Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Halford och grabbarna levererar

Från 2015
Uppdaterad 29.10.2015 12:40.
Judas Priest i Ishallen.

Rob Halford är hårdrockens grand old gentleman. Konserten i
Helsingfors ishall den 4.6 inleds med Dragonaut från senaste skivan
Redeemer of souls och metallguden stiger värdigt in på scenen med sin
käpp.

Den är antagligen gjord av metall såsom resten av Halford.
Nyaste skivan är riktigt bra och det glädjer mig att Priest spelar
hela fyra låtar från den.

I övrigt är setet en "Greatest hits" med idel bra låtar, men inga
överraskningar. Det var kanske litet roligare då de på avskedsturnén
som inte blev ett avsked spelade en låt från varje skiva.

Men jag klagar inte. Från Victim of changes till Halls of Valhalla kan jag
bara konstatera att bandet gjort hårdrock som fyller alla kvalitetskrav från mitten av sjuttiotalet till dags dato.

Judas Priest i Ishallen.
Bildtext Den obligatoriska prätkän.

Zombier och prätkän

Själva showen är nertonad på den här turnén. Inga rampar och
monsterarmar som lyfter Rob, men de har småroliga videon på screenen
bakom. Till exempel. zombier i March of the damned. Motorcykeln körs förståss
in på scenen i Hell bent for leather. Och ingen prätkä utan Tom of
Finland
-hatten och piskan.

Five finger death punch: Ljummen uppvärmning

Uppvärmarna Five Finger Death Punch är eländiga. Killarna ser ut som
om de alla spelade i olika band; en har läder, en fotbollströja och
sångaren vill se ut som Phil Anselmo i Pantera.

Dessvärre låter de inte som Pantera. Kidsen diggar de melodiska "attityd"-låtarna, men
faktum är att bandet är alldeles för oinspirerat och slött för att få
släppas ut på en scen i en så gott som fullsatt ishall. Judas Priest:
Ta nästa gång Anthrax med er. Eller Enforcer.

Judas Priest i Ishallen.

Hela garderoben läder

Men tillbaka till Judas Priest. De nya låtarna såsom March of the
damned
och Redeemer of souls sitter bra mellan klassiker som Devil's
child
och You've got another thing coming. Jag tappar räkningen i hur
många gånger Rob Halford byter kläder, men han byter rock ungefär med
två låtars mellanrum.

Det är lång läderrock med nitar, en kort läderrock med nitar, en lång silver-svart läderrock med nitar och
sedan igen en svart läderrock med nitar. Och förstås en jeansjacka
med Screaming for vengeance-logon på ryggen. Men så är han ju faktiskt
allas vår "Turbo lover".

Rösten i skick

Basisten Ian Hill står fast stationerad bakom högtalarna ur min
synvinkel, så jag inte ser honom under hela konsertens gång förrän i
slutet då bandet kommer fram för att buga. Gitarrduon Glenn Tipton och
ypperliga nyaste förmågan Richie Faulkner däremot gör det som paret
Tipton-Downing alltid gjorde: sparkar röv med gitarr.

Någon frågade mig på förhand hur Robs röst håller nuförtiden. Jävligt bra, tackar som
frågar. Karln sjunger starkt, högt och klart och på rätt ställen med
ålderns rätt med lagom sakligt rost i rören, enbart på ett bra sätt.

De allra högsta tonerna i t.ex. Painkiller når han förståss inte, men
han klarar av de svåra låtarna bra mycket bättre och högre än de
flesta yngre band som försöker sig på att spela Judas Priests låtar
live.

Judas Priest i Ishallen.

Robgår till och med ner på knä i slutet av konserten, trots sitt dåliga ben, och skriker så tonsillerna strittar medan han kramar
mikrofonen med båda händerna så knogarna vitnar. Respect.

Det här var inte den bästa konserten jag sett med Judas Priest, men en
proffsig helmysig afton med enbart klassiker. Jag skulle gärna ha hört
nyaste skivans avslutningslåt Beginning of the end, men den kommer
åtminstone som outro-band efter att avslutningslåten Living after
midnight
tonat ut och bandet kastat plektrum och trummpinnar åt
publiken.

Diamonds and Rust skulle jag också gärna hört och det skulle
vara kanon om de någon gång kunde gräva fram Rocka Rolla från
debutskivan med samma namn ur naftalinet. Eller Let us pray från Sin
after sin...

Judas Priest i Ishallen.

Spyor på min rock

Kvällens bottennotering var britten som spydde på min läderrock. Nå,
åtminstone bad han artigt om ursäkt och det mesta missade min rock.
Han torkade också av min rotsi med en näsduk. Jag intalar mig att det
är litet metal med spyor på läder efter en Judas Priest-konsert...

Setlistan såg ut så här:

Battle cry intro
Dragonaut
Metal gods
Devil's child
Victim of changes
Halls of Valhalla
Love bites
March of the damned
Turbo lover
Redeemer of souls
Beyond the realms of death
Jawbreaker
Breaking the law
Hell bent for leather
Hellion/Electric eye
You've got another thing coming
Painkiller
Living after midnight

Kolla också in KjellHells juttu!

Metallväktarna

skivkonvolut Craneium Explore the void

Fem frågor till Craneium

Stoner-bandet Craneium övertygar på debutskiva

Soffe spelar bas i Viper Arms

Skulle inte kunna leva utan metal

Kvinnor måste oftare än män bevisa att de kan spela rock

Emma och Craig vill förändra metallscenen

Upp till kamp mot sexism inom metallmusik

Sexism inom metal bekämpas med bra metal av kvinnor

Kjell Simosas

Vårens hårdaste plattor

En titt på den mörka musikens skivvår.

Lasse Grönroos bokhylla med rockböcker

Biografier jag skulle vilja läsa

Oskrivna biografier Lasse vill läsa.