Poltergeist – skräck utan geist

Vi har sett det förr. Ett gammalt hus dit en ny familj anländer. Barn som fattar snabbt, föräldrar som är trögare än tåget. Frågan är om vi behövde en uppdatering av just den här versionen?

Den som växte upp på 1980-talet behövde inte se ”Poltergeist” för att veta vad den gick ut på. Det var en film det talades om. En film som sågs av många.

Bilden av flickan som står med händerna tryckta mot en flimrande tv-skärm etsade sig fast på vår kollektiva näthinna. För det var väl det man visste. Att tv:n rymde något farligt. Något ondskefullt.

Och skräcken levde vidare efter premiären. Detta eftersom flera av de inblandade skådespelarna gick en alltför för tidig död till mötes. Däribland den lilla flicka som stod framför tv:n.

Heather O´Rourke blev bara 12 år gammal.

Så hur kommer det sig att man vill – och vågar – göra en ny version av denna klassiker?

I skärmarnas tid

Inledningsvis kan man tycka att det hela är ett slentrianmässigt försök att haka på trenden med att återuppväcka vinnande 80-talskoncept, men vid närmar eftertanke ter det sig helt logiskt.

För om det finns något ämne som känns högaktuellt så är det väl diskussionen om vårt förhållande till skärmar? Dem som vi bär med oss överallt. Hela Tiden. Skärmarna via vilka vi lever. Varför inte låta oss uppslukas av dem – bokstavligen?

Så när vi ser familjen Bowen flytta in i huset med de många dörrarna, de djupa garderoberna och de många eluttagen är man benägen att misstänka att det kommer att bli riktigt livat.

Åtminstone för äldsta dottern Kendra (Saxon Sharbino) som lever via skype. Och för yngsta dottern Madison (Kennedi Clements) som konverserar med tv-flimret.

Mellersta sonen Griffin (Kyle Catlett) har varken mobil eller flimriga vänner – men han tvingas å andra sidan sova på vinden... Och det vet man ju hur sådant brukar sluta.

Ansatsen som kom av sig

Men när man väl kommit igång är det som om regissören Gil Kenan & co inte vågade löpa linan ut och frigöra sig från förlagan. Man vågar inte ta fasta på den nya tekniken och man vågar inte heller treva sig alltför långt längs det andliga spåret.

Man tillkallar visserligen en exorcist (Jared Harris) – men han ter sig mer komisk än kraftfull.

Och när man väl släppt greppet om potentialen faller helheten handlöst in i gamla mönster. Dörrar som slår igen, dockor som ser skrämmande ut, trädgrenar som breder ut sig likt armar – allt sådant har vi sett förut. Ofta mycket bättre. Som t ex i "The Conjuring"(2013).

När det gäller skådespelarna känns Sam Rockwell något malplacerad som familjefadern vars stolthet tagit stryk av att han blivit arbetslös – det faktum som drivit familjen till att flytta till ett mindre hus.

Rockwell spelar vidare på den typ av tvetydig utstrålning som han haft i ett flertal osympatiska roller - vilket gör att man har svårt att hänga upp sitt förtroende på honom.

Barnens insats har man däremot inga problem att tro på. Men de förmår dessvärre inte ensamma bära upp en film som saknar såväl magiskt skimmer som nerv.

En film som vunnit på att man tonat ner specialeffekternas osaliga andar till förmån för frågan om vad som händer med våra splittrade själar i en uppkopplad tid.