Familjen Bélier – att inte höra att man inte hör

”Nein laittaa kalakukkuaa: nyt otta vette ja suolaa. Sen jelkeen voit ja jauhoja, sen jelkeen vaivataan, sen jelkeen vaivataan!” Lena Nymans gnisslande finska tango är en av höjdpunkterna i Picassos äventyr. För oss som förstår finska har sången en extra komisk skruv, i det uppenbara faktum att sångerskan inte har den minsta känsla för språkets klangfärg och rytm. Det här är ingen blunder, ingen vårdslöshet från filmskaparnas sida, utan, som jag ser det, en komisk dimension, tillgänglig för en minoritet av publiken.

Mindre underhållande är den hitchcockianska kallakrigsthrillern The Prize från 1963: ett agentspektakel nystat kring nobelfestligheterna i Stockholm. Alla småroller ska föreställa svenskar – men spelas av amerikanska skådespelare med lika lite grepp om de svenska replikerna som Lena Nyman har om sitt kalakukkorecept. Skillnaden är förstås att amerikansvenskarna i The Prize i bästa fall är ofrivilligt underhållande när de talar på utan att höra att de inte hör.

Jag kan inte påstå att jag känner mig kränkt av The Prize, bara lite irriterad. Men anta att den tanklösa slarvbehandlingen kombinerades med gycklande humor på de klantiga svenskarnas bekostnad. Och anta vidare att svenskarna i den verkliga världen dessutom var en svårt marginaliserad folkgrupp. Då skuller det hollywoodska klanteriet vara mindre lättsmält.

Just detta har skett i Familjen Bélier (La famille Bélier), Eric Lartigaus komiska drama, den franska filmvärldens senaste exportsuccé, som nu får finsk biopremiär.

Ett nästan helt vanligt tonårsliv

Paula (Louane Emera) är en alldeles vanlig tonårsflicka från en mjölkfarm i ett litet nordfranskt landsbygdssamhälle. Hon har sin bästis, sin hemliga kärlek, ett måttligt skolintresse, inga enorma problem eller glädjeämnen. Det avvikande med Paula är hennes familj. Såväl hennes båda föräldrar (Francois Damiens och Karin Viard) som hennes lillebror (Luca Gelberg) är döva.

Paulas modersmål är teckenspråk. Men eftersom hon också talar talad franska, fungerar hon som familjens kommunikatör i alla ärenden: i kontakten med myndigheter, kunder, veterinärer. Bland annat får hon översätta läkarens uppmaning till föräldrarna om att de, för att mota sin jästsvampsinfektion, måste ta en två veckors paus i sitt sexliv – och föräldrarnas vägran inför det orimliga kravet.

Mjölkfarmsidyllen ruskas om när den desillusionerade musikläraren (Eric Elmosnino) får upp öronen för Paulas dolda sångbegåvning, och uppmuntrar henne till att ta sikte på en toppskola i Paris. Drömmarna drar i en riktning, familjeplikten i en annan.

En tvivelaktig bild av de döva

Det stora problemet med filmen – ett problem som jag och den överlägsna majoriteten av publiken inte kan uppfatta – är att Paulas föräldrar spelas av hörande skådespelare, som inte behärskar teckenspråk. ”De tecknar som grisar!” utbrister den döva skådespelaren Emmanuelle Laborit. I en artikel i The Guardian kallar Rebecca Atkinson filmen för ”ytterligare en förolämpning av de döva”. Skulle vi idag acceptera att en vit skådespelare färgar sig i ansiktet för att spela mörkhyad?

De döva framställs i filmen helt på de hörandes villkor. Det blir särskilt beklämmande då föräldrarna Bélier visar sig vara både exkluderande och offensiva gentemot dem som hör. Mamma Bélier bryter ihop och berättar att hon grät av sorg när hon förstod att Paula hör – hon har alltid avskytt dem som hör. Paulas sångardrömmar uppfattar hon som ett hån mot familjen.

Till råga på allt tycks familjen totalt sakna finkänslighet och hänsyn – föräldrarna har noll koll på de sociala spelreglerna. De frossar i högljudda samlag när Paula har kompisbesök, och när Paula ”äntligen” får sin första mensblödning, springer mamman omkring och visar upp de nedfläckade byxorna. ”Dövhet förlåter inte allt!” skriker Paula.

Filmen rymmer också renodlad lyteskomik, i den fånigt klädde, idiotflinande, hörselskadade grannen Rossigneux (Bruno Gomila) och hans framråmade repliker.

Genom filmens musiktematik, och i och med familjens totala beroende av Paula som tolk, framställs dövheten i hög grad som en begränsning. Ett lysande motexempel till den framställningen är Miroslav Slaboshpitskijs Plemya/ The Tribe, också den bioaktuell hos oss. I filmen går all dialog på teckenspråk – utan textning. En av de fascinerande aspekterna av den filmen, är att dövheten inte alls lyfts upp som tema. Filmen är ett spännande, gripande och fruktansvärt drama om utsatthet, fattigdom, våld, stöld och prostitution på en nedgången ukrainsk internatskola. Språket liksom råkar vara teckenspråk - det kunde lika väl vara talad ukrainska, engelska eller estniska. I en värld av döva är dövheten inget handikapp.

Tonåringens frigörelse

Men om vi bortser – om vi vill bortse – från alla tvivelaktigheter är Familjen Bélier också ett välsmort och medryckande feelgooddrama, med en gullig bild av tonårskärlek och framtidsdrömmar. Här är släkt och tradition ett hinder för frigörelse och självförverkligande. Temat är inte nytt precis, och inte heller särskilt nyanserat – jämför till exempel med det djupt rörande uppbrottet i Gabriela Pichlers Äta sova dö.

Familjen Bélier har redan träffat månget tonårshjärta, och kommer säkert att göra det också hos oss. Kanske skadan inte behöver vara så stor, ifall publiken förstår att filmen ingenting har att säga om ett liv utan hörsel.