Pekka Poutanen: Flasksamlarna borde få pris

Vår bloggare lärde sig att uppskatta det finländska pantflaskesystemet under en resa bland tomflaskor i Rumänien. Läs Pekka Poutanens blogg.

Pendeltåget har kommit till ändstationen. In i tåget rusar en välklädd man med en plastsäck under armen. Han kollar varje papperskorg. Den här gången blir fångsten ett dussin flaskor och burkar. Dessa tysta män och kvinnor med sina cyklar, väskor och lådor finns överallt på gator och torg. Grunden till deras näring eller hobby utgör det finländska systemet med pant på flaskor och aluminiumburkar.

I min ungdom ansågs en vuxen person som samlade flaskor höra till den absolut lägsta nivån i samhället. Att vara flaskgumma - pullomummo - placerade personen lägst på den sociala skalan. För småpojkar var dylikt skattsökande tillåtet och acceptabelt. Alla förpackningar för drycker var av glas och ingen pojke ville slå sönder flaskor värda pengar. Småningom kom panten också för plastflaskor.

Genom att samla burkar och flaskor blir man inte rik, men i vissa livssituationer är alla slantar välkomna. För en del samlare är det också frågan om skattjakt, att överraskande hitta någonting värdefullt är roligt. I min ungdom arbetade jag en sommar i Nordnorge. Den första lönen fick man först två veckor efter att man hade inlett arbetet och tills dess måste man klara sig på en minimal budget. Det var spännande och på sitt sätt roligt att vandra på gator, i parker och på bryggor i Tromsö och fynda i papperskorgar.
För två flaskors pant fick man ett stort måsägg i köttaffären!

De finländska skattsökarnas högsäsong infaller under första maj. Under de två karnevaldagarna töms miljoner flaskor och burkar i landet. Att bara en ytterst liten del av dessa hamnar i naturen beror på flasksamlartrupperna. Några dagar efter vappen är städernas karnevalarenor städade. Äran för detta hör inte enbart till städernas städpatruller utan ett stort tack får också de flitiga flasksamlarna. I fall vi inte hade vårt beprövade effektiva pantsystem skulle vår levnadsmiljö vara betydligt obehagligare.

För två veckor sedan återvände vi från en tio dagars rundresa i Rumänien. Landet är vackert och människorna vänliga. Massturismen har inte ännu hunnit förstöra den genuina landsbygden. Det ökade plastkaoset utgör dock ett allvarligt hot och plasten är på allt för många ställen det härskande elementet i landskapet. Vid järnvägen ser man höga berg av flaskor och annan plast. Buskarna längs banan är "dekorerade" med gamla plastpåsar. Vid floderna hänger dessa "dekorationer" i träden på flera meters höjd efter att vårfloden. Flaskgummor syns ingenstans, de skulle behövas här.

Det skulle vara lätt att lösa plastproblemet i landet där medelinkomsten är en bråkdel jämfört med vårt land. I fall man hade pant på flaskor och burkar skulle det helt säkert finnas gott om "skattsökare". Möjligheterna för flasksamlare är enorma. Färdiga pantsystem att efterapa finns i flera länder utöver Finland.

Myndigheter och olika organisationer delar årligen ut miljöpris för goda gärningar. Våra flaskgummor och -gubbar är värda detta pris.