Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Hälsningar från Hyvinge

Från 2015
Uppdaterad 29.10.2015 12:39.
Vinylskivor och cd-skivor från skivmässa i Hyvinge 2015.
Bildtext Vi låtsas att ni inte såg Carola-cd:n, okej?

Plånboken min gråter blod igen. Nyligen var jag på skivmässa i Borgå och gjorde en massa vinylkap och nu i helgen efter vappen besökte jag den stora skivmässan i Hyvinge.

Först kompletterade jag min cd-samling med AC/DC:s "Who made who" (4€) som jag bara haft på c-kassett. Jag köpte också Judas Priests "Stained class" (5€) som jag enbart haft på, (drum roll) minidisk.

Nu har jag då alla deras skivor. Okej, jag har slarvat bort min "Detonator" för många år sedan. Iron Maidens "Killers" på LP fick jag punga ut 5€ för.

Alice Coopers "School's out" på LP med det uppvikbara pulpetlocket (dock utan trosorna och vitsordskortet) fick jag för 12€! Måste också skaffa Alice Coopers andra platta "Easy action" (1970) på vinyl. Prima grejer.

Dyraste köpet var en Rolling Stones-bootleg för 30€ med det lysande namnet "Will Keith wake up in time for the afternoon show in Perth, Australia 24/2/1973??". Omslaget pryds förstås av en avslocknad Keef...

Vi tar ett par snabbrecensioner av några andra skivor:

Satyricon: Live at the opera (dvd + 2 cd, 2015)

Tvärkonstnärliga samarbeten mellan extrem-metallband har vi hört tidigare, t.ex. Entombeds balett-konsert. Satyricon uppträdde 2013 med en stor kör på operan i Oslo och den konserten har nu släppts på dvd och cd.

Visst låter det mäktigt med black metal ackompanjerat av en stor kör. Låtarna blir än mer dramatiska, fast jag kanske inte varje dag skulle vilja höra just dessa arrangemang.

Satyrs ständiga publiksnack drar dock ner på "farligheten" och "mystiken" kring deras suveräna musik. De kunde ha satsat litet mer på det visuella också för showen. Litet, dimma, rök, bomber och videoprojiceringar kunde ha gjort gott. Och förstås svinhuvuden. Men ett helt okej paket ändå.

Earth / Flying hat band: Coming of the heavy lords (LP, 1969/1973)

Jep, det här är inget mindre än Black Sabbath innan de bytte namn på A-sidan av skivan. Ljudkvaliteten är mycket god. Första låten "Rebel" är en väldigt otypisk Sabbath-låt; den är tämligen snäll och harmlös och, tja, nästan litet poppig.

Låten är inte heller bluesbetonad som många av klassikerna på debuten ett år senare. Ozzys kännspaka röst är sig dock lik. En låt som absolut inte skulle ha platsat på någon av bandets senare skivor. "When I came down" som inte ens är två minuter lång och "Early one morning" påminner litet mer om Sabs som vi känner dem. Här är det mer blues i kompositionerna, men inte särskilt minnesvärda låtar.

Sista spåret "Blue suede shoes" (ja, Elvis-låten) är inspelad under nya bandnamnet Black Sabbath 1970.

Skivans B-sida har fyra låtar av Glenn Tiptons (Judas Priest) första band med det gräsliga namnet "Flying hat band" från 1973. De lär enligt konvolutet ha varit ganska populära som klubband och värmde också upp Deep Purple på en av deras Europa-turnéer.

Peter Criss / Let me rock you (LP, 1982)

Kattmannens andra soloskiva var den första där han visade upp sitt riktiga fejs. Omslagsbilden är i all sin enkelhet ganska ryslig. Peter har en sliskig "Come to Butthead..."-min. Här finns bl.a. en cover på John Lennons "Jealous guy" och en låt skriven av Gene Simmons ("Feel like heaven").

Skivans sista spår är en bra låt. "Bad boys" har jag hört tidigare som demoversion och jag diggade den riktigt, riktigt hårt. Dessvärre är den färdiga studioversionen mycket sämre. Demon låter fräck och sentimental på samma gång, som klassisk Peter Criss, men studioversionen är för slipad och polerad. Bra låt dock.

Den ursprungliga Kiss-soloskivan (1978) innehåller några riktiga höjdare för vänner av katten (framförallt "I can't stop the rain" och "Easy thing") men hans skivor som soloartist har aldrig nått lika högt. Vini Poncia som producerade hans Kiss-solo och "Unmasked" (1980) som Peter inte spelade en ton på har också producerat Let me rock you.

Riot: Narita (LP, 1979)

Riot finns fortfarande och det man kanske minns bandet bäst för är deras maskot "The mighty Tior" som är en korsning av en sumobrottare och en säl (!). De var alltså före Iron Maiden med att ha en maskot och av alla anskrämliga Tior-omslag är Narita det bedrövligaste. Bara Scorpions andra platta "Fly to the rainbow" (1974) har ett fulare omslag.

Musiken är det dock inget fel på! Det är alldeles tydligt att Iron Maiden influerats av detta klassiska hårdrocksband. För vänner av klassisk hårdrock i stil med Iron Maiden, Savatage och U.F.O. Lönar sig att kolla in!

Metallväktarna

skivkonvolut Craneium Explore the void

Fem frågor till Craneium

Stoner-bandet Craneium övertygar på debutskiva

Soffe spelar bas i Viper Arms

Skulle inte kunna leva utan metal

Kvinnor måste oftare än män bevisa att de kan spela rock

Emma och Craig vill förändra metallscenen

Upp till kamp mot sexism inom metallmusik

Sexism inom metal bekämpas med bra metal av kvinnor

Kjell Simosas

Vårens hårdaste plattor

En titt på den mörka musikens skivvår.

Lasse Grönroos bokhylla med rockböcker

Biografier jag skulle vilja läsa

Oskrivna biografier Lasse vill läsa.