Waterloo och Napoleons eftermäle
För 200 år sedan förlorade Napoleon slaget vid Waterloo. Händelsen firas givetvis av segrarna, britterna, men konstigt nog också av förlorarna, fransmännen. Ståtligast firar man i Belgien där Waterloo ligger. Där putsar man upp slagfältet (det var så dags) och förbereder sig att dra slaget i repris. Albert Ehrnrooth berättar varför slaget vid Waterloo är värt att fira.
Jag måste själv medge att rubriken för mitt program, Waterloo och Napoleons eftermäle, inte låter särskilt lockande. På holländska finns det ett fint ord för den här typen av program: slaapverwekkend, vilket ungefär betyder att väcka sömn. Nej, programmet är inte sövande. Så mycket kan jag lova och om inte annat beror det på alla ljudeffekter. Jag får nämligen en chans att skjuta alla möjliga musköter och kanoner. Dessutom spelar jag väldigt högljudd musik. Inte att undra på att tonsättaren blev döv.
Visst övervägde jag en mindre tungsint och allvarlig titel (Napoleon och mitt komplex ?), men påminde mig själv att Napoleonkrigen inte är ett skämt. Vi måste betrakta denna 22-års period som ett världskrig och man brukar inte skämta om första och andra världskriget. Hur många som dog i Napoleonkrigen vet vi inte, men en försiktig gissning är att minst fyra miljoner civila och soldater dog, men det kan också ha varit sex miljoner. Vi vet inte ens med säkerhet hur många franska soldater som dog vid Waterloo. Många begravdes där de stupade i sädesfälten, på åsen och utanför Hougoumonts portar.
Det rustas upp igen
Herrgården Hougoumont är kanske det mest stämningsfulla stället på hela slagfältet och i programmet besöker jag “chateaut” som nu rustas inför 200-årsminnet av slaget vid Waterloo.
Pengarna för det här projektet kommer från den belgiska och brittiska regeringen. I en nära framtid kommer man för ett ganska rimligt pris kunna bo på gården och ett museum med bildspel och ljusshow öppnas den 17 juni (förmodligen av Storbritanniens drottning!) i en av gårdsbyggnaderna.
Men anledning av 200-årsjubileet ordnar de lokala myndigheterna ett redigt spekatakel med historiska re-enactments och någon slags infernalisk Victor Hugo show. Det var i ett hotell i Waterloo som Hugo avslutade sitt mästerverk 'Les Miserables' som naturligtvis också inkluderar en lång beskrivning av slaget. Hela fyra dagars evenemanget involverar 6000 frivilliga re-enactors (statister), 300 hästar och 100 kanoner. Det hela utspelar sig på en del av det riktiga slagfältet och organisatörerna förväntar sig minst 200.000 besökare
Jag är åtminstone ganska road av alla dessa (framförallt) män som tar mödan att sy eller låta sy tidstrogna uniformer åt sig. Det är dessutom inte billigt att anskaffa alla attiraljer och vapen som behövs för att ge utstyrseln den där uppburrade 'looken' som soldater hade på den tiden.
Här hittar ni alla detaljer
Fred, och bättre vapen
Efter slaget vid Waterloo upplever vi, framförallt i Europa, en ovanligt lång period av stabilitet och fred. Därför är just detta slag ovanligt viktigt. Världen förändrades ganska snabbt efter Waterloo. Det berodde knappast på själva konfrontationen mellan fransmännen och de allierade men kanske slutuppgörelsen var en katalysator. Nya länder uppstod och betydelsefulla gränsdragningar gjordes.
”Napoleon färdades inte snabbare än Julius Caesar”, påpekade den franske poeten Paul Valéry. Järvägen, ångbåtar och vapentekniken utvecklades förvånansvärt snabbt (lansiärer var vid Waterloo utrustade med en lans som inte hade förändrats mycket sedan medeltiden). Alla skjutvapen fick mycket större träffsäkerhet och vi vet nu vad det ledde till under första världskriget.
När jag börjar skriva om Napoleontiden blir jag igen påmind om att det finns hur mycket som helst att berätta om denna fascinerande epok som egentligen bör räknas till 1700-talet. Därför föreslår jag att jag nästa gång får producera en programserie om 'Napoleons 100 dagar vid makten och det där slaget' i femton heltimmes avsnitt. Det skulle verligen vara det bäst möjliga sömnmedlet.
Nu har jag försökt komprimera det hela i ett 41-minuters program. Bedöm själv om jag har lyckats.
I Radio Vega 22.4 kl. 11:03
eller:
Dokumenterat: Waterloo och Napoleons eftermäle
Till slut vill jag ännu påpeka, för att jag glömde nämna det i programmet, att Wellingtons armé aldrig skulle ha segrat utan tyskarna. Endast 40 % av de allierades soldater var britter. Lejonparten härstammade från olika tyska furstendömen och främst från Preussen. Nederländerna och det som vi idag kallar Belgien bidrog också med några tiotusentals soldater. För 200 år sedan räddade tyskarna britterna i sista minuten. Kom ihåg det!
Text: Albert Ehrnrooth
Klicka här och titta på Albert Ehrnrooths bilder från Waterloo:
I Storbritannien pågår det flera utställningar i samband med 200-årsminnet av Waterloo.
Jag har besökt följande utställningar och intervjuat kuratorer på plats.
Waterloo at Windsor på majestätiska Windsor CastleBonaparte and the British, utställning på British Museum
Wellington triumphs, politics and passions på National Portrait Gallery i London
Alexander, Napoleon & Joséphine, a story of friendship, war and art from the Hermitage
' /%3E%3C/svg%3E)
