Vietnamfilmer i en klass för sig

Det finns så många filmer om kriget i Vietnam, filmer som utspelar sig både där och på hemmafronten, att de tävlar i en egen klass och har fått en egen genre: Vietnamfilmer.

Under temaveckändan Mitt Vietnam skriver olika kulturjournalister på Svenska Yle:s kulturredaktion om sina favoritvietnamfilmer. Först ute i den här artikel är producent Staffan von Martens, filmredaktör Johanna Grönqvist samt frilansaren Viktor Granö. Under rubriken Relaterade länkar längst nere på sidan hittar du bland andra filmredaktör Silja Sahlgren-Fodstads artikel om Platoon och producent Peter Lüttges artikel om Hair. Läs och njut!

Staffan von Martens: Good Morning, Vietnam (1987)

Regisserad av Barry Levinson (Diner, Rain Man, Wag The Dog). Skriven av Mitch Markowitz (Crazy People, för tv: M*A*S*H, Monk).

Robin Williams Show för hela slanten. Man kan väl räkna Good Morning Vietnam som hans stora genombrott på film (om man inte räknar med Garp). Det här är i alla fall filmen där Williams första gången visar upp sin bipolaritet (min diagnos). Mannen har en allvarlig sida! Och jag fortsätter köksanalysen: Det känns som om Williams spelar sig själv. Vi har den tvångsroliga motorkäften med en otrolig suplik, och vi har den dystra medmänskan, som sjunker in i djup depression när hans vänner far illa.

Men Good Morning Vietnam är också en mycket annorlunda Vietnamskildring. Vi rör oss inte på slagfälten eller i de mörka djunglarna, utan i ett vardagligt Saigon, dagtid, på krogar, i skolor, på gator. Och här är, till skillnad från många andra filmer, vietnameserna också mänskor, som t.o.m. – hör och häpna – har en orsak att hata amerikanerna!

Det här är kanske skälen till att filmen visas med jämna mellanrum, också de år då Robin Williams inte dör.

Johanna Grönqvist: Apocalypse Now (1979)

Regisserad av Francis Ford Coppola. Skriven av samma man och John Milius.

Apocalypse Now av Francis Ford Coppola räknas som en modern klassiker, en episk krigsfilm som inte enbart handlar om kriget i Vietnam utan som också är en resa in i galenskap.

Filmen har en suverän inledning. En inledning som jag kan se om och om igen. För att början på filmen kanske egentligen är slutet, på allting.

Den första bild vi ser i filmen är en skogskant av palmer som sakta vajar i vinden, samtidigt hör vi det dova ljudet av stridshelikoptrar. Det hela är filmat i slow motion och med ett teleobjektiv som gör att bilden av palmskogen och helikoptrarna ser tillplattade ut, hela bilden saknar djup.

Vi ser stridshelikoptrarna flyga över bilden, vi ser sand som piskas upp i luften. Och i samma stund som vi hör Jim Morrisons sjunger den första raden i låten ”The End” exploderar hela bilden i ett enda eldhav.

I samma stund blir det också klart att det här är inte ”bara” en krigsfilm. Detta är Inferno.

Filmen för en sedan in i en värld där verklighet och mardröm går samman. Det är en film som befinner sig på gränsen till det hallucinatoriska, en film som för mig in i galenskap och det är osäkert hur jag som åskådare kommer ut på andra sidan.

Hela landskapet brinner, den tunga röken förmörkar bilden och ovanpå de här bilderna dyker det upp en bild på huvudpersonen, kapten Benjamin L. Williard (Martin Sheen). Williard ligger i ett hotellrum i Saigon men djungeln och kriget är närvarande, vi förstår att han inte längre kan lämna kriget, kriget har blivit en del av honom.

Apocalypse Now utspelar sig under Vietnam-kriget och Williard får ett specialuppdrag att tillsammans med några andra soldater resa in i djungeln för att möta överste Kurtz (Marlon Brando). En man som blivit galen och nu måste ”fixas”. Det blir en resa in i mörkrets hjärta (filmen är också en nytolkning av Joseph Conrads roman med samma namn).

Vietnamkriget var traumatiskt och förvirrande, både för dem som stred men också för hemmafronten i USA. Det var ett krig som ingen riktigt förstod, ett krig där man vann striden men ändå förlorade. Och just den här ambivalensen fångar Apocalypse Now. Samtidigt som den skildrar vad krig gör med en människa.

Filmen slutar i ett förvirrat blodbad och med ord har tolkats på många olika sätt men som sammanfattar de upplevelser Willard och jag som åskådare upplevt - ”The Horror… the horror…”

Se inledningen på Apocalypse Now här

Viktor Granö: Winter Soldier (1972)

Två teman går igen i var och en av de bästa Vietnamfilmerna: den meningslösa grymheten i den amerikanska krigsföringen, och de djupa, inflammerade såren i soldaternas själar. Ingenstans är behandlingen lika omruskande och obevekligt rak på sak som i dokumentären Winter Soldier (1972). Filmen är en sammanställning av vittnesbörd från en presskonferens i Detroit, ordnad av Vietnam Veterans Against the War.

De unga, nu långhåriga och skäggiga krigsveteranerna förklarar hur krigsutbildning och ständig skräck förvandlar människan till rovdjur. Med stadiga röster beskriver de det som var deras vardag. Att kasta bundna fångar ur flygande helikoptrar. Stena barn, bränna byar. Gruppvåldta och avrätta unga kvinnor. De talar om den dagliga tävlingen, där den som återvänder till lägret med flest avskurna öron får mest öl, och om det systematiska manipulerandet av body count-siffrorna: en död ”gook” är en kvantitativ militär framgång, om hon så råkar vara en fyrårig flicka.

Dokumentären är inspelad och hopklipp av det fjortonhövdade Winter Film Collective. Filmen gör inga konstnärliga anspråk, den visar det som måste visas. Den lämnar mig aldrig.