på samma sjukhus som hon.
Jaget jobbar som lågbetald timvikarie i köket på Norrköpings sjukhus, medan han är överläkare på sjukhuset. Det står också klart att han inte är beredd att göra avkall på sitt privilegierade liv eller att lämna familjen med hustrun (som är affärsjurist) för henne, den andra kvinnan.
Hierarkin på sjukhuset är också tydlig – lägst ner i rangordningen befinner sig kökspersonalen och bara snäppet över dem undersköterskorna, som inte drar sig för att s.a.s. sparka neråt och sätta kokerskorna på plats.
Symptomatiskt nog bor jaget på bottenvåningen i en hyrd etta, och på kylskåpsdörren har hon haft fastklistrat ett foto på en ung Harry Martinson, en av den svenska arbetarlitteraturens stora självlärda författare (som också vaktmästaren Eskil har som en husgud i Hildéns bok).
Jag är inte ens snygg. Jag är ingenting. Det känns så tydligt ibland, odugligheten som är mitt arv.
Jaget befinner sig på sätt och vis både utanför den arbetarklass hon vill lämna, samtidigt som hon inser att det är svårt att bli upptagen i, och accepterad av, en medelklass som framställs som självgod, självtillräcklig och självklar.
Samtidigt dras jaget med en dålig självkänsla som tar sig uttryck i att hon anser sig vara ful och otillräcklig – hon har ett jobb hon äcklas av och bara råd med billiga kläder.
Lyssna på Bokmagasinet om politisk dikt och arbetsplatsskildringar i samtida svensk litteratur:
