Hoppa till huvudinnehåll

X3M

My Tengström: Därför står jag inte på gatan och demonstrerar

Från 2015
Uppdaterad 04.05.2016 14:00.
My Tengström.

Vad skulle få dig att dra ut på gatan med brinnande plakat för att demonstrera?

Mitt svar är ingenting. Eller ingenting som jag kan föreställa mig just nu. Det att folk vrålande demonstrerat under Vietnamkriget med brinnande dockor som föreställer USA:s president är ett Finland som jag varken upplevt eller känner igen.

Jag har aldrig demonstrerat i hela mitt liv. Jag har varit på plats för att se en enda demonstration: studenterna som demonstrerade för ett högre studiestöd i Helsingfors år 2009. Det var en liten skygg skara på plats med några handskrivna plakat och en person som ensam hojtade i en ihoptejpad megafon så svagt att gruppen varken vågade eller hörde vad de skulle skrika tillbaka.

Jag beundrar dem som stod där, men det såg så tragiskt ut, det var kallt och jag kände inte att det gjorde någon som helst skillnad i studiestödet om jag gått med.

Min generation saknar ett Vietnam: vi har ingen enskild orättvisa som vi brinner för så hårt att vi skulle klättra upp på busshållplatser eller välta skräpkorgar. När jag i mitt jobb tar upp frågor om unga och politik brukar kommentarsfältet fyllas av kommentarer som att "unga inte bryr sig längre" och "annat var det på 70-talet".

Det var det säkert och kanske vi inte visar att vi bryr oss på det sättet att vi demonstrerar i ösregn och hagel med handmålade plakat.

Men vi har också tusen orättvisor som vi bombarderas av i nyheterna överallt. Vad ska vi demonstrera emot? Våldet i Syrien? Boko Haram som kidnappar skolflickor? Eller demonstrera för att ge mera krishjälp till Nepal? För att inte prata om frågor som delar känslor i Finland som abortlagen eller könsneutralt äktenskap.

Du får höra om orättvisor via sociala medier, per sms, per mejl, via tv:n och radion. Det har aldrig varit så lätt att bli överbelastad av information som nu. Det känns orättvist att välja vilken orättvisa vi ska koncentrera oss på. Och hur ska vi hinna protestera mot allt? Vem lyssnar?

I grund och botten har vi det för bra ställt för att samlas på gatorna. Vi har inte beslutsfattare som stjäl våra pengar eller en militär som misshandlar vårt folk. När allt fungerar runtomkring en är det lätt att koncentrera sig på sitt eget helvete. Det här gäller inte bara unga utan lika mycket vuxna: vardagsutmaningarna tar över.

Du ska fundera på yrke, var det finns jobb, när du ska hinna gå skolan och hur du ska betala räkningarna. Skönhetsideal och livsångest kryper lägre ner i åldrarna. Lägg till familj och barn i ett senare skede så fylls vardagen jäktat snabbt. Inte så konstigt att en del väljer bort detaljer om groteska människoöden i Nigeria när det går att sträckkolla serier eller hålla sig till nöjesnyheter.

Varför känna sig hjälplös eller få dåligt samvete över hur bra du har det när du kan hålla dig i din egen bubbla? Det om något är ett tecken på att vi har det så pass bra att du kan leva ditt liv utan att behöva dra ut på gatan och skrika stopp.

Dessutom har vi ett alternativ: vi kan demonstrera hemifrån. #jesuischarlie, #bringbackourgirls och #staystrongnepal är exempel på demonstrationer som har gjorts i bussen, i tv-soffan, hos tandläkaren eller på fredagsfesten. Varför gå ut på gatan när du har Facebook, Twitter och Instagram där du kan nå ut till tusentals, miljoner på några sekunder utan att ens ha lämnat ditt hem?

Många av oss bryr sig och väldigt mycket också, men vi gör och visar det på sociala medier eller bland kompisar. Vi delar bilder, artiklar och uppmanar varandra att donera pengar eller skriva på namninsamlingar. En del gör mycket mera också som att ordna välgörenhetsevenemang eller manifestationer.

En enda fråga har drivit min generation ut på gatan i Finland. Det är en fråga som är det närmaste vi kommer ett Vietnam om vi pratar om en fråga som engagerat folk i alla åldrar. Tusentals samlades utanför riksdagshuset i november när det röstades om förslaget för en jämlik äktenskapslag.

Här har vi en fråga som konkret berör folks vardag och liv på ett väldigt nära sätt. Då kan det också kännas som om det spelar en större roll att ställa sig ute på gatan och visa sin åsikt.

VAD ÄR DITT VIETNAM?
Vad brinner du för? Vad kunde få dig på barrikaderna? Hör den här sortens engagemang till en förgången tid?
Kommentera och dela med dig.
#mittvietnam

Här hittar du alla artiklar i Svenska Yles Vietnamsatsning

Mer om ämnet på Yle Arenan