Delfinens helvete på jorden
Nej! jag tänker inte tjata om The Cove i Japan igen. Men jag ska upprepa mig. Delfinen är mitt favoritdjur under ytan. Fortfarande. Och härom året hade jag tillfället och möjligheten att ta en titt på ”The Dolphin Reef” i Eilat i Israel.
Kampanjen och kampen mot allt som har med ”The Cove” har fortsatt och pågår. Med rätta. Samma organisationer och gäng kör oavbrutet vidare på sin hatkampanj mot Sea World. Med rätta.
Och visst älskade jag att se min vid den tiden 5 åriga dotters glittrande ögon under delfinshowen vid Kolmårdens delfinarium för många år sedan.
Och jag gillar att de finns som orkar tjata på fullmäktige i Tammerfors!
Och visst. Jag har en viss förståelse för argumentet. Det där om att om vi torrskodda på nära håll kan stifta bekantskap med dessa alltid leende fantastiska varelser så ökas förståelsen för… Därmed ska viljan att bevara öka… Därmed tjänar fångenskapen ett gott syfte… Och bla bla bla…
Samma budskap kör ”The Dolphin Reef” med. Och kassaapparaten spottar ut kvitto efter kvitto.
Du kan komma åt att stå en meter ifrån när en skötare krafsar den leende delfinen under… Tja, hakan?
Du kan dra på dig snorkelutrustning och med en guide plaska omkring och se dem på nära håll.
Och du kan betala lite till och köra ett halvtimmes dyk bland dem.
Men nej! Du får inte ha med dig en egen UV-kamera. För du ska naturligtvis efter dyket köpa de bilder som en anställd dykare har knäppt.
Sittande på stranden efter dyket kan jag inte låta bli att tänka på späckhuggaren Keiko. Det där fantastiska hoppet i slutet av första filmen…
Inhägnaden som håller delfinerna fångna vid The Dolphin Reef i Eilat når inte alls högt ovanför havsytan.
Vilken som helst av de in-nätade delfinerna kunde med lätthet ta sig över. En stjärtsnärt från friheten.
Jag vore inte förvånad om skötaren vid The Dolphin Reef leende skulle intyga att: det gör de inte, för de trivs så bra här… Typ.