Från gangsterbrud till desperado-morsa

Med Flickvännen (2009) presenterade Karolina Ramqvist en kvinnotyp som kunde vara rena antitesen till en feminist. Men hon går längre än så.

Hon försöker faktiskt förstå hur Karin och hennes vänner fungerar. Vad som driver dem? Och i följande bok Den vita staden (2015) fördjupar hon porträttet och visar på konsekvenserna.

Karin är flickan som föll för en snygg kille på Ibiza, en kille hon håller fast vid även efter att hans kompisar misshandlat hennes systers väninna. Hon vill ha det han kan ge, men vill inte smutsas ned av det han gör. Hon varken får eller vill veta av hans kriminella verksamhet. Men hon vet ju det ändå förstås.

Vapen och våld

Hon vet det för att hon inte kan ringa till honom när han är borta flera dagar i sträck och hon förväntas vara hemma under tiden. Hon vet det, i stort, för att han har skänkt henne en villa som ett smyckeskrin att behålla henne i och hon vet det, i smått, för att baksidorna på tidningarna ofta är bortklippta. Han behöver tidningspapperet för att packa in knarkpaketen. I vapenskåpet förvarar han automatvapnen och kärleksfullt säger han att han skulle döda henne om hon försökte gå.

Alltid åtråvärd

Men hon väljer att stanna hemma, göra ansiktsmasker, raka benen och träna magmusklerna för att alltid se bra ut. Ibland bjuder hon hem de andra killarnas flickvänner på drog- och vinkväll. De klär upp sig för varandra och lagar mat som ingen av dem förmår äta för figurens skull. Meningslösheten kryper närmare och motas bort med träning, damtidningar, tv-tittande och städande. Vi är långt ifrån den fiktiva maffiafrun Carmela Sopranos fungerande familjeliv och sociala närverk.

Karin har internaliserat sitt fängelse. Hon och väninnorna talar alltid i kodord när de ringer varandra av rädsla för att vara avlyssnade. När pojkvännerna är borta så är de ”sjuka” Det fördjupar paranoian. Karen är fascinerad av Henry och Karen Hill. Henry, vars liv Scorseses film GoodFellas bygger på. Han jobbade för maffiafamiljen Lucchese, men blev senare tjallare för FBI och fick en ny identitet.

Maffiafrun som förebild

Karin går och fantiserar om Karen Hills pälsar och smycken, om hur hon månntro kände sig. Att hon ofta grälade med sin mor och sin familj. Men för Karin finns ingen stor italiensk familj att förlita sig på. Hon har brutit med sin familj. Hennes feministiska mor och systrarna tycker att John förvridit huvudet på henne. När hon går hemma i väntan på John så finns det ingen annan än de andra flickvännerna hon kan kontakta. De som också brutit med sina familjer.

I Den vita staden har John försvunnit. Vi får inte veta hur. Karin är ensam med babyn Dream och pengarna börjar vara slut. Kronofogden har meddelat att man ”följer pengarna” för att få slut på organiserad brottslighet och att huset kommer att inlösas. Karin som vant sig vid att pengar är någonting som bara förekommer i sedelbuntar märker att utvägarna börjar bli få.

Barnet det enda verkliga

Karolina Ramqvist skildrar sin huvudpersons känslor inifrån och via detaljer. Barnets dofter, ljud och rörelser registreras med sinnena på helspänn. Där som kökets rena skinande ytor tidigare gett Karin tillfredställelse är det nu babyns andning, blick och lugna ammande som håller henne igång.

Men allting utanför huset är främmande och vitt. Paraplyvagnens hjul fastnar i snön när Karin vandrar omkring i en fåfäng jakt på de pengar hon vet måste finnas kvar efter John. Den gamla ”familjen”, Johns kumpaner, vill inte veta av henne. Karin märker att hon inte har någon att ty sig till, bara en baby att ta hand om. Situationen börjar bli desperat.

Inga utvägar

Ramqvist skildrar uppgivenheten och det begränsade tänkandet. När Karin väl valt att vara utanför samhället finns det ingen väg tillbaka. Det är inte enbart mammalivets trötthetsdimmor som hindrar henne från att söka hjälp. Eftersom Karin i Flickvännen kände ett så stort förakt för ”svennelivet” så tvingas Karin i Den vita staden trampa vidare i snömodden och runt, runt i sina egna tankar.

Böckerna vinner på att läsas tillsammans. Det är ett återhållsamt men mycket konsekvent kvinnoporträtt Karolina Ramqvist mejslar fram – en kriminalitetens moralitet där glamourlivets lockelser och kärleken till det hjälplösa barnet vägs mot varandra. Det förra ett medvetet val som överskuggar det senare.