Vietnam rockar skönast

Det var i högstadiet som jag – precis som typ resten av klassen - började intressera mig för filmer om kriget i Vietnam och jag har fortsatt se på krigsfilmer ända sedan det. Då det begav sig så såg jag mest soldater i någon pissdjungel, brinnande byar, helikoptrar som flög mot solnedgången och det såg bra ut och var coolt.

Jag varken lyssnade eller tittade speciellt noggrant på den tiden och det var lätt att ryckas med av scener där soldater åkte patrullbåt, lutandes på sitt gevär med tobak i käften medan rockmusiken spelade och signalerade styrka och personlighet. Att soldaterna ofta kom från samhällets bottensegment fattade jag inte då, ja först senare insåg jag den kritiska kraft som de här filmerna ofta har. Att deras styrka bara är tillfällig, att de när som helst kunde dö var något jag insåg först mycket senare.

”Why do we always send the poor” så formulerade bandet System of a down mycket senare den amerikanska arméns krassa värvningspolicy.

Plutonen, brass och underjorden

Filmen alla i högstadiet ville se, Plutonen, är rätt intressant just med tanke på musiken roll i filmen. Filmen är en slags historia om den kamp mellan ont och gott som utspelar sig såväl inom huvudkaraktären Chris, spelad av Charlie Sheen, som i själva plutonen. I plutonen är soldaterna en och samma massa, men genom musiken beskrivs de, och i viss mån deras moraliska karaktär, lite djupare.

Det finns en scen där Chris introduceras till underjorden, där gräsrökarna samlas. Jefferson Airplanes låt ”White rabbit” spelas och textens Alice i Underlandet referenser och uppmaning ”feed your head” understryker hur Vietnam också är en kamp mellan två förnuft – det ena ett som ser fienden och vapenbrodern som människa, det andra ett som är troget den militära ordningens utilitarism där ingen är värt något utöver sin roll i ordningen. Gräset blir också en begriplig flykt från vansinnet.

Vänskapen i helvetet

I samma underjord spelas en annan låt, The Miracles/Smokey Robinsons R&B-pärla ”The tracks of my tears” i en fin scen där soldaterna höga dansar tillsammans och man tänker att ja, vad annars skulle man göra. Vänskapen är det enda vackra, det som vittnar om att det trots allt är människor som lever där i ett helvetiskt Vietnam där alla normer satts ur spel, där man egentligen mest bara vill gråta.’

Segregering och country

De etniska skillnaderna mellan soldaterna är också ett tema i filmen. Countrystjärnan Merle Haggards ”Okie from Muskogee” spelas i en scen där en rödnackad soldat dricker öl och biter loss en bit ur aluminiumölburken. Texten lyder: ”We don´t smoke marijuana in Muskogee” och låten har fått rollen av en slags redneckhymn, också om Haggard själv var en supande och gräsrökande liberal musiker från den vita amerikanska underklassen.

Genom att ställa country mot psykedelisk rock och en svart soldats krav på ”Motown” etablerar Stone några stereotypa människobilder som säkert bär med sig en del sanning men som han själv grumlar på ett intressant sätt. Genom låtarna inbjuder han också till reflektion om vita människors problem jämfört med svartas. I Smokey Robinsons låt överskrids också den segregering som präglat det amerikanska samhället tillfälligt.

Kriget som sårar alla

Det är redan länge sedan jag slutade se krigsfilm som underhållning. Då filmen är bra kan den beskriva något av det ofattbara lidande som krig innebär för alla inblandademänniskor och väcka en medkänsla i tittaren som hen kan bära med sig ut i världen.

Plutonens titelspår är Samuel Barbers ”Adagio for strings”, en melankolisk, vemodig melodi som likt en antik kör verkar vilja begråta det öde som drabbar alla involverade i ett krig. Oberoende av vilken roll i kriget man har eller på vilken sida man strider så går man inte odrabbad ur det. Kriget ger ärr för resten av livet. Det gäller soldater, de civila och också dem där hemma.

Give peace a chance

”Bring `em home” sjöng folksångaren Pete Seger om pojkarna i Vietnam, och samma sång sjöng Bruce Springsteen om Irak och med sin version påminde han om det minimala avståndet mellan Vietnam och dagens krig.

Det verkar hela tiden uppstå nya Vietnams och också musiken i filmerna verkar försöka påminna oss om att det är något som vi inte kan komma oskadda ur. Det påminner också Vietnamfilmerna och den livsbejakande rockmusiken bör egentligen ställas i kontrast till att ett krig fråntar en människa.