Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Fortfarande lättare att andas

Uppdaterad 05.06.2015 14:43.
Berna Göl och Ekin Sanac 2013

Jag minns hur fina vi människor var mot varandra.

Så beskriver Berna Göl sommaren 2013 då hon i en e-postintervju ser tillbaka på de massiva demonstrationer som bröt ut i Istanbul i maj 2013, ursprungligen för att hindra nerhuggningen av träden i Gezi Park.

Tillsammans med Ekin Sanac driver Göl bandet Kim Ki O och jag träffade dem för två år sedan, då en virvelvind av frihetssträvan drog igenom Istanbul.

De två kvinnorna hade deltagit i demonstrationer, känt tårgas, bevittnat polisvåld och upplevt medkänsla och att människor i staden gick samman.

– I Gezi Park och i medborgarforumen som ordnades såg vi att det vardagliga livet rullade på fint utan polis, bara genom att folk samarbetade. Jag glömmer aldrig det här, utopin blev en verklig möjlighet.

På demokratiforum

Tillsammans med Ekin besökte jag ett av dessa medborgarforum där människor från olika politiska läger samlades för att diskutera hur man i praktiken skulle ge form åt den anda som medborgarna delade, hur man skulle gå vidare från demonstrationerna på Taksim-torget.

Människor kom in i kampen från olika håll. Det kunde handla om miljöfrågor, om motstånd mot privatisering av offentliga utrymmen, islamisering och kvinnors rättigheter. En gemensam motståndare var det styrande AK-partiet och dess ökade maktanspråk.

Fortfarande, två år senare, träffas människor för att diskutera politiska frågor.

– I samma park som vi besökte ordnas det ett feministiskt forum varje vecka, berättar Sanac.

Mot spärren

Många av de här parkmötena som ägde rum överallt i Istanbul har utvecklats till solidaritetsgrupper och inför valet 2015 har de här grupperna engagerat sig i 10% rörelsen, vilket betyder att man på olika sätt har arbetat till stöd för folkets demokratiska parti HDP, som man hoppas att skall ta sig över röstspärren som ligger på 10 %.

I mars dödades 33 kvinnor, i april 22, bara för att de var kvinnor

Det skulle grumla till AK-partiets förhoppningar om majoritet i parlamentet och därmed strävan att göra förändringar i grundlagen som skulle koncentrera mer makt åt AK-partiet.

– De flesta är inte partimedlemmar, men som upplever att partiet behöver stöd. Att HDP klarar 10 % spärren är viktigt för såväl de kurder, sexuella minoriteter, feminister och den frihetliga vänster som upplever partiet som sitt.

Partiet samlar upp olika politiska grupperingar i Turkiet.

– Jag upplever det utomparlamentariska stödet för partiet som väldigt inspirerande och spännande, skriver Sanac.

Undanglidande makt

Trots att parken räddades för två år sedan och vissa bestående forum skapades så konstaterar Berna Göl att staten blivit mera och mera auktoritär i sitt styre.

Jag glömmer aldrig det här, utopin blev en verklig möjlighet

Ändå talar människorna mycket mera om politik efter demonstrationerna, och kan förhålla sig till politiska frågor som kanske inte direkt handlar om dem själva, vilket är viktigt och Göl tror att de oppositionella krafterna är starkare idag än tidigare.

Då man läser nyheter om Turkiet så handlar det ofta om olika knep som regimen tar till för att göra det demokratiska samtalet svårare för folket. Man slår också bestämt mot demonstrationer, om man inte förbjuder dem.

Sanac upplever ändå att AK-partiets valkampanj och retorik visar att styrkan är skenbar.

– Det syns överallt, också i valtalen, att partiet har tappat makt, inte förstärkt den.

Lättare luft

I det radioprogram jag gjorde minns jag starkt hur Berna Göl beskrev andan i staden under protesternas gång. Trots polisvåld, tårgas och till och med skadade och dödade demonstranter, eller kanske just på grund av allting som hände, talade hon om att det kändes lättare att andas.

Människorna var solidariska med varandra, brydde sig om varandra oberoende av politiska läger.

Det här var en kontrast till den ensamhet och melankoli som många Istanbulbor känner av.

Jag frågar om den här känslan finns kvar.

Kim Ki O och skymning i Kadiköy

– Det kommer och går, men jämfört med tiden innan protesterna så är luften definitivt lättare att andas.

Omsorgen och hur människor tillsammans organiserar sig gör livet mindre ensamt.

Mördade för att de är kvinnor

Under mina dagar i Istanbul hörde jag många kvinnor tala om det absurda i att plötsligt demonstrera för rättigheter som man redan haft sedan länge, aborträtten till exempel.

Det viktiga var allt vi själva gjorde här, hur vi organiserade oss

Att dåvarande premiärministern, nuvarande presidenten, Recep Tayyip Erdoğan, ville se kvinnan hemma och som barnaföderska var ingenting som sekulära kvinnor och män ville veta av.

Då jag frågar Ekin Sanac om hon upplever en feministisk tillbakagång så berättar hon att feminsistiska grupper hela tiden får gå i strid i olika frågor eftersom våldet mot kvinnor i Turkiet är så utbrett.

– I mars dödades 33 kvinnor, i april 22, bara för att de var kvinnor.

Siffrorna på mördade kvinnor har ökat i Turkiet under de senaste åren och i år är det här en valfråga.

Feministiska grupper har samlat underskrifter och gjort ett upprop och sagt sig stödja HDP.

– Vi skrev naturligtvis under det här, berättar Sanac.

Solidariteten mellan olika politiska grupper är godtycklig. Det finns så mycket att protestera emot, folk tröttnar lite.

Däremot ser kvinnorna i Kim Ki O ett politiskt uppvaknande bland unga.

– Man ser feministiska slagord på väggarna och unga transkönade personer deltog med flaggor och bilder i Istanbul Pride i fjol. De unga är så organiserade och jag blev rätt rörd av att se det här.

Det viktiga var det vi gjorde här

Kim Ki O har spelat konstant under de senaste åren och de politiska uppvaknandena som skett I deras stad och de egna erfarenheterna av solidaritet och kamp inspirerar dem att fortsätta göra musik.

– Vi brukar uttrycka oss indirekt, vagt, berättar Berna Göl.

Många av de frågor som formulerades 2013 var också sådana som funnits där framför oss hela tiden, fortsätter hon.

På många sätt har duon svårt att sätta fingret på exakt vad som förändrats. Regeringens politiska tryck har ökat, men det inre trycket i människorna har släppt lite.

Trots allt har Ekin Sanac och Berna Göl fått en boostad tilltro på sig själva.

Att omvärden uppmärksammade vad som var på gång i Turkiet är inte det viktigaste.

– Det viktiga var allt vi själva gjorde här, hur vi organiserade oss, att vi kan sträva efter reformer och att förändra grundlagen, påpekar Sanac.

Odemokratisk spärr

En ström av Gezi-andan löper genom valprocessen 2015 och duon hoppas just nu på att både försöken att ge presidenten mera makt och 10 procentsspärren i det långa loppet kan försvinna.

– 10% är den högsta spärren i hela världen och därmed den minst demokratiska, menar Göl.

Ekin Sanac hoppas att HDP-partiet klarar spärren och att den kvinnliga representationen i parlamentet ökar med 20 procent.

Man talar ofta om Istanbul som platsen där två världar möts. Det må vara en sann kliché, men ett faktum är att Turkiet på samma gång rymmer starkt demokratiska som odemokratiska krafter.

Kim Ki O fortsätter engagera sig, både i och utanför musiken.

Mer om ämnet på Yle Arenan