Stefan Brunow: Matematiken var värre än mobbning
Förstår du den inte blir du galen. Förstår du den alltför väl kan du bli ännu galnare. Veckans Lasso sätter fingret på ett själens blåmärke för många. Matematiken.
Idag är det lätt att förklara skoltidens traumor med en diagnos: pseudodyskalkyli. Men att tycka att matematik var svårt beskriver inte det jag kände inför ett matteprov: ren ångest.
Min matematiklärare kallade mig Einstein. Och jag förstod aldrig om han ville pika mig för mina matematiska svagheter eller om han ville ha mig som gunstling eftersom min pappa var professor i organisk kemi och satt i Studentexamensnämnden. En VIP-farsa under gymnasietiden.
Men min far och jag bar på en fasansfull hemlighet: Vi förstod inte meningen med högre matematik. Vi förstod inte heller hur man skulle lösa uppgifterna. För en kemiprofessor var gymnasiets korta matematik alltså på gränsen till obegriplig och åtminstone omöjlig att förklara eller lära ut. "För en kemist räcker det med lågstadiets matematik" sa han.
Tårarnas geometri
Andragradsekvationer och imaginära tal fick mitt blod att isa sig. Under proven sneglade jag på mina bänkgrannars rutiga papper. De skrev. De räknade. De fattade. Jag mindes ju bara hur tårarna bildade geometriska ringar på pappret där hemma på köksbordet.
Kvällen och natten före ett prov präglades av gråt, ilska och frustration. Min pappas tålamod var som talet Pi - oändligt.
Det hela började med x och y. Siffror har jag alltid gillat och kommer ihåg alla nummer, koder och priser. Men jag kunde inte acceptera att de blandade in bokstäver i matematiken. De hörde ju hemma i min trygga, fattbara värld.
Jag älskar att studera börskurserna. Och jag diggar sannolikhetsläran, den som riktiga matematiker föraktar men som humanisterna ser som en oas efter åratal av matematisk ökenvandring.
"Du som är så intelligent och har nästan 9 i medeltal, hur kan du ha en femma eller en sexa i matematik?" Lärarnas häpnad var oförställd. Men sanningen var att ingen matematiklärare lyckades öppna matematikens värld för mig.
Min far och jag bar på en fasansfull hemlighet
Judisk mystik
Jag kan inte heller säga att jag någonsin skulle ha behövt en andragradsekvation i mitt vuxenliv. Men jag avskyr inte matematiken, längre. Tvärtom tycker jag det är fascinerande och trösterikt att inte ens den emeritusprofessor jag intervjuade om det mystiska matematikgeniet Alexander Grothendieck sade sig förstå mer än några promille av sin läromästares tankar och skrifter.
Jag fick lära mig att kopplingen mellan mystik och matematik heter judendom. Oproportionerligt många av de vetenskapliga genierna har varit judar och den judiska mystiken har legat dem nära.
Eftersom jag älskar det judiska tänkandet (dialektiken och humorn kallar jag judiska uppfinningar) så förstår jag mera av den matematiska mystiken när jag läser filosemiten och psykoanalytikern Mikael Enckells senaste bok Okändhetens följeslagare.
Att närma sig det Ofattbara från tusen olika håll utan att någonsin kunna lyckas. Det är judiskt tänkande.
Att se tillvarons centralmakt (somliga kallar det Gud) som en ointaglig obegriplig fästning. Det är judiskt tänkande.
Att utmana och försöka lura denna högsta instans är också judiskt tänkande.
Att se sitt lidande och sina tillkortakommanden med humor är ytterligare någonting jag inte lärde mig under matematiklektionerna, men väl av att läsa judiska vitsar.
Din mamma förstod heller aldrig det här
― Birger Stude, matematiklärare
Kafka hade sitt ofattbara Slott, jag hade matematiken. Att förstå en sak och missförstå samma sak utesluter inte varandra, skrev Kafka. Det tyckte inte mina matematiklärare.
En av dom hade förresten också haft min mor som elev. En gång tittade han på mig eftertänksamt men vänligt och sa inför hela klassen:
- Din mamma förstod heller aldrig det här.
Och när jag läste den fantastiska biografin om Albert Einstein av Walter Isaacson insåg jag att Einstein inte heller var särskilt bra på matematik. Det var hans serbiska fru som fick göra det siffermässiga grovjobbet. Einstein, jag förstår dig relativt väl.
