Så tog kriget slut - dag för dag

I vår är det 70 år sedan andra världskriget tog slut i Europa. Men striderna upphörde inte tvärt med Hitlers självmord eller Tysklands kapitulation - här följer en genomgång av vad som skedde under de sista veckorna - i Europa och dess närområden.

28 april: Benito Mussolini, från 1922 till 1943 Italiens diktator, därefter marionetthärskare över den tyska vasallstaten Italienska Sociala Republiken (Salò-republiken), skjuts efter en summarisk rättegång av partisaner i den lilla byn Giulino di Mezzegra, inte långt från schweiziska gränsen. Mussolinis älskarinna Clara Petacci skjuts också, inklusive en rad andra fascistledare som försökt fly till Schweiz.

Berättelsen om Mussolinis sista stunder finns i olika versioner. Enligt en variant sade Il Duce ingenting då han ställdes inför exekutionsplutonen, enligt en annan version var hans sista ord "Sikta mot hjärtat!".

I sin bunker i Berlin får Tysklands ledare Adolf Hitler veta att "der treue Heinrich", SS-ledaren Heinrich Himmler, har inlett förhandlingar om fred med britterna och amerikanerna. Hitler får ett raseriutbrott och ger order om att gripa Himmler. De sovjetiska styrkorna står under tiden knappt två kilometer från rikskansliet, som enligt Josef Stalins order ska erövras i tid till förstamajfirandet.

En grupp österrikiska motståndskämpar blir de sista som avlivas med gas i koncentrationslägret Mauthausen.

29 april: Koncentrationslägret Dachau befrias av sjunde amerikanska armén. Britterna går över Elbe och når Lauenburg, söder om Lübeck. Den brittiska framstöten mot Östersjön innebär att sovjettrupperna hindras nå Danmark, och att den sovjetiska flottan förblir instängd i Östersjön.

Kropparna av Mussolini, Petacci och de andra kastas ut på Piazzale Loreto i Milano där hämndlystna italienare överöser dem med skällsord, sparkar, spott och skämda grönsaker.

Senare hängs kropparna upp och ner i köttkrokar från en metallställning vid den bensinmack som håller på att byggas strax intill. Valet av plats är inte en slump - på Piazzale Loreto har femton partisaner avrättats av nazisterna i augusti 1944.

I Holland inleds Operation Manna efter en vapenvila mellan de allierade och tyskarna. Brittiskt flyg börjar släppa ner livsmedel och andra förnödenheter till civilbefolkningen i den del av Holland, som alltjämt är under tysk kontroll. USA-flyg inleder en liknande operation dagen därpå, betitlad Operation Chowhound. Över 11 000 ton mat släpps ner under en dryg vecka. Under den sista krigsvintern 1944-45, "Hongerwinter", har över 20 000 holländare dött till följd av undernäring.

Under natten till den 30 april gifter sig den 56-årige Hitler med den 33-åriga Eva Braun. Vigseln förrättas av Walther Wagner, en tjänsteman vid propagandaministeriet. Som vittnen står propagandaminister Joseph Goebbels samt Hitlers privatsekreterare, partiminister Martin Bormann.

30 april: Under morgontimmarna dikterar Hitler sitt politiska och personliga testamente för sekreteraren Traudl Junge. På eftermiddagen begår det nygifta paret självmord - Hitler skjuter sig i högra tinningen med en pistol, Eva Braun biter sönder en cyanidkapsel. Deras kroppar bärs upp till trädgården bakom rikskansliet, övergjuts med bensin och bränns.

1 maj: I enlighet med Hitlers testamente övertar storamiral Karl Dönitz ledningen för Tyskland, med titeln rikspresident. Han beordrar fortsatt motstånd mot sovjetstyrkorna, för att göra det möjligt för hundratusentals civila att fly västerut.

Goebbels skickar general Hans Krebs till general Vasilij Tjujkov, befälhavare för den 8 sovjetiska gardesarmén, för att informera denne om Hitlers död. Krebs har också med sig ett brev från Goebbels, där han erbjuder kapitulation på vissa villkor. Tjujkov kräver ovillkorlig kapitulation.

På kvällen dödar Goebbels och hans hustru Magda sina sex barn: Helga (tolv år), Hilde (elva), Helmut (nio), Holdine (åtta), Hedwig (fem) och Heidrun (fyra). De får först en sövande dos morfin, därefter krossas giftampuller i deras munnar. Sedan begår Joseph och Magda Goebbels sjävmord. Familjens kroppar blir överhällda med bensin, men kremeringen lyckas bara delvis.

Klockan 21:30 avbryter Radio Hamburg det ordinarie programmet, en symfoni av Bruckner. Man hör en smattrande trumvirvel, och en röst förkunnar dovt: Vår Führer Adolf Hitler, kämpande intill sista andetaget mot bolsjevismen, stupade för Tyskland i dag på eftermiddagen i sitt högkvarter i rikskansliet..

Den italienska staden Trieste intas av den jugoslaviska partisanledaren Josip Broz Titos trupper.

2 maj: Sovjetunionen meddelar att Berlin har fallit. Den sovjetiska flaggan hissas över det tyska riksdagshuset. Berlins kommendör, general Helmuth Weidling, och 70 000 tyska soldater blir krigsfångar. Weidling döms 1952 av en domstol i Moskva till 25 års fängelse. Han dör i en hjärtattack år 1955, enligt KGB:s officiella förklaring.

Det neutrala Irlands premiär- och utrikesminister Éamon de Valera framför sina kondoleanser med anledning av Hitlers död till Tysklands ambassadör i Dublin. de Valera blir utskälld efter noter i brittisk och amerikansk press, men själv hänvisar han till det diplomatiska protokollets krav.

I övrigt är det bara Spanien och Portugal som beklagar Hitlers frånfälle. Schweiz framhåller att man inte kan göra det, eftersom man inte fått någon formell underrättelse om att Hitler är död.

3 maj: I Lübeckbukten går brittiska Typhoon-jaktbombare med bomber och raketer till angrepp mot lastfartyget SS Thielbek (2 815 registerton) samt passagerarfartygen SS Cap Arcona (27 561 RT) och SS Deutschland (21 046 RT). Ombord finns tusentals fångar från koncentrationslägren Neuengamme och Stutthof, som - åtminstone enligt en del uppgifter - ska föras till Sverige.

Royal Air Force-förbanden som genomför attacken verkar ha fått uppgifter om att skeppen är fulla av SS-officerare, som söker fly till Norge. Fartygen skjuts i brand och sjunker, och de brittiska planen gör flera överflygningar för att med automatkanoner beskjuta människorna i vattnet. Över 7 000 människor omkommer vid sänkningen av de tre fartygen - fyra gånger fler än då Titanic gick under. Skelettdelar spolas upp på Lübeckbuktens stränder ännu mer än tjugo år senare.

4 maj: Dönitz beordrar alla tyska ubåtar att upphöra med sina anfall mot allierade fartyg. De tyska styrkorna i norra Tyskland, Holland och Danmark kapitulerar för britterna under fältmarskalk Bernard Montgomery. Även om inte kapitulationen träder i kraft förrän morgonen därpå, sprider sig nyheten snabbt.

Danskarna river ner de förhatliga mörkläggningsgardinerna och tänder ljus i fönstren - en sedvänja man har hållit fast vid sedan dess.

Britterna befriar koncentrationslägret Neuengamme.

5 maj: Tjeckiska motståndsledare manar i radio till en allmän resning mot tyskarna. Amerikanerna befriar koncentrationslägret Mauthausen, och tågar in i Karlovy Vary och Plzeň.

På eftermiddagen landar de första allierade soldaterna i Köpenhamn. I Reims i Frankrike börjar de formella förhandlingarna om Tysklands kapitulation.

6 maj: Tjeckiska motståndsledare vädjar till USA om militär hjälp i kampen mot tyskarna, ovetande om att västmakterna och Sovjetunionen har enats om att sinsemellan dela upp Mellaneuropa i "operationszoner".

Det av sovjetstyrkorna omringade Breslau (Wrocław) kapitulerar efter en nästan tre månader lång belägring.

7 maj: Strax efter klockan två på morgonen stiger generalöverste Alfred Jodl, generalamiral Hans von Friedeburg och major Wilhelm Oxenius in i ett litet rött skolhus i Reims, som tjänar som de allierades högkvarter. Jodl, som är chef för den tyska krigsmaktens operativa stab, har fått fullmakt av Dönitz att underteckna Tysklands ovillkorliga kapitulation. Klockan 2.41 skriver Jodl sitt namn på papperet.

De allierade undertecknarna är överbefälhavare Dwight D. Eisenhowers stabschef general Walter Bedell Smith, den sovjetiske generalen Ivan Susloparov, samt general François Sevez, Frankrike. Striderna ska upphöra dagen därpå. Jodl säger: "Med denna underskrift utlämnas det tyska folket och den tyska krigsmakten på gott och ont (for better or for worse) till segrarna... I detta ögonblick kan jag bara uttrycka förhoppningen att segrarna ska behandla de besegrade storsint".

De allierade undertecknarna svarar inte med ett ord. von Friedeburg begår självmord den 23 maj, Jodl hängs i Nürnberg året därpå, Oxenius lever ända till 1979.

I Sverige blir kvällstidningen Expressen, som grundats knappt fem månader tidigare, först med att publicera nyheten om Tysklands kapitulation. Glädjerusiga människor fyller Stockholms gator, över Kungsgatan regnar papperskorgarnas innehåll som konfetti.

Aftenposten publicerar nobelpristagaren Knut Hamsuns nekrolog över Adolf Hitler. Hamsun beskriver den döde sålunda: "Han var en Kriger, en Kriger for Menneskeheden og en Forkynder av Evangeliet om Ret for alle Nasjoner. Han var en reformatorisk Skikkelse av høieste Rang, og hans historiske skjebne var den, at han virket i en Tid av eksempelløseste Raahet, som tilslut fældte ham."

Riksmarskalk Hermann Göring, som under en kortare tid hållits som fånge av SS, överlämnar sig till amerikanerna i Österrike. Göring har samlat på sig en stofthydda på 136 kilo, och kapten Mayhew "Bo" Foster, som några dagar efteråt får i uppdrag att flyga fången tillbaka till Tyskland, oroas för att hans lilla Piper L4-plan inte ska kunna lyfta med en så pass tung börda.

8 maj: Stalin har blivit ursinnig då han fått höra om kapitulationen i Reims - han vill att ceremonin ska upprepas i det sovjetiska högkvarteret i Karlshorst utanför Berlin. Generalfältmarskalk Wilhelm Keitel, chef för den tyska arméns överkommando (OKW), kallas dit. Från Sovjet deltar marskalk Georgij Zjukov, från USA flyggeneral Carl Spaatz, från Storbritannien flygmarskalk Arthur Tedder, och från Frankrike general Jean de Lattre de Tassigny.

Vid åsynen av den sistnämnde utbrister Keitel: "Vad nu, fransmännen också? Det var bara det som fattades ..."

USA:s president Harry S. Truman och Storbritanniens premiärminister Winston Churchill förkunnar att segern i Europa är vunnen. Jublande folkmassor samlas utanför Buckingham Palace i London, från vars balkong de hälsas av kung George VII, drottning Elizabeth (hon som för senare generationer är bäst känd som Queen Mother) och deras två döttrar, 19-åriga Elizabeth och 14-åriga Margaret.

9 maj: Sovjetunionen utlyser officiellt dagen till Segerdagen,Den Pobedy. Sovjetiska trupper tränger in i Prag.

De tyska trupperna på Jersey och Guernsey kapitulerar. Kanalöarna är de enda brittiska besittningar som varit i tysk ockupation under kriget. Dagen därpå, den 10, kapitulerar tyskarna också på Sark.

Tyskarna ger också upp kampen i Kurland och på flera håll i den grekiska arkipelagen.

Norges regeringschef under ockupationen, Vidkun Quisling, grips.

Sovjetiska styrkor går i land på Bornholm, den enda del av Danmark som fortfarande är under tysk kontroll. Öborna är ett tag oroade över att den tyska ockupationen ska förbytas i en sovjetisk, men den danska civilförvaltningen börjar nästan omgående fungera. "Vi har jo både haft lybækkere, svenskere og tyskere rendende her, men de forsvandt sgu igen. Så det gør de sgu også!" tänker bornholmarna, och mycket riktigt lämnar ryssarna ön våren 1946.

10 maj: På Järnvägstorget i Helsingfors ordnas en stor danstillställning freden till ära. Finland hade som enda krigförande land infört dansförbud - ett förbud som hävts den 30 oktober 1944. Närmare 80 000 människor deltar i tillställningen (det är Kristi himmelsfärdsdag och helg). På programmet står Finlands och segrarmakternas nationalsånger, festtal, diktrecitation samt dans till flera olika orkestrar.

11 maj: Sovjettrupper tågar in i Prag, den sista huvudstaden i Europa som befrias.

12 maj: I Hostau i Tjeckoslovakien räddar general George Patton genom "Operation Cowboy" hundratals hästar från att slaktas och ätas upp av ryssarna.

13 maj: Den brittiska kungafamiljen och de allierades krigledning deltar i en tacksägelsegudstjänst i St. Paul's Cathedral i London.

Norges kronprins Olav anländer till Oslo.

14 maj: Republiken Österrike återupprättas, Anschluss-avtalet från 1938 förklaras ogiltigt.

Det sista egentliga slaget i Europa under andra världskriget utkämpas vid Poljana i dagens Slovenien, nära gränsen till Österrike. Jugoslaviska partisaner anfaller en retirerande styrka bestående av Wehrmacht-soldater, trupper från satellitstaten Kroatien samt slovenskt hemvärn. De sistnämnda grupperna vill komma undan sina landsmäns hämnd, och ta sig till Klagenfurt i Österrike för att kapitulera för britterna.

Striderna upphör på morgonen den 15 då brittiska styrkor anländer, och förklarar att kollaboratörerna inte kommer att åtnjuta något skydd - de ska utan villkor kapitulera för partisanerna. Partisanerna lovat att att alla som återvänder till Jugoslavien ska behandlas humant.

15 maj: Partisanerna börjar avrätta sina motståndare i en utdragen massaker, som får namn efter den österrikiska staden Bleiburg där dödandet tar sin början. Återigen är siffrorna osäkra, men det är tämligen bekräftat att flera tiotusen människor mördas under de följande veckorna: kroater - både Ustaša-medlemmar och civila - serbiska tjetniker samt bosniakiska och slovenska tysksympatisörer. Även hundratals kvinnor och barn dödas.

16 maj: De tyska trupperna kapitulerar på Alderney, den sista av de ockuperade kanalöarna.

Tredje rikets sista statsbegravning hålls i Flensburg, med Dönitz som en av gästerna. Den döde är den 31-årige ubåtskaptenen Wolfgang Lüth, som under krigets lopp sänkt 46 fartyg. Natten till den 14 maj blir han ihjälskjuten på öppen gata av en 18-årig vaktpost, då han i berusat tillstånd inte lyckas uttala lösenordet för dagen, "Tannenberg". (En krigsrätt konstaterar senare att den unge vaktposten handlade helt enligt order.)

19 maj: Alfred Rosenberg, nazismens ideolog och "filosof", grips i Flensburg.

20 maj: Kampen bedarrar på den sista av Europas krigsskådeplatser, den holländska ön Texel. Ön har under krigets sista vinter varit stationeringsort för en georgisk bataljon, sammansatt av sovjetsoldater i tysk krigsfångenskap, som valt att kämpa för Tyskland i stället. I början av april reser sig georgierna mot sina tyska herrar - de vill inte skickas i strid mot de västallierade.

Georgierna får hjälp av holländska motståndsrörelsen, men den väntade allierade landstigningen uteblir. Tyskarna återerövrar nästan hela ön och avrättar samtliga tillfångatagna myterister. Den 20 maj kommer kanadensiska trupper till Texel och avväpnar tyskarna. Över 560 georgier, mer än 800 tyskar och 120 holländska civila har dött.

De 228 georgier som överlevt revolten överlämnas till Sovjetunionen, och skickas allesamman till GuLag. De som överlever fångenskapen får återvända hem först år 1956.

21 maj: SS:s högste chef Heinrich Himmler grips av britterna vid en vägkontroll sydost om Hamburg. Han utger sig för att vara underofficer i Wehrmacht och heta Heinrich Hitzinger.

23 maj: Himmler begår självmord i brittiska andra arméns högkvarter i Lüneburg. Mannen som kan betraktas som Förintelsens främste arkitekt biter sönder en giftkapsel just innan förhöret med honom ska inledas. Han är död inom femton minuter. Han begravs i en omärkt grav i stadens närhet.

Judehetsaren Julius Streicher, utgivaren av den ökända tidskriften "Der Stürmer", grips i Wadring i Österrike, där han sitter och målar utanför en bondgård.

29 maj: Oroligheter utbryter i Libanon och Syrien, två tidigare franska mandatområden som förklarat sig självständiga under kriget. Under krigets slutskede har Frankrike ökat sina styrkor i båda länderna, och motståndet mot deras närvaro är stort. Protesterna slås ner, franskt flyg bombar Damaskus. Storbritannien oroas över utvecklingen och tvingar fransmännen att dra sig ur de båda länderna. De sista franska trupperna lämnar Syrien i april 1946, och Libanon vid årets slut.

30 maj: Den sista allierade konvoj som transporterat förnödenheter till Sovjet, Convoy RA-67, återvänder till Clyde i Skottland.

31 maj: Norges exilregering med statsminister Johan Nygaardsvold i spetsen återvänder till Oslo från London efter fem år.