Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Finsk actionrock och litet till

Från 2015
Uppdaterad 29.10.2015 12:39.
Hard Action-yhtye
Bildtext Hårda gossar framför bilskrot.

Skandinavisk actionrock väcks till liv av ett icke svenskt eller norskt, utan ett finskt band och resultatet är inte så illa.

Hard Action: Sinister vibes

Det här finska bandets debut låter mer som The Hellacopters än Hellacopters själv. För att pricka in stuket i Hellacopters diskografi skulle jag placera Hard Action ungefär vid svenskarnas andra eller tredje skiva. Själv avsäger de sig antagligen alla likheter med svenskarna, men om vi nu lyfter katten på bordet, kan vi väl lika gärna kalla den en katt och inte en dromedar. Så länge den inte välter mitt whiskyglas.

Hard Action Sinister vibes levy
Bildtext Hard Action: Sinister vibes

I varje fall fungerar det riktigt bra! Främst för att det låter litet “ofinskt”. Det finns en fadd låtsas-tuff trend bland finska tyngre rock n’ roll-band som jag inte uppskattar, men här osar det av spelglädje och skönt gitarrlir. Sången är också lämpligt andfådd och melodisk utan att likna de där hemska “rock”-sångarna vi får genomlida i Idols och Voice of Finland. Huj.

Låten Watch me burn kan ni lyssna på här.

Hard Action grundades i mars ifjol och det står i följebrevet att de tagit influenser från 70-talet och punken. Hellre så än att de tar influenser av Hardcore Superstar, Backyard Babies, Crashdiet och… The Hellacopters som alla också sugit inspiration och mental näsgodis från gamla raspiga vinyler av MC5, Rolling Stones, Stooges, Johnny Cash och Roky Erickson.

Låten Gunpoint kan ni lyssna på här.

Det här kommer att fungera bra på terrasen i sommar.

Psykedeli

The Exploding Eyes Orchestra: 1

Det här är också en inhemsk debutskiva. Plattan är ett sidoprojekt för Thomas Corpse från Kuopio-bandet Jess and the ancient ones. De låtar han skrivit som inte platsat i huvudbandet har han lagt åt sidan för att nu se dagens ljus i The Exploding Eye Orchestra. Tanken är att från fall till fall använda sig av projektet som kan byta form och medlemmar vid behov.

Bandet bjuder på psykedelisk sextiotalsrock med orgel, kvinnlig sång och lätta, väldigt lätta, stoner-element i t.ex. hypnotiska öppningslåten The smoke. Tänk er Jefferson Airplane. Som singelspår räknar de låten My father the wolf som ni kan höra här.

Från inspelningssessionen blev det så mycket, material kvar att det nästa år kommer ett helt album till.

Andra spåret Crazy heart är en lugnare sak i medeltempo med stiligt gitarrspel och litet pianoklink. Litet reverb i soundet på sångerskans sång ger en bra nattklubbskänsla. Lägg till litet saxofon i bakgrunden och ett stabilt rock-komp och det hela låter riktigt maffigt och bra trots att låten med sina sex minuter kanske känns aningen för lång.

Till skillnad från vad jag brukar säga, är det här ett band som jag antagligen hellre skulle höra från skiva än live. Jag menar inte att de skulle suga live, men soundet och känslan i låtarna funkar så bra som det är så jag tror inte att distraherande element på en krog eller klubb skulle göra saken bättre.

Till sist några singelspår

En snubbe som talar engelska spammar mig oavbrutet med ny musik av band jag aldrig hört talas om. Ganska sällan har banden fuktat min balle så där speciellt mycket, men jag kan ju nu i brist på bättre att göra kommentera ett par nya låtar.

Grekiska Potergeist har inte bara ett synnerligen urbota dumt namn på sitt band, de har också en ryggsäck full med amerikansk metal attityd. Med amerikansk menar jag en ryggrad av radiovänlig mainstreamrock (tänk Stone Temple Pilots, Myles Kennedy etc.) som sedan broderats ut med 2% Black Label Society, 15% Phil Anselmo och litet halvtungt malande riff på. Låten är “helt okej” men stampar litet på stället och det låter som om jag hört det här förut. Åtminstone finns det alltför många metal-sångare som sjunger på samma sätt. Jag ger skolvitsordet 6.

Norska Dienamics låt Dance with the dead är litet snabbare än Potergeist och lutar mer åt thrash-hålet. Vi kör inte ändå skateboarden upp i taket från rampen och häver en bärs på vägen ner, utan sitter mer och luytar armbågarna mot skejten på trottoarkanten med en bandana över ögonen. Bra så. Det kommer litet täkätätä-trummkomp i stil med Pantera mot slutet och sedan kommer gitarrsolot. Sedan refräng igen och tja, kommer det någonting på tv? Jag tror man måste se de här live för att kunna uttala sig om det funkar eller inte. Jag ger dem skolvitsordet 7.

Dienamics hemsida.

Helloweens nya singel heter My God given right och så fort som Andi Deris öppnar käften börjar det låta som en parodi på Helloween. Det är samma melodiska trallglada tyskheavy som präglat bandet de senaste 20 åren. Jag hör inte till den skolan som föredrar Michael Kiske och old school-Helloween framom Andi Deris, men jag skulle säga att den här låten är litet medelmåttig. Senast jag såg bandet på Sauna Open Air för ett antal år sedan så var det ett riktigt trött och dåligt band på scenen.

Likväl fastnar låten på hjärnbarken efter att man har hört den några gånger och videon är ju lämpligt fånig med pumpor, tissar, luftgitarr och fula gubbar i en fabrik...

Inget nytt under solen med andra ord. Som tur har landsmännen Accept visat att man kan förnya sig och stiga till strålande nya höjder också årtionden in i karriären och trots ännu ett vokalistbyte. Det sagt, skulle jag ändå inte rekommendera att Helloween börjar experimentera alltför mycket utan håller sig trogna till sin egen stil.

Metallväktarna

skivkonvolut Craneium Explore the void

Fem frågor till Craneium

Stoner-bandet Craneium övertygar på debutskiva

Soffe spelar bas i Viper Arms

Skulle inte kunna leva utan metal

Kvinnor måste oftare än män bevisa att de kan spela rock

Emma och Craig vill förändra metallscenen

Upp till kamp mot sexism inom metallmusik

Sexism inom metal bekämpas med bra metal av kvinnor

Kjell Simosas

Vårens hårdaste plattor

En titt på den mörka musikens skivvår.

Lasse Grönroos bokhylla med rockböcker

Biografier jag skulle vilja läsa

Oskrivna biografier Lasse vill läsa.