Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

På segerdagsfest med enveten kavaljer

Från 2015
Uppdaterad 30.10.2015 11:01.
Krigsveteraner på fest i Kiev inför segerdagen 2015

Hur tänker man då man ordnar en fest för veteraner och invalider i nittioårsåldern i en sal med höga trappor? Det frågade jag mig då jag i dag deltog i en fest inför segerdagen på lördag. Festen hölls på ett sjukhus för krigsinvalider i utkanten av Kiev.

Publiken bestod av lokala krigsveteraner och invalider, det var många i rullstol och alla hade mer eller mindre svårt att gå. Självklart behövdes det mycket tid och stort besvär att få alla placerade i salen innan festen kunde börja.

Publiken skrattade, grät, klappade takten och sjöng med då en kavalkad av melodier från krigsåren framfördes. Det var inte tu tal om saken – det var ett mycket uppskattat program som väckte starka känslor.

En av veteranerna slog sällskap med mig efter konserten. På ett för män så typiskt sätt ville han dränka mig i komplimanger och gentlemannamässigt följa mig till spårvagnen. Han sa att han ville veta hur jag ser på dagens krig i Ukraina. I själva verket ville han hålla ett långt, osammanhängande och fullkomligt okunnigt föredrag om läget på Krim och i Donbass-området i öster.

Efter att en stund ha lyssnat till hans struntprat avbröt jag och frågade vad han tyckte om festen. Det fick fart på gubben. Han förde mig ut i sjukhusets park och bad mig lyssna noga. Sedan berättade han om hur illa det är ställt hos dem. Krigsinvaliderna som bor där måste betala för mediciner som ska vara gratis. De måste också betala extra för sängkläder. Och det allra värsta: de har inte varmt vatten att tvätta sig i.

Ni förstår inte vad det betyder, sa mannen. Vi känner oss inte värda någonting, vi blir tvungna att gå omkring och lukta illa. Det är förnedrande. Visst var festen fin och vi uppskattar den, men det klingar illa då de talar så högtidligt om hur de uppskattar oss och så lever vi så här.

I parken fick vi sällskap av flera av dem som bor på sjukhuset. De var alla av samma åsikt. Konserten och festen var underbar men livet på anstalten är svårt.

Min uppvaktande kavaljer, som är 88 år gammal, han krigade alltså som mycket ung, tyckte inte om att det blev ett så stort sällskap omkring mig så han skyndade att föra mig vidare mot spårvagnshållplatsen. På vägen dit gick han åter igång på temat Donbass. Jag såg ingen idé i att argumentera med en gamling så jag slog dövörat till.

När mannen hade försäkrat sig om att jag skulle klara av att stiga på spårvagnen, och att jag visste var jag skulle stiga av tog han adjö med en elegant handkyss.

Möten och människor