Naket och nära, nostalgiskt och nytt

Våren är här, och bjuder kanske inte in till dans, men till strandpromenader och nya tankar. Innan sommarens lättsamma toner kan dessa fem låtar hjälpa till i övergångstiden.

Jenny Hval - The battle is over (2015)

Den norska singer-songwritern och författaren Jenny Hvals mest lättbegripliga spår hittills är ingen självklar historia.

Hval har som vana att strö ett oregelbundet, brokigt lager av ljud och effekt över sina spår, men the Battle is over är naken. Den liksom vädjar till någon skör, bortträngd känsla. Att lyssna på Jenny Hval är som att lyssna till sig själv, upptäcka något gammalt i form av en splitterny sång.

Visserligen inget för grillfesten eller parkölen, men kanske för strandpromenaden eller den ensamma vägen hem från festen.

Tame Impala ­- Let it happen (2015)

Först låter den första singeln från Tame Impalas tredje album pseudopsykedelisk och platt, men under den glatta ytan glimtar något omtumlande. Det australiensiska bandets frontfigur sade nyligen i en intervju med Under the radar att låten för honom handlar om att hitta sig själv i en kaotisk värld. Hoppa nedför vattenfallet eller kämpa mot strömmen?

På våren infinner sig längtan efter något nytt. I stället för att köpa en blommig sommarklänning kan det nya kanske ske i form av en mer abstrakt utmaning. Hur den ser ut får du bestämma själv, men den här låten kan hjälpa till på vägen.

Susanne Sundfør - Delirious (2015)

Susanne Sundførs femte album Ten love songs är en så gott som perfekt mix av fulländade poplåtar, såväl intensiva som känsliga. Delirious är en av de mest radiovänliga, men med en underström av något väldigt avväpnande tragiskt.

Med influenser av Depeche Mode, klassiskt och schlager är skivan spännande utan att någonsin göra sig till. Omtumlande men tröstande.

Girlpool - Chinatown (2015)

Två gitarrer och sång, inget mer: Girlpool har väckt stor förtjusning innan skivdebut. Den amerikanska duon är fullständigt avväpnande i sin enkelhet. Det småskaliga ljudlandskapet ger inga andra utvägar än att lyssna på orden. Bland annat raden “Do you feel restless when you feel you’re alive” är som ett slagord för våren.

Som ett råare First aid kit litar duon på en hjärtskärande nakenhet som enda effekt. Det känns nostalgiskt, med en finstilt vink till Velvet Underground och andra sextiotalister. Samtidigt känns det fräscht att i dagens musikklimat få höra något som i så hög grad saknar yttre attribut.

Belle and Sebastian - Nobody’s empire (2015)

Indielegenderna Belle & Sebastian bjuder plötsligt ut lyssnaren på dansgolvet. Den nya skivan Girls in peacetime want to dance har mottagits med kärleksblandad skam av en del gamla beundrare. Det sköra, känsliga och lite slumpmässiga som kännetecknat bandets tidiga produktion har gradvis fått ge vika för ett mer slätstruket sound.

Efter att man vant sig är i synnerhet öppningsspåret Nobody’s empire en perfekt poplåt som inte tvingar till dans. Den är dessutom en av frontfiguren Stuart Murdochs mer personliga spår ur den sena produktionen, om trötthetssyndromet han tampades med under många år.

En poplåt som lätt sätter sig i känslan, naglar sig fast så hårt att den snabbt blir omöjlig att lyssna på. På sommarens Flowfestival väcker den kanske redan nostalgikänslor från vårens brytning.