Hangöteatertorsdag med Klockriketest och Mens-show

Årets finlandssvenska Teaterträff är inte många timmar gammal, men redan nu har den bjudit på några exklusiva ögonblick: en möjlighet att se en föreställning som får premiär först om fem månader, och att vara med när två radioteatergrupper sätter igång med att trolla fram var sin föreställning på 24 timmar.

Man kunde föreställa sig att det känns absurt att spela upp en föreställning som ska få sin premiär först om knappa fem månader, sådär som Stina Engström och Matti Raita gjorde i Hangö med Klockriketeaterns höstsatsning Nästa andetag. Men när jag i Hangö på fredagen träffar Matti – Stina har redan lämnat staden - hävdar han att det inte alls kändes konstigt.

- Vår arbetsprocess har också annars varit helt speciell, vi började redan i augusti i fjol och har repeterat en dag nu och då när vi haft tid, ler han.

- Men för oss var det väldigt värdefullt att spela upp det vi har, det gav en insikt i var vi står med allt och visade tydligt hur vissa val fungerar och vilka spår vi kan gå vidare med. Och dessutom märkte man ju nu var texten är så där självklart rolig, och där behöver man inte strecka under komiken utan istället försöka backa litet.

Traditionellt välskrivet brittiskt

Matti Raita talar om Klockriketeaterproduktionen av en färsk pjäs av den brittiska 30+dramatikern Duncan Macmillans Lungs.

Det handlar om en oerhört typisk brittisk dramapjäs: intimt med bara två skådespelare, extremt textdriven, fylld av snabba replik- och scenbyten. Här kan man hoppa ett år mer eller mindre mitt i en mening, replikerna är korta och väldigt exakt skrivna. Sådär som brittisk dramatik så ofta är.

Vi har ett övre medelklass 30+par som funderar på att skaffa barn, kryddar sina liv med miljömedvetenhet och en vilja att ”leva rätt”, och så pratar man på och förbi och ibland också med varandra där de ofta förgäves kämpar med att hitta rätt ord.

Så serveras vi ett i grund och botten bekant relationsdrama som rätt långt handlar om kommunikation, och intressant är här också att regissören Dan Henriksson castat en äldre kvinna och en yngre man till rollerna.

Det som allt står och faller på – förutom att skådisarna hittar den där vassa snabba eleganta brittiska dialogen – är balansen mellan komedi och allvar, mellan allvarlig humor och lättsamt allvar.

På torsdagskvällen i Hangö slogs jag av hur långt duon Engström & Raita hade hunnit redan nu, och hur en brittisk text ofrånkomligen känns mera England än Svenskfinland – hur bekant problematiken än är också här. Men det är väl ofrånkomligt, det handlar ju om den miljö som texten ursprungligen kommer från.

Klockriketeatern fick säkert ut det maximala ur sitt Hangögästspel. Publiken blev garanterat nyfiken – fast frågan är om publiken hade varit värd att det hela inte hade prissatts som en färdig föreställning. Ett slags rabatterat ”work in progress”-biljettpris hade kanske varit rättvisare?

Svensk Mens-Show

En knapp timme efter Klockrikegästspelet, sitter jag på redan på Pub Grönan, och möter något diametralt annorlunda: en feministisk krogshow om män med svenska duon Ester Uddén och Py Huss-Wallin: The Real Mens Show. Och här syftar Mens inte på ”det där röda”, utan på det engelska ordet för män.

Inför showen funderar jag på om det längre finns något nytt att berätta i genren ”kvinna som klär ut sig till man och gör karikatyrer av mannen”. Det är väl inte längre tillräckligt att det som genusmedveten kvinnlig skådespelare är spännande och roligt att undersöka vad som händer när man för en scen klär ut sig till man.

Nu handlar det mesta om att skämta om de typiska (?) manliga intressena Bilar Sport och Fitta.

Det är förstås bara ett ytligt plan. Målet är förstås inte bara att göra sig lustig över manliga klichéer, utan också att blottlägga sexistiska strukturer i samhället.

Mycket i showen är förutsägbart, men duon lyckas ändå hålla liv i sin show och trollar fram väldiga skrattsalvor. Och framför allt Ester Uddén drar sin karaktär Frasse så till sin spets med sina ”inskränkt man”-gester och insinuerande blickar och snusakrobatik, att det är omöjligt att motstå.

När de två som final blir obehagligt allvarliga (”oj nu blev det visst dålig stämning”) och avslutar med att helt konkret klä av sig sina roller, då trollar de fram en nivå som ger det hela någonting nytt och får mig – trots inledande tveksamhet – att köpa konceptet.

Samtidigt är det här förstås en show som borde nå ut till en målgrupp som inte automatiskt delar showens kritik av en mossig manlig identitet.

Fredag med 19 alternativ

Men festivalen fortsätter, i allt högre tempo. Fredagen bjuder på 19 programpunkter.

Det unika projektet Hörspelstävling har nyss kört igång. Det är två lag (Martin Bahne, Marco Luponero och Maria Salomaa-Kivelä, samt Anna Sofia-Nylund, Lidia Bäck och Joanna Wingren) som på 24 timmar ska trolla fram två färdiga radioteaterföreställningar på ungefär 15 minuter – resultatet får vi alla höra i morgon.

Under fredagen presenterar festivalen också två av årets Antoniaprisnominerade föreställningar: Det osynliga barnet och Hamlet sade det vackrare.

Utöver det, exempelvis Annika Tudeer som är här med sin Annika gör Svansjön – en soloperformance som utgår från hennes eget 1990-tal som litteratur- och kvinnoforskningsstuderande.

Läs en kort intervju med henne inför premiären

Och den som för ovanlighetens skull vill uppleva en kombination av stämningsfylld störtskön rockmusik i kombination med film, ska förstås kolla in De Kristallklaras Society på kvällen.

Ännu finns det biljetter till allt, förutom till lördagens Duvteater-improvisation. Den är slutsåld redan nu.

Mera Hangö Teaterträff-text publiceras under lördagsförmiddagen.