Nits – 40 år som kultband
År 2014 firade Nits sitt 40-års jubileum. Lika länge har de gjort sin egen form av konstpop. Ett unikt sound där de lekfullt blandar brittisk 60-tals pop och rock med den New Wave-musik som kom i slutet av 70-talet.
Det har sagts om Nits att deras största nackdel är geografin. Att de kommer från Holland. Hade Nits bara kommit från t.ex. England, så hade de varit betydligt mer kända idag än vad de är. Trots sina drygt 40 år i branschen.
Charmen med Nits
Men samtidigt är det litet det som är charmen med Nits – just det att de inte är så himla stora. För när man väl upptäckt dem är det som att man har hittat ett smultronställe som nog är öppet för alla, men som ligger litet avsides och som det kräver litet arbete att hitta. Men när man väl gjort det märker man att det var mer än väl värt besväret.
Nits har hela tiden varit ett uppfriskande alternativ till all massproducerad dussinpop som tutas ut överallt. Ett organiskt botemedel mot musikens plastsjuka.
Börjar i Amsterdam
Historien om Nits börjar år 1974 i Amsterdam med bandets blivande frontman Henk Hofstede. Han och tre andra f.d. konststuderande bestämde sig för att starta ett band tillsammans. Av den här grunduppsättningen har trummisen Rob Kloet hängt med hela vägen.
Till en början var de influerade av brittiska band som The Move, The Kinks och framför allt The Beatles. Men det dröjde inte länge innan Nits även hittade grupper som Talking Heads, Kraftwerk och XTC. Och lägger man ihop allt detta och rör om litet, så har man Nits. Eller The Nits som de kallade sig till en början.
I mars 1977 kom deras debutsingel Yes Or No och på den hör man rätt tydligt de brittiska 60-tals influenserna. Följande år kom deras första platta. Den fick kort och gott namnet The Nits.
Närmare 30 skivor
Hittills har Nits gett ut närmare 30 skivor om man räknar med live- och samlingsplattor. Även de äldre har getts ut som nytryck på CD – förutom deras debutalbum. Och så kommer heller inte att ske. Enligt bandets frontman – Henk Hofstede – beror det på att den skiljer sig så mycket från deras övriga produktion. Att det var egentligen först på andra plattan som Nits började hitta sin egen stil. Då började den nya vågen att ta över allt mer i deras musik.
Kärnan i Nits har ända sedan starten bestått av sångaren, gitarristen och den huvudsaklige låtskrivaren Henk Hofstede samt trummisen Rob Kloet. Men det finns ännu en tredje person som räknas till den här kärnan och han börjar nu bli allt mer synlig i bandet. Det är keyboardisten Robert Jan Stips.
Robert Jan Stips hade redan agerat på ett par Nits-plattor som producent och med munspel. Men nu blev han en mer aktiv del av Nits och förutom några års paus kring millennieskiftet har han varit en fullvärdig medlem av Nits på såväl skivor som turnéer.
Twilight Zone
Robert Jan Stips har också varit medlem av Hollands kanske mest kända rockband, Golden Earring. Man kan bland annat höra honom på Golden Earrings skiva Cut, alltså den med hitten och klassikern Twilight Zone.
När Robert Jan Stips kommit med innebar det samtidigt att det hördes mer synthar och klaviatur i Nits musik.
Kring mitten av 1980-talet började Nits ta in fler europeiska influenser från bland annat chansoner och musikteater. Vid sidan av de vanliga Nits-aktiga småroliga finurligheterna började både deras musik och texter få mer djup och bredd.
Det här är också något som präglat Nits genom hela deras karriär – de har aldrig varit rädda för att förnya sig och testa på något nytt.
Efter att i några år ha lekt med diverse synthar och effekter kände Nits att de ville gå tillbaka till rötterna och göra en skiva med små medel och spela in musiken mer eller mindre live i deras träningslokal istället för någon dyr studio. Resultatet blev den litet nerskalade och jordnära In The Dutch Mountains.
Det är en mycket varm skiva som innehåller några av Nits bästa låtar någonsin där många av texterna går tillbaka till sångaren Henk Hofstedes barndom. Bland annat titelspåret In The Dutch Mountains som har blivit något av en signaturmelodi för Nits. Den handlar om hur Henk som liten trodde att det fanns berg genast utanför hans hemstad Amsterdam.
Nits har under hela sin karriär varit ett hårt arbetande band som ivrigt turnerat runtom Europa – från Paris till Moskva och från Helsingfors till London. Och när 1980-talet närmade sig sitt slut ville de tacka sin trogna publik med en liveplatta. Som för säkerhets skull blev en trippelskiva. Det här albumet fick den på svenska rätt roliga titeln Urk, men blev namnet till trots deras bäst säljande platta.
Efter att hållit på i 20 år var det år 1994 dags för Nits att ge ut en skiva även i USA. Det är kanske litet lustigt att tänka att det skulle ta så länge för det, i synnerhet som de hela tiden sjungit på engelska. Men de hade från första början valt engelskan framom holländskan eftersom engelska är ett internationellt mer gångbart språk. Trots det har Nits ändå alltid haft mer framgång i icke-engelsktalande länder.
För att erövra USA spelade Nits in deras kanske mest kommersiellt ljudande platta under deras karriär – dA dA dA. Men det var också annars en av deras bästa skivor dittills. Både melodisk och fyndig med äkta Nits-känsla.
Trots ett gott försök lyckades Nits ändå inte erövra USA, även om kritikerna där rosade skivan. Men på samma sätt som det finns populära artister i USA som vi i Europa inte förstår oss på, så finns det artister hos oss som inte går hem i USA. Och Nits är ett väldigt europeiskt band. Det kommer man inte ifrån.
Finland + Nits = sant!
Men vi här i Finland har alltid gillat Nits och Nits har allltid gillat Finland. Till och med så pass mycket att de år 1998 gav ut en skiva vid namn Alankomaat, alltså Nederländerna. På den skivan hittar vi även diverse finländska musiker som Wimme, Angelin Tytöt och Kimmo Kajasto.
Även plattan Alankomaat fick mycket fina recensioner av kritikerna. Men inte sålde den desto vidare för det.
Och det är liksom Nits karriär i ett litet nötskal – kritikerna och en drös insatta fans diggar dem jättemycket, medan den stora allmänheten inte ens har hört talas om dem. Trots att Nits har hållit på i drygt 40 år.
Ministry of Silly Walks
Henk Hofstede jämförde en gång Nits karriär med den klassiska Monty Python-sketchen Ministry of Silly Walks. Ni vet den där John Cleese tar överstora kliv med sina långa spindelben. Det ser både lustigt och underligt ut, men är samtidigt rätt svårt att göra själv. Och om Henk Hofstede tycker att det är en passande beskrivning av Nits, så – då säger vi väl så.
Nits i Radio Vega
Missa inte programmet Fokus på Nits i Radio Vega torsdag 14.05.15 kl.18.03 eller onsdag 20.05.15 kl.13.03! Du kan även höra programmet på YLE Arenan:
Fokus på: Nits
.
