Lotta Gray: Jag får leva lite till

Att få ett cancerbesked är att i ett slag drabbas av en chock. Att låta beskedet sjunka in är en process som ser olika ut och tar olika lång tid för alla. Och som en del i den processen ingår hur man ska berätta och för vilka. Jag är kanske av ett sällsynt slag som ganska snabbt basunerade ut inför hela världen vad som hade hänt mig, oss, familjen. För mig har det varit viktigt att känna mig förstådd. Jag har haft ett enormt behov av att dela min börda och känt det som att ju fler som burit den, desto lättare har den blivit.

Ensam är just bara ensam
Smärtan har liksom fördelats på många, och när den bryts ner i små bitar känns den mindre kompakt. Jag valde först att berätta via sms till många jag kände. Inte till de närmaste, men till andra. Jag låg där på min fyrbäddsal och knappade krampaktigt ihop ett informativt besked och skickade till nästan hela min telefonbok. Ensam är inte stark. Ensam är just bara ensam. Det kan tyckas irrationellt och smått bisarrt gjort, men det var vad jag gjorde och att få göra på sitt eget sätt utan att möta pekpinnar och ifrågasättande är viktigt när man är svårt sjuk. Responsen jag fick tillbaka var självklart enorm och läkande i sig.

Min son Lennox var 2,5 år den där dagen jag åkte in med ambulansen och man upptäckte min tjocktarmscancer. Cancer och barn hör inte ihop. Att något så vibrerande och fantastiskt som barn ska möta något så destruktivt och ödeläggande som cancer, det är för mig helt fel, men ibland möts de båda världarna ändå. Som för mig.

Småbarnsföräldrar utsatta
Som nybliven förälder kände jag att ingenting skulle kunna komma emellan mig och min son Lennox. Aldrig i min vildaste fantasi kunde jag tro att jag bara två och ett halvt år efter hans ankomst skulle få en cancerdiagnos. En onkolog som jag pratade med tyckte att småbarnsföräldrar är den mest utsatta gruppen av cancerpatienter. Man lever med dubbel stress på många plan. Dels är man sjuk och har en egen ångest och rädsla att bära. Samtidigt ska man känna att barnet riskerar att få sin uppväxt påverkad av sjukdomen och en ansträngd vardag med besked, sjukhusbesök och en kanske mycket ledsen mamma eller pappa. Och naturligtvis den stora rädslan för att kanske inte få stanna kvar hos sitt barn som förälder. Och jag har röntgat mig var sjätte månad de senaste sex åren. Vidriga väntetider på svaret. Orimliga väntetider.

Försumbar risk
Det har varit goda besked. Jag får leva lite till. Framtiden verkar vara min, cancer håller sig fortfarande borta. Det är inte alls helt självklart eftersom ungefär hälften av de som drabbas av tjocktarmscancer inte överlever kampen och eftersom det är vår tredje största cancerform är det många som försvinner från ett liv med sina älskade. För första gången när jag ett hopp när läkaren använder ord som "En försumbar risk att det ska komma tillbaka". Ett hopp som sprider sig sakta genom kroppen och som för första gången sedan jag blev sjuk inbringar något slags löfte.

En sten i skon
Jag vågar inte riktigt skrika högt. Jag bär den tyst, glädjen. Jag är fortfarande väldigt rädd att få ett återfall och det är lite som att ha en sten i skon som skaver. Det funkar, det går. Man traskar på men det är obehagligt och irriterande att aldrig riktigt våga vila i att det nu är bra. Jag vill inte bli tagen på sängen av Herr kräfta. Jag vill hela tiden gardera mig men inom mig spirar en glädje som tar sig enkla yttryck i all sin storslagenhet. Jag tittar på Lennox och tänker att det egentligen är han som vinner högsta vinsten. Han får ha sin mamma kvar i livet, förmodligen för alltid nu när jag blivit friskförklarad. Allt annat är sekundärt. Och jag böjer allra ödmjukast på nacken och tänker att fortfarande är Lotta - igår, idag och i morgon.

Författaren heter Lotta Gray och är vimmelreporter i Sverige.

Lasso handlar denna gång om cancer, onsdag 13.5 kl 20:00 och torsdag 14.5 kl. 17:25