Descartes borde ha lyssnat på drömpop!

Drömmer jag nu? Bandet Breakfast in fur påminner mig om nödvändigheten i att drömma mig bort.

Inom indiemusik finns en kategori som brukar kallas för dream pop, drömsk pop. Det handlar ofta om musik där syntharna släpar, grumliga gitarrer och dröjande vokala insatser.

Jag älskar den här genren. Då jag var beväring brukade jag fly livet i fält genom att lyssna på låtar som fick mig att glömma att mina pikkumustat, det vill säga svarta, trånga shortsaktiga odefinierbara arméplagg, var för små, att veckan var tung och att jag egentligen borde ha varit civare.

Bokstavligen drömde jag mig bort.

Cogito ergo sum

Hur vet jag att jag inte drömmer, så formulerade medvetandefilosofen René Descartes en del av sitt metodologiska tvivel i jakten på säker kunskap.

”Jag tänker, alltså finns jag till” var hans filosofiska utgångspunkt.

Om Descartes skulle ha lyssnat på drömpop så skulle han också ha varit övertygad om att han inte drömmer just då, det vill säga att han kan utgå från att de sinnesupplevelser han hade i stunden inte behövde betvivlas.

Joggande man i drömmen

Det finns ett starkt element av samtidsflykt i den här musikstilen, den låter som moln i vaniljfärger och ett rosa soluppgångssken som lägger sig ovanpå molnen.

Den låter som en tidig morgon då man skippat natten och kanske istället lullat på med sina vänner. Men den låter inte som ens drömmar. I varje fall mina drömmar är ofta vardagliga och ointressanta.

I natt drömde jag en man med svartfärgat hår joggade in i ett rum. Så låter inte Breakfast in fur.

Däremot låter de som en dagdröm, som en längtan om tid och värme. Rösterna är viskande och ömma och att tilltala varandra med den medmänskligheten är sällsynt men eftersträvansvärt.

Kanske är det i våra dagdrömmar som våra moraliska karaktärer uttrycks och det slår mig som trist att dagdrömmen inte skattas så högt i vår förnuftskultur.

Flum och psykadelia som förebild

Om man vill ha referenspunkter för den här musiken så kunde jag nämna Yo La Tengo, Mercury Rev eller Velvet Underground.

Breakfast in fur har ändå en klar, egen röst och påminner oss om att vända blicken inåt och undersöka vad vi själva känner och vår egen bräcklighet.

Flyaway Garden är en fin och vacker platta som skiftar i sound tillräckligt ofta för att upplevelsen inte skall kännas som en transcendent loop. Då bandet plockar fram flöjten blir det riktigt roligt då tanken förs till 70-talets progressiva rock.

Det känns som om musiken består av tidslager.

Drömmens vemod

Jag uppskattar verkligen att just den här musikgenren lever på och mår bra i sin marginal.

Det sker naturligtvis små skiften och förnyelser i sound men i det stora hela verkar den vara rätt opåverkad av tidsandan.

Det verkar inte finnas något bäst före datum här.

Eller kanske såhär: i alla tider finns det någon anledning att vilja drömma sig bort.

Det är kanske en vemodig och lite ledsam slutsats.