Hoppa till huvudinnehåll

X3M

Elsa Kemppainen: Pling, pling!

Från 2015
Elsa Kemppainen
Bildtext Elsa Kemppainen, frilansjournalist.
Bild: Elsa Kemppainen

Bordet skälver till av plinget i telefonen.

En jobbig person ur det suddiga förflutna frågar vad jag ska göra på fredagen. Jag vill inte svara och låter bli att gå in i Whatsapp, applikationen i fråga.

Pling.

Ett meddelande till i samma applikation. Det är min bästis. Hen vill prata. Jag vill prata. Kan inte öppna appen, för då ser den ickeönskvärda gamla bekantskapen att jag varit uppkopplad.

Jag tar omvägen och svarar bästisen via Facebook i stället.

Också där är det omöjligt att dölja sin aktivitet. På Facebook har jag tre olästa meddelanden jag omsorgsfullt låtit bli att klicka på för att avsändarna ska tro att jag helt missat deras försök till kontakt.

Pling. Tinder den här gången. Jag går in i appen och svarar inte. När jag återvänder en timme senare har min frånvaro tolkats som ett nej och matchningen är borta.

Paranoia paranoia

Känslan av att ständigt vara iakttagen är inte längre något för endast paranoida konspirationsteoretiker som gömmer sig i fort av madrasser.

Jag är ingen bakåtsträvareremit, men längtar ibland efter barrskogens doft, efter havet som inte hört om uppkopplingar. Jag längtar efter pipande fåglar i stället för telefoner.

Det är en kvasipoetisk längtan efter något jag vet att aldrig kommer att bli min verklighet.

Samtidigt älskar jag teknologi. Den ger oss nya möjligheter, en öppnare värld och en smidigare kommunikation. Avigsidorna är ett nödvändigt ont.

För att ständigt vara uppkopplad är för många av oss en självklarhet.

Men nu verkar det som om min uppkoppling blivit barskare, mindre tålmodig. Den plirar strängt på mig och säger: du måste vara rappare, smidigare och mer taktfull.

Annars får du inte vara med i leken.

Illusion och sanning

En ny kompis berättar i en privat konversation att hen jobbar för posten, och genast dyker postens reklam upp i mitt flöde. Jag pratar högt om House of cards i mitt vardagsrum och innan jag vet ordet av dyker serien upp i reklamer.

Vem hör vad, vem ser vad? Vad är illusion och vad är sanning?

Det kräver en längre utredning utan några garanterade resultat, tänker jag och sneglar misstänksamt på datorns filmande öga.

Överväger i hemlighet att byta till en gammal Nokia som brottslingarna lär ha gjort för länge sedan.

Våga omvärdera

Jag säger inte att vi borde slänga telefonerna i väggen och kapa banden med det förrädiska nätet.

Tvärtom.

Vi måste hitta nya sätt att förhålla oss till omvärlden och lära oss att ständigt omvärdera vad vi vill dela med den.

Vi måste våga vara synliga i stället för att längta efter fågelkvitter.

Våga prioritera, våga ignorera. Engagera oss i det som betyder och strunta i resten. Acceptera att vi inte kan behaga alla.

Och när tystnaden tätnar i diskussionen finns det alltid emojis.