Tusentals ryssar samlas vid Bronssoldaten på Segerdagen

På Segerdagen vallfärdar tusentals ryssar till sin älskade Aljosja, den bronsstaty som för dem symboliserar Sovjetunionens seger över Hitlers Tyskland. För åtta år sedan flyttades statyn från Tallinns centrum till en gravgård i utkanten av staden, vilket ledde till de ökända upploppen under Bronsnatten.

I dag råder väldigt olika åsikter om i vilken mån något liknande kunde hända igen.

- Om du går in i vilken trappuppgång som helst i Lasnamäe, och frågar vad invånarna tycker om Ukraina, så är de alla på Rysslands sida, säger en av mina ryskspråkiga vänner åt mig över en kopp kaffe. Det är helt galet.

Hon bor själv i Lasnamäe, den stadsdel som har rykte om sig att vara mer rysk än vad den i verkligheten är.

”Sovjetunionens flagga är ingen provokation”

Från Lasnamäe kör man på tio minuter längs med St. Petersburgsvägen (Peterburi tee) till den estniska försvarsmaktens kyrkogård, där Bronsstatyn i dag står. Runt statyn är det lugnt 364 dagar per år, men på Segerdagen den 9 maj samlas tusentals ryssar för att lägga röda nejlikor framför Aljosjas fötter.

Det är tre dagar kvar till Segerdagen när jag möter turistguiden Dimitrij Salej vid monumentet.

- Vi samlas här för att vi hatar nazister. Vi firar segern över Tyskland och slutet på ett krig som dödade över 50 miljoner mänskor, säger han.

Det är för övrigt samma text som står stenväggen bakom Aljosja. ”Till minnet av de som dog i andra världskriget”, både på estniska och ryska.

- Skulle regeringen ha samarbetat med Tallinns egen borgmästare, Edgar Savisaar, så skulle vi ha accepterat att de flyttade statyn hit, menar Salej. Det här stället är egentligen riktigt bra.

Han är ganska säker på att de flesta ryssar i Estland fortfarande är upprörda av det de kallade estniska provokationer som ledde till Bronsnatten.

- Det handlade aldrig direkt om var statyn stod, utan om att premiärminister Andrus Ansip gav order om att statyn skulle flyttas från Tõnismägi klockan fyra på natten. Det var en direkt maktdemonstration och provokation.

Den stora majoriteten av de ryssar som kommer hit på Segerdagen gör det, precis som Salej säger, för att hedra minnet av segern över Tyskland år 1945. Men det finns också de som vill provocera, eller åtminstone beter sig så att det kan uppfattas som en provokation mot Estland och esterna.

Vid statyn ställs två vakter utklädda i något som ska föreställa sovjetiska uniformer. En del besökare har med sig den sovjetiska flaggan med hammaren och skäran. Men Salej har svårt att förstå hur flaggorna kan uppfattas som sårande av många ester.

- Hur kan sovjetiska flaggor här vara en provokation? Jag förstår inte. Det handlar ju om att Sovjetunionen för 70 år sedan fick slut på kriget.

Åsikterna bland de ryskspråkiga går isär

Men under åren har jag träffat många ryssar som motsätter sig all sovjetisk memorabilia. Till och med det i dag så populära bandet i svart och orange, som många ryssar hänger på bröstet eller i bilens backspegel, delar åsikterna.

Det handlar om den kejserliga Sankt Georgsordens band, som traditionellt har symboliserat just segern över Tyskland i andra världskriget.

Men efter att Vladimir Putin återintroducerade orden år 2000 har bandet allt mer blivit en symbol för den moderna form av proryskhet som har växt fram i dagens Ryssland.

På en debatt om det kollektiva minnets roll i dagens Estland, i Europahuset i Tallinn, säger urbanisten Maria Derlos att hon inte mer kan tänka sig att bära det svart-orange bandet.

- Just nu symboliserar bandet något annat än förr, säger hon, något jag inte kan stå för. Kanske det blir mer neutralt igen om några år.

Bandet användes flitigt av både soldater och proryska Krimbor när Ryssland tog över makten på den ukrainska halvön förra året. Också i östra Ukraina används det flitigt av dem som stöder Ryssland i konflikten.

De etniska konflikterna i samhället på tillbakagång

Debatten i Europahuset organiseras av stiftelsen Unitas, som jobbar för försoning mellan språkgrupperna och med att höja allmänhetens förståelse för den andra partens historietolkning.

Enligt Unitas expert i mänskorättsfrågor, Mariann Rikka, har relationerna mellan de två stora språkgrupperna i Estland förbättrats betydligt under åren efter Bronsnatten år 2007.

- Till och med nu, när Ukrainakrisen pågår, är känslorna lugnare och förståelsen för den andra sidans tolkningar större än förr, säger Rikka.

Det här beror till stor del på att hela samhället har utvecklats och att i synnerhet ungdomar i dag har en mer öppen identitet.

- Den nya och mer globala öppna identiteten bygger främst på värderingar och det omöjliggör identifikation med vissa grupper. Jag tror att många har svårt att identifiera sig med de gamla, smala, patriotiska definitionerna av vad det innebär att vara estnisk eller rysk.

När den estniska filmregissören och experten på psykologiskt försvar, Ilmar Raag, i debatten säger att det estniska samhället är tudelat och att de olika etniska grupperna lever separata liv i olika mediasfärer, stiger en ung man upp och opponerar sig.

- Det finns en massa exempel på motsatsen, säger han. Många ryskspråkiga lever helt integrerade i samhället. Nyligen såg jag en fotbollsspelare på TV som sa att han är en ryskspråkig est.

En ung flicka, som ännu går i högstadiet och gick i ettan för åtta år sedan, säger att hon kommer ihåg hur skolan stängde under de två oroligaste dagarna efter den första Bronsnatten. Lärarna varnade för de farliga ryssarna och det har lämnat sina spår.

- Varje gång en rysk farbror börjar tala med mig blir jag rädd. Hur ska jag bli av med den känslan?, frågar hon.

Kritiskt tänkande framom ensidig historieundervisning

Kritisk tänkande, distans och tid, sammanfattar Maria Derlos sitt svar till flickan, medan Ilmar Raag kompletterar med den retoriska frågan:

- Hur många i det här rummet hade hört uttrycket ”kritiskt tänkande” före ni började studera på universitetet?

Enligt Raag tas ett stort steg den dag kritiskt tänkande blir en självklar del av grundskoleutbildningen.

Men avståndet mellan den i grunden optimistiska intellektuella debatten i Europahuset och verkligheten för en stor del av Tallinns 200 000 ryskspråkiga är stor.

Jag har besökt Bronssoldaten flera segerdagar under de senaste åren och alltid har ett genomgående diskussionstema varit hur fel esterna tolkar festligheterna.

- Konflikterna livnär sig på dumma, obildade mänskor som tror på den version de har lärt sig i skolan, säger turistguiden Dimitrij Salej. Det handlar om manipulation. Det är det som är esternas problem, att de inte lär sig riktiga fakta i skolorna.

Det som präglar känslorna under Segerdagen är inte så mycket glädjen över andra världskrigets slut, utan känslan av att den egna gruppen fick lida mer än motparten.

- Vi vill hedra minnet av våra förfäder, på samma sätt som esterna varje år hedrar minnet av dem som deporterades till Sibirien, sa ett ungt par åt mig för något år sedan.

Efter det anslöt mannen sig till allsången framför Aljosja. Det var en kommunistisk kärlekssång från andra världskriget, som handlade om en kvinna som hade blivit änka efter att mannen hade stupat.