Peter Lüttge: Ett folkmord är ett folkmord är ett folkmord

Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn lärde jag mig av Olof Palme. Därför kallar jag den systematiska utrotningen av den armeniska minoriteten i det dåvarande Ottomanska riket för 100 år sedan för ett folkmord.

Även om Adnan Başağa, Turkiets ambassadör i Finland, i en insändare i Hufvudstadsbladet (23 april 2015) försöker lära mig att använda uttrycket Exempellös katastrof.

Ursäkta ers excellens, oberoende om det var bara 400.000 armenier som dödades som Turkiet hävdar eller en miljon som de flesta experterna utgår ifrån, tycker jag att sättet på vilket det systematiska dödandet genomfördes uppfyller alla attribut för ett folkmord.

Den bästa boken om folkmordet är en roman

Redan år 1933 skrev den österrikiska författaren Franz Werfel den historiska romanen Die vierzig Tage des Musa Dagh (De fyrtio dagarna på Musa Dagh, Bonniers 1935). Jag läste boken för ca 30 år sedan. En läsning som var så smärtsam att jag gång på gång var tvungen att lägga boken åt sidan för att kunna smälta grymheterna som skildrades.

Franz Werfel skrev romanen med folkmordet i färskt minne och efter omfattande arkivstudier. Ännu i dag är romanen ett skakande dokument över armeniernas öde.

Om du vill läsa en bok om folkmordet på armenierna läs den här. Som så ofta är romanförfattaren den bättre historikern.

Turkiet är envist

När jag besökte staden Esfahan i Iran förra våren blev jag än en gång påmind om folkmordet. Mitt i den underbara staden finns det armeniska kvarteret. För övrigt det enda stället var man kan köpa griskött och i stängda klubbar får dricka alkohol. Kvarterets mittpunkt utgörs av den fantastiska Vank-katedralen som gömmer sig bakom höga murar.

På katedralens gård finns ett minnesmärke över det armeniska folkmordet och på katedralens vägg hängde en stor banderoll som krävde ett erkännande av Turkiet.

Envist vägrar dock Turkiet erkänna det skedda.

När jag talade med människorna på katedralens gård, i det intressanta museet eller i de armeniska restaurangerna som flockas runt kyrkan blev det tydligt för mig hur viktigt frågan är för armenierna. Och jag ställer mig frågan: Hur kan det vara så svårt för Turkiet att erkänna händelserna mellan 1915 och 1917 som folkmord?

Att tala om folkmordet är att förolämpa turkiskheten

När jag för några år sedan å arbetets vägnar befann mig i Istanbul hade jag en tolk vid min sida. En belevad och intelligent ung man från östra Turkiet som hette Ibrahim. Man kunde tala och diskutera vad som helst med honom förutom en sak. Så fort jag ville tala om folkmordet på armenierna slog han dövörat till.

Ett tydligt resultat av indoktrinerande skolundervisning och det faktum att Turkiets domstolar anser att det strider mot Turkiets grundlagar att påstå att folkmordet mot armenierna ägt rum. Det turkiska strafflagets artikel 301 förbjuder det rätt och slätt.

Kanske rockmusik hjälper

Ibrahim borde kanske besöka den årliga konserten till minnet av folkmordet som det armenisk-amerikanska bandet System of a Down organiserar. Bandet har flera låtar som behandlar ämnet eller tillägnas folkmordets offer. Den mest kända är säkert Holy Mountains.

Avslutningsvis hoppas jag bara att politikerna världen över gör som Olof Palme gjorde i sitt berömda uttalande om USA:s bombningar av Hanoi julen 1972. Så här sa Palme:

- Våldet har triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.

Kalla alltså saker och ting vid deras rätta namn. Och säg att ett folkmord ägde rum i Turkiet för 100 år sedan.