Då Jennifer Finch spelade bas

Uppe på piphyllan i Helsingfors ishall såg jag mitt favoritband Guns N' Roses definiera ordet rockmusik; manligt, tufft och kaxigt.

Året var 1991 och jag visste inte att jag bara någon månad senare skulle drabbas av grungen och överge den 80-tals hårdrock som jag vuxit upp med.

Ett år senare stod jag och Ruby framför scenen i samma ishall och såg Los Angeles-bandet L7 spela sina skräniga, tunga, punkiga och trashiga låtar. De fyra kvinnorna uppträdde med en total självklarhet och framför oss rörde sig Jennifer Finch, basisten, på ett sätt som fick den blyga gymnasist som jag var att rodna och drömma, men viktigare, att också uppfatta deras musik och plats på scenen som en självklarhet.

Jennifer Finch gjorde precis det hon ville och spelade i ett av de bästa band jag någonsin sett och precis så skall det vara. Efter förtjusningen fanns en primärinsikt om vad rock borde handla om, trådarna har jag knutit ihop senare.

Normaltillstånd

Att kvinnor och flickor spelar rockmusik var ett normaltillstånd, åtminstone om man uppfostrades av punkband, av vissa av riot grrrl-banden och grungeband som Nirvana som ständigt ifrågasatte den manliga normen inom rockmusik och uttalade sig uppskattande och beundrande om musiken som gjordes av band som bestod av kvinnor.

Minnet är inte helt pålitligt i de här frågorna och efterhandskonstruktioner uppkommer enkelt. Trots att L7 på många sätt blev just norm och självklarhet för mig så slår det mig då jag ser in i min skivhylla, att de flesta av de skivor jag äger är spelade av band bestående av enbart män.

Tunga, slammande kroppar

Livekulturen på 90-talet var också rätt fysisk; vi killar stötte våra kroppar mot varandra och det slamdansades eller stagedivades och det är först senare, mycket tack vare intervjuer jag läst med riot grrrl grundaren Kathleen Hannah, som jag insett att också den ”fördomsfria” alternativa rockkulturen hade sina manliga strukturer. Vi brukade nog gå på konserter både killar och tjejer men visst brast det i hänsyn. Jag menar, det var vi killar som tog plats framför scen.

Ändå kan jag inte upphöra att förvånas över att musikbranschen på många sätt verkar vara minst lika konservativ idag som den var för 20 år sedan. Man tycker ju att något borde ha förändrats, men det gäller ju hela samhället också. Makten bär kostym minst lika mycket idag som på 1990-talet. Få rockartister utmanar den manliga blicken på det sätt som Kurt Cobain gjorde.

Historieglömska

Den svenska journalisten Anna Charlotta Gunnarsson skrev i fjol en bok som heter Popmusik rimmar på politik. Jag träffade henne och hon visade sina gamla popbilder och skivor. Vi talade om hur kvinnor ignoreras då rockmusikens historia skrivs.

Sällan minns man artister som Cherie Currie och hennes band The Runaways eller att Agneta Fältskog redan på tidigt 1970-tal skrev och framförde sin egen musik. Idag är hon bara hon som sjöng de geniala B&B kompositionerna som gjorde Abba världskända.

Kampen måste föras parallellt på många plan.

Festivaler och frågor

Då man ser på vilka artister som våra festivaler har bokat så är det främst män som lyfts fram. Festivaler bokar färre kvinnor, något som tyska undergroundmusikern Gudrun Gut poängterade då jag träffade henne i fjol. Det dyker ändå ibland upp nya festivaler med lite bättre spridning.

Samtidigt är det intressant att jämföra hur det talas om kvinnor och män i musikmedia. Kvinnors utseende kommenteras och bedöms ofta medan man i männens fall främst talar om musiken. Ifall en stor kvinnlig artist bokas så är det inte sällan som ord som ”förtjusande” eller ”underbar” används för att beskriva artisten.

Ge upp egna privilegium

Rockmusikens jagbild handlar om att göra uppror mot samhällets normer. Den roll har den på många sätt haft vad gäller en hel del normer och visst har den gjort människors liv friare.

Därför är det märkligt att den är så dålig på att förändra sig själv, göra uppror inåt.

Den manliga blicken dominerar fortfarande inom musikmedia och män lyfter fram andra män. Att revoltera mot samhället i stort är viktigt, men kanske är ivern inte lika stor om det kan innebära att man förlorar sin egen position?

Ett uppror mot rockpatriarkatet förutsätter att också män som musicerar är solidariska och är färdiga att syna sina egna privilegier i sömmarna.

Kanske kan det innebära att låta kvinnor stå på de stora festivalscenerna eller spela på de bästa klockslagen? Kanske innebär det samarbeten där man visar att kön inte spelar någon roll. Men det betyder också att publiken har ett ansvar då det gäller att uppmärksamma de kvinnliga artisterna.

Ergo:

Det är orimligt att bara den manliga artist som förmodligen själv lever i ett osäkert tillstånd som musiker skall vara den som tar alla smällar. Det är en uppgift som alla som älskar musik tillsammans kan göra. Lyssna på band som frontas av kvinnor, köp musiken och se spelningarna.

Jag tror att vi tillsammans kan göra musikbranschen mera jämlik och rättvis. Det här är ett krav som många av oss ställer på styrelser och samhället i övrigt så varför inte på musiken?

Den är trots allt något som är så mycket viktigare för oss än så mycket annat. Guns N' Roses gillar jag idag igen då det gäller musiken men grabbigheten kan jag leva utan.

Kanske lärde mig redan Jennifer Finch det här?