Borde vi vara tacksamma över röda arméns insatser?

I Sverige diskuteras det huruvida vi borde vara tacksamma över att den röda armén slog Hitler. I Ryssland används historian idag som ett politiskt redskap.

Det har gått 70 år sedan det andra världskrigets slut. Firandet ser väldigt olika ut i de forna allierade länderna. Europa vill minnas enheten efter kriget, Ryssland minns aktivt hur Sovjetunionen vann kriget mot Hitler.

Vad betyder tacksamhet?

De Sovjetiska förlusterna i det stora fosterländska kriget var större än någon annanstans, men minnet av de döda överskuggas av den nationalistiska prakt som president Putin ställer fram. Barn kläs upp i militärplagg, minnesbilder trängs i Moskva. Staten kontrollerar historien, vill bestämma över hur man minns och vad man får minnas.

Fosterländskhet och antifascism är centrala begrepp.

– Ordet tacksamhet skaver i mig. Om jag skall vara tacksam skall jag kunna säga åt någon i de baltiska länderna eller Polen att ”Nu skall vi vara tacksamma över att de ockuperade er”. Det är det, det betyder ur deras perspektiv konstaterar Johanna Wassholm som är historiker vid Åbo Akademi.

Man kan vara tacksam över att Nazityskland besegrades men det är av betydelse hur man ställer frågorna. Betyder en tacksamhet också att man är tacksam över att Sovjetunionen vann, att Stalin styrde Sovjet?

– Man kan tänka sig att Sovjetunionens uppoffringar hade varit mycket mindre om de haft en ledare som inte rensade ut en stor del av officerskåren för kriget.

Wassholm konstaterar att hon hellre kan tala om att hedra de människor som offrade sina liv för segern.

Wassholms kollega, Fredrik Petersson, håller med och påpekar att den svenska debatten om tacksamhet glömmer de länders insats som var allierade med Sovjetunionen, mot Hitler.

Debatten är polariserad, man är oense om hur historiska argument används och ter sig som en positioneringskamp mellan en liberal- och vänsterfärgad kulturjournalistik, blandat med personangrepp.

Kunskapspositionen

Det finns ett sanningskrav på historia och inom forskning betonas också ett objektivitetsideal. Det är ändå viktigt att betrakta historians olika roller. Historia kan användas i olika syften, bland annat politiska.

Förståelsen för Nazitysklands grymheter ökar dessutom hela tiden på grund av tillgången till material och analys. Men det här gäller inte på samma sätt för Sovjetunionen, där arkiv mer och mer stängs för utländska forskare. I Ryssland vill man inte diskutera det här.

Vi diskuterar kriget ur ett efterhandsperspektiv men det man vet idag visste man inte under kriget eller ens 1945.

– Nu vill man tala om de onda nazisterna och de idealistiska hjältarna från öster som kommer och besegrar det här. Det är inte i första hand det som de soldater som kom hade i tankarna, det är en efterhandskonstruktion, menar Wassholm.

Istället handlade det om soldater som hade stridit i ett extremt brutalt krig och som inte heller hade haft valet att strida eller inte strida.

Re: Kalla kriget

Under det kalla kriget kablades bilder från militärparader i Moskva ut med jämna mellanrum. Systemet visade upp sin slagkraftighet. Tiden efter kommunismens fall var inte militärparadernas blomstringstid men under de senaste åren har firandet av segerdagen och en stolt minneskultur fått en allt större roll i Ryssland.

Militärparaderna i Sovjet var inget som Stalin själv var ivrig över men då systemet började hacka på 1960 och -70 talet ville man motivera folket med pompa och ståt, berättar Fredrik Petersson, som också har ett lektorat i historia i Moskva.

– Då passade segerdagen som handen i hansken och det här är en öppen fråga som man kan fundera på; är det likadant igen med tanke på den isolering som Ryssland lever i idag.

I och med läget i Ukraina, de ekonomiska sanktionerna vill det ryska ledarskapet visa kraft och det gör man genom att medvetet vända blicken bakåt i tiden.

Historia blir någon form av samhällsverktyg och en konstruktion mer och mer och Petersson berättar att man i Ryssland ibland minns det andra världskriget som ett misslyckande.

– Hur kommer du ihåg ett misslyckande? Jo, du skriver ofta om historien om du vill göra det till en succé. Det är det rysk historieskrivning brottas med.

– Det handlar om politik och identitetsbygge. Man skall minnas att om man vill skapa en identitet där folk som aldrig kommer i kontakt med varandra skall känna samhörighet så är alla eniga om att man måste skapa en uppfattning om ett enigt förflutet, säger Johanna Wassholm.

Men inte heller det Europeiska minnet är opolitiskt. Firandet av dagen D ifjol betonade den europeiska enheten och freden påminner hon. Också här används historien på ett sätt som landar väl i den politik som EU för. Det här är kanske människor i Västeuropa mera bekväma med.

Minnet och glömskan

I Ryssland har det historiska medvetandet reviderats två gånger under 1900-talet och efter kommunismens fall plockade man starkt in segern i andra världskriget som ett positivt verktyg att skapa en enhet med.

Johanna Wassholm påpekar att det finns två olika sidor av segerdagen. Den ryska militära manifestationen är riktad såväl mot Europa som inåt, mot dem som vill se en stark ledare. Maktdemonstrationen skrämmer ändå inte de två historikerna.

– Starka ledare lyfter fram starka ledare från historien.

Men man behöver inte koppla minnet till de militära segrarna. Det är inget suspekt att minnas sina döda, det gör alla.

– Det är en del av det kollektiva minnet, säger Petersson.

Ett ljudklipp som inte längre finns tillgängligt på Yle Arenan har tagits bort från artikeln.