Veckans Sibbe: Amerikanerna hyllade Sibelius i New York

Kunde herr Sibelius tänka sig att skriva musik för Norfolks musikfestspel, undrade miljonären och festspelsarrangören Carl Stoeckel. Och det kunde Sibelius.

Carl Stoeckel hade för vana att bjuda in kända internationella namn till sin festival. Max Bruch och Ralph Vaughan Williams hade bjudits in tidigare år och nu var Sibelius det stora namnet.

Från Vågornas rondo till Okeaniderna

På våren 1914 föddes den havsinspirerade kompositionen som fick namnet ”Rondo der Wellen”. Från början var verket tresatsigt men Sibelius omarbetade det till ett ensatsigt orkesterverk i dess-dur. Den 3 maj sände han noterna till USA. Titeln var då ”Aallottaret” (Okeaniderna), troligen inspirerad av Axel Galléns målningar av okeaniderna, de mytiska vattennymferna.

Stressigt före resan

Dagarna före amerikaresan var stressig. Fru Aino Sibelius skrev i sin dagbok:
"Igår kväll kunde vi ingenting praktiskt uträtta mera, utan Janne tvingade sig till arbete med sin egen stora kraft, det fattas ännu ett tjugotal sidor. Vi tände lamporna i matsalen, ljuskronan i salen, det var en högtidlig stund. Jag vågade inte säga något. Jag försökte bara göra miljön trevlig. Sen gick jag till sängs och Janne blev kvar. Genom natten hörde jag hans steg allt emellanåt, ibland ett tyst spelande. På morgonsidan hade han kommit upp. Kopisten vakade i sin egen kammare. Nu är det morgon. Spänningen fortsätter, mycket måste göras idag."

Sibelius och kopisten hann få allt klart, men ännu under sjöresan över Atlanten gjorde han några ändringar i musiken. Han bytte också tonart från dess till d-dur, en tonart som är mycket tacksammare, speciellt för violinerna.

Alla tycktes älska Sibelius

Konserten blev en stor framgång och både publiken och kritikerna var stormförtjusta. Publiken lär ”ha dragit efter andan, sedan stigit upp och till slut ropat av iver”. Alla tycktes älska Sibelius, konstaterade festspelsarrangören nöjt. Och inte minst Sibelius själv var begeistrad:
"Hittills har jag aldrig (...) dirigerat en orkester som skulle vara sammansatt av så framstående förmågor som den hundramannaorkester som Mr Stoeckel hade beställt från Boston och från New Yorks Metropolitan Opera. Till exempel i Okeaniderna åstadkom jag en stegring som förvånade också mig själv i högsta grad.”

Havets alla skiftningar

I Okeaniderna kan man höra influenser från Debussys impressionism. I hans ”La mer” gryr morgonen på havet. Det gör den också i Okeaniderna, men på ett annorlunda sätt. Flöjterna skapar solglittret på havet och ur små fragment växer musiken sig allt starkare. Oboen och det engelska hornet skapar nya klanger och man förflyttas ut på djupare vatten. Småningom tilltar musiken i intensitet och en storm växer långsamt fram samtidigt som vågorna blir högre. I slutet av Okeaniderna kan man (om man vill) uppleva hög sjö med brytande vågor som skummande sköljs över stranden. Men Sibelius slutar inte här. De sista takterna använder han för att få havet att stilla sig.

Hedersdoktor och lyxliv

Resan till New York 1914 var på många sätt speciell. Den var Sibelius hittills längsta och den var luxuös. Som gäst hos den stenrika Carl Stoeckel åt han på de finaste restaurangerna Ritz-Carlton och Delmonico, hade egen privatchaufför och fick på fritiden uppleva både Niagarafallen och floden Housatonic.

Som högsta tecken på amerikanernas uppskattning kröntes Sibelius den 17 juni 1914 till hedersdoktor i filosofi vid Yale universitet i Connecticut. Till tonerna av Finlandia, Vårsång och Valse triste hyllades han med fyrkantig barett, guldtofsar och svart silke. ”Vad Wagner har gjort med de forntyska sagorna det har doktor Sibelius på sitt eget verkningsfulla sätt gjort med de finska myterna. Han har översatt Kalevala till ett internationellt språk” sades det i festtalet.

”Ett stort slag för det finska slog jag”, skrev Sibelius i sin dagbok.

Källor: sibelius.fi och Glenda Goss' Sibeliusbiografi