Vasas Flora och Fauna odlar sköna retrotoner

Vet ni varför vissa låtar blir hittar? För att de låter bekant. De låter som om man hört dem tidigare. Där finns något hemvant man känner igen och därför genast kan ta till sig.

Det är också mina första intryck av skivan Släkt med Lotta Svärd av Vasas Flora och Fauna.

Den främsta kraften i VFOF är Mattias Björkas (känd från Cats On Fire). Tillsammans med pianisten Iiris Viljanen har han skrivit låtar som handlar om frustration, svag karaktär och besvikelser, men som samtidigt ger svalt lindrande balsam för de själsliga såren.

Jordnära ordglädje

Arrangemangen är melankoliskt uppåt och förhöjer innehållet i de välsvarvade texterna och mjuka melodierna. Här finns en fantasifullt jordnära ordglädje man inte kan låta bli att ofta småle smått igenkännande åt. Så där som i den lätt Tom Waits-aktiga Tillbaka till Avskyvärld – den ultimata måndagsmorgonlåten.

Soundmässigt går tankarna stundvis till diverse gamla rötter. För det här låter ungefär som min barndom såg ut under sent 60-tal och framför allt 70-talet.

Kupoltältsorange

Gula och bruna klädnyanser blandas med kupoltältsorange och Volkswagen-bubblegrönt. Och det är sommar. Men det var det ju som bekant alltid när man var barn. Till och med när det var vinter var det litet sommar.

Det luktar metall och damm från morfars plåtslageri och gatan där på Brändö i Vasa är inte ens asfalterad ännu. Tillvaron är litet knaper och jag är någorlunda medveten om det fastän jag är liten. Men trots det mår vi bra.

Och det är litet det jag känner här också. Livet är kanske inte alltid någon fest direkt, men heller inte någon påse ruttna nötter.

Paralleller till Leevi

Det har emellanåt dragits litet paralleller mellan Vasas Flora och Fauna och Leevi and the Leavings. Kanske mest beroende på att de har en låt som heter just Leevi & The Leavings, men ändå. Visst finns här diverse Leevi-influenser i såväl melodierna som i den människonära smått dystra, men ändå positiva lyriken.

Det är många som försökt sig på att göra låtar som Gösta Sundqvist, men resultatet har för det mesta blivit mer eller mindre pinsamt för alla berörda parter.

För Gösta var ett unikum och ett popgeni som mycket få andra i det här landet. Därför är det inte bara onödigt, utan nästan snudd på helgerån att försöka göra musik som gamla goda Leevi and the Leavings.

Men VFOF försöker tack och lov inte låta som Leevi, utan de har plockat litet influenser därifrån och sedan gjort något eget av det.

Barbro Hörberg & The Monkees

Ställvis går tankarna även till den härliga, men idag tyvärr litet borglömda svenska vissångerskan Barbro Hörberg, i synnerhet i låtarna Gudförälder och Varje lördag.

Plus även för den snygga The Monkees-covern Om jag nånsin far till Jakobstad igen (If I Ever Get To Saginaw Again). Ett intressant val som med Björkas nyskrivna text passar perfekt på plattan.

I något skede där mitt på skivan blir det kanske litet väl mycket av det melankoliska, men överlag fungerar stämningen väl och i synnerhet Iiris Viljanens känslosamma sångröst gör att man verkligen vet precis vad hon menar när hon sjunger: "Man har knappast levt om man inte har en prick i nå't register när man dör". Selah.