Vietnam: Med blödande fötter för friheten
På Pasteurgatan i hjärtat av Saigon har Nguyen Thi Xuan Phuong ett galleri för samtida vietnamesisk konst. Då det öppnade för femton år sedan, var det det enda privata galleriet i Vietnam - och tillståndet krävde lite list.
- Om du stöter på svårigheter i livet ska du ta ett steg framåt, aldrig bakåt, säger madam Phuong, med ett milt leende och en glimt i de glittrande ögonen. Hon är 86 år, och hon vet vad hon talar om. Hennes liv har varit minst sagt färggrannt.
Som sextonårig adelsflicka i Hanoi rymde hon från sitt franska internat och anslöt sig till partisanerna i djungeln. Kampen mot de franska kolonisatörerna och för självständighet hade tagit fart i norra Vietnam efter revolutionen i grannlandet Kina.
Till kamp mot slaveriet
- Då jag i skolan hörde om hur många människor som levde i slaveri i mitt eget land, måste jag hjälpa till för att få ett slut på det, säger hon. Hon stannade hos partisanerna i djungeln i nio år.
De första månaderna tänkte hon ändå inte så mycket på idealen utan mest på sina fötter. Som överklassflicka i tjugotalets Vietnam hade hon burits omkring. I djungeln skulle hon marschera barfota, ibland upp till 20 kilometer.
- Mina fotsulor var mjuka, som hos små bebisar, skrattar hon glatt. Men lika roligt var det inte då. Hennes bakgrund väckte redan från början misstänksamhet, och kamraterna var spända på att se om hon skulle klara det.
- Jag klagade inte en enda gång utan grät på nätterna och baddade mina blödande fötter, säger Nguyen Thi Xuan Phuong.
Splittrade familjer
Nordvietnam blev så småningom självständigt, men avskilt från syd. Där hade Madam Phuong sin familj och de levde åtskiljda i 46 år, ett öde som drabbade många familjer då Vietnam delades. Då hon återförenades med familjen ett par år efter krigsslutet och landets återförening år 1975 hade Phuongs pappa dött, men mamman levde ännu några år.
Efter åren i djungeln utbildade sig Phuong till barnläkare och verkade i Hanoi tills Vietnamkriget bröt ut år 1964. Då kallades hon till fronten och jobbade där som tolk, krigskorrespondent och senare som dokumentärfilmare.
- Den holländare jag arbetade för tyckte att det finns massor med barnläkare, men få regissörer i Vietnam, så jag fortsatte på den banan, säger Phuong.
Galleriet
Då madam Phuong gick i pension år 1991 förverkligade hon den dröm hon hade burit med sig sedan länge. Hon ville samla den vietnamesiska konsten och föra ut den i världen.
Det krävde en hel del list att övertyga myndigheterna och få tillstånd att bli privatföretagare. och minst lika stor list att övertyga maken.
- Han var fysiker och mycket skeptisk. Alltid då jag köpte in några konstverk till galleriet uppgav jag bara en tiondedel av det egentliga priset, säger madam Phuong.
Utställning i Finland
I dag har Lotusgalleriets ägare turnerat med konstutställningar över hela världen. År 2005 var madam Phuong i Finland.
- Jag blev mycket rörd, då jag på en mottagning i Helsingfors såg utlandsvietnameser, Viet Kieu, stå och sjunga sånger tillsammans med regeringsrepresentanter, säger madam Phuong.
Hon tror att många av de som lämnade Vietnam efter krigsslutet ångrar sig i dag.

Medalj
För sin gärning att sprida vietnamesisk konst i världen och byggandet av en kulturell bro mellan Vietnam och Frankrike har hon belönats med Franska hederslegionen.
- Vid ceremonin i Paris var min man ännu stoltare än jag, säger Madam Phuong. Maken är numera död och en sonson ska så småningom ta över galleriet.
Då madam Phuong ser på det Vietnam, som hon har verkat i på olika sätt under en hel livstid tycker hon att mycket är bra.
Djupa sår
Vietnamkriget - avgörande ögonblick
Bakgrund och fakta om Vietnamkriget
- Efter kriget har vi långsamt löst fattigdomsproblemen, och håller så småningom på att bli ett helt land, säger hon.
Men splittringen mellan nord och syd ligger långt tillbaka i tiden och såren från kriget läks inte så snabbt.
- Till det behöver vi nog mera tid, säger Nguyen Thi Xuan Phuong i galleri Lotus på Pasteurgatan i Ho Chi Minh.
Artikeln är startskottet för vår serie "Mitt Vietnam", med anledning av att det har gått 40 år sedan krigslutet.