Spy – spionhistorien som kom av sig

Filmen Spy är en James Bond-parodi där Melissa McCarthy spelar spionen Susan Cooper som efter en lång karriär bakom skrivbordet nu hamnar ut på fältet. Det är meningen att publiken skall skratta.

Det hela börjar som en klassisk Bond-film. Vi har den smarta och eleganta Bradley Fine (Jude Law) som på en exklusiv herrgård dricker champagne, flörtar med vackra kvinnor, springer i lönngångar, jagar kärnvapen och slåss mot farliga män. Allt med största finess.

Att han klarar sig så bra beror i allra högsta grad på att han i sin öronsnäcka har assistenten Susan Cooper (Melissa McCarthy). Hon sitter i CIA:s högkvarter och eftersom hon via satellit kan se och höra allt kan hon också assistera Bradley.

De är det perfekta teamet, enligt Bradley. För Susan inte bara räddar Bradley, hon hämtar också hans tvätt och klipper gräsmattan.

Hon ställer alltid upp för Bradley och när han sedan blir dödad av en skurk kräver Susan att få komma ”ut på fältet” för att hämnas den goda Bradley.

Men kan en medelålders, tantigt klädd kvinna vara en trovärdig spion?

Tanthumor?

Det är kring tanten som filmen bygger upp sin humor. För det är väl självklart att vi skall gapskratta åt tanken att se Susan som spion?

Och här ligger kanske filmens bästa poäng – att vi så snabbt tänker i vissa banor: medelålders tant som spion = töntigt och komiskt.

Men där tar de smarta poängerna slut. För sedan får Melissa McCarthy tyvärr spela Susan Cooper som just den där töntiga tanten som gör komiska saker. Visst visar det sig att Susan är en skicklig spion, t.o.m. bättre än de flesta, men hennes framgång kommer genom att hon först blivit hånad och förödmjukad. Då Susan skickas ut på fältet får hon t.ex. inga häftiga skjutvapen eller exklusiva attiraljer, hon får pepparspray och fula kläder.

Melissa McCarthy är en strålande komiker. Hon är snabb i käften, charmig, bra på timing och har en fysisk humor. Så varför ger ingen regissör henne en ordentlig roll att bita i?