Importaktivister vill stoppa finsk kärnkraft
Bottenhavet skiljer Finland och Sverige åt, men kärnkraften har fått avståndet att krympa. I flera års tid har kärnkraftsmotståndare i Västerbotten fört en aktiv kamp mot kärnkraftsbygget i Pyhäjoki. Vad är det som driver dem? Vad får dom att köra hundratals kilometer, till ett annat land, för att kämpa mot något som Finlands riksdag redan sagt ja till?
Det är byadag då jag besöker Parhalahti, i Pyhäjoki, en lördag i juni. I byn Parhalahti bor ungefär 400 personer.
Det är 5 km till Hanhikivi, där Fennovoimas kärnkraftverk ska byggas.
Jag hade nog inte åkt till Pyhäjoki och Parhalahti om det inte var för Fennovoima. Just den här dagen ska kärnkraftsmotståndare från Västerbotten ha en manifestation här.
Vi delar samma hav
De kommer bland annat från Umeå, Skellefteå och Robertsfors. De är medlemmar i Kärnkraftsfritt Bottenviken, ett partipolitiskt obundet nätverk.
På Facebook har gruppen över 3 000 medlemmar. Gänget som åkt till Pyhäjoki den här helgen består av 8 personer.
- Resan hit tog ungefär 8 timmar, säger Elisabeth Holmström.
Elisabeth är en av medlemmarna i nätverket och den som arrangerat resan till Finland. Hon bor i byn Långsjön i Robertsfors. Från hennes hem är det omkring 170 kilometer till Hanhikivi.
Varför kommer ni hit?
- Vi vill visa att det svenska motståndet är levande och väldigt starkt. Det är samma hav vi delar så vi måste få stop på det här. Det här är den viktigaste frågan vi har just nu. Vi måste rädda Bottenviken från det här kärnkraftsprojektet, säger Elisabeth.
Inger Råby är en av Elisabeths vänner i nätverket. Inger anser att det är förfärligt att Finlands riksdag sagt ja till ännu ett kärnkraftverk.
- Men det finns ju en begränsning att det ska vara 60% inhemsk finansiering. Vi hoppas att tillräckligt många ska backa ur så att det inte blir av. Det är det halmstrå vi har och det är därför vi vill fortsätta kämpa in i det sista, säger Inger.
Kampen började år 2011
Elisabeth Holmström berättar att hon växte upp på ett lantbruk och att miljöfrågor intresserade redan i unga år. Vid folkomröstningen år 1980 röstade hon nej till kärnkraft.
Nätverket Kärnkraftsfritt Bottenviken grundades i december 2011. Målsättningen är att informera om vikten av att satsa på 100% förnyelsebar energi.
I december 2014 besökte Elisabeth och några andra representanter för Kärnkraftsfritt Bottenviken Helsingfors. De överlämnade en namnlista, undertecknad av 26 000 personer, till riksdagen.
De besökte också Strålsäkerhetscentralen och Arbets- och näringsministeriet.
- Vi har också skrivit brev till alla riksdagsmän i Finland. Vi skriver insändare och debattartiklar. Och vi ordnar manifestationer av olika slag.
Parhalahtidagen
Parhalahtidagen är en helt vanlig byadag. Här visar föreningar upp sig. Här säljs bakverk, lakrits, spunnet socker. Vill man beskåda byn från ovan kan man åka upp i en lyftkran. Här finns kaniner att titta på och häst och kärra att ta en tur i.
Också Fennovoima är på plats. De bjuder på korv.
- Fennovoima bjuder, säger en flicka i fotbollsslagets tröja då jag tar fram plånboken.
Kaffe och bulle får man också gratis. Ett frivilligt bidrag tar fotbollsföreningen gärna emot. Men det är Fennovoima som bjuder.
Protestmarsch
De svenska kärnkraftsmotståndarna har stämt träff med Taina Mäntykenttä på en rastplats vid Europaväg 8. De ska gå tillsammans till byafesten, som hålls på Parhalahti skola.
Taina för en envis kamp mot Fennovoimas kärnkraftsbygge. Hon bor i Ylikiiminki, 140 km från Hanhikivi. Några dagar innan Parhalahtidagen var hon på Hanhikivi för att hindra arbtet med vägbygget.
Polisen förde bort henne och hon fick tillbringa nästan 8 timmar i häktet. Böter på 80 euro blev det för det här tilltaget.
Nu i juni ska Taina gå från Uleåborg till Helsingfors för att väcka uppmärksamhet kring kärnkraftsbygget. Marschen till Parhalahtidagen är en del i hennes kärnkraftspromenad.
Sordin på stämningen
Jag står och väntar på kärnkraftsmotsåndarna på parkeringsplatsen vid byskolan. Folk tittar och undrar, vad är det för gäng som kommer med flaggor och plakat?
Under sång tågar de in på skolgården och ställer sig bredvid Fennovoimas tält. Fennovoima delar ut ballonger, godis och broschyrer.
Kärnkraftsmotståndarna bjuder på sång, delar ut informationsblad och går runt med namnlistor mot kärnkraftsbygget.
Att säga att det blir dålig stämning då kärnkraftsmotståndarna dyker upp är kanske överdrivet. Men det blir annorlunda.
För en kort stund stannar allt upp. Människor tittar och viskar. Den splittring som säkert finns i Parhalahti, när det gäller kärnkraften blir ganska tydlig.
Sen återgår allt till det vanliga. Människor fortsätter umgås, dricka kaffe och göra affärer.
Jag försöker prata med människor på byadagen. Det är inte många som vill prata kärnkraft eller Fennovoima.
- Kärnkraften ger pengar och liv till vår kommun, säger en kvinna med en liten flicka i barnvagn.
Jag träffar en man som medger att kärnkraftsfrågan är svår. Men han tycker ändå att de svenska kärnkraftsmotståndarna inte egentligen har något med Fennovoimas bygge att göra.
- Inte åkte vi finländare till Sverige och protesterade då de byggde Ringhals eller Barsebäck heller? Om vår riksdag bestämt att det ska byggas måste vi få göra det. Sen är det en annan sak om det är bra eller inte.
På undantag
Kärnkraftsmotståndarna står med sina banderoller och plakat bredvid Fennovoimas tält. Något bord eller några stolar får de inte. Taina Mäntykenttä pratar med arrangörerna.
- Det här är ju inget krig. Vi måste alla kunna vara här oavsett vilken åsikt vi har om Fennovoima. Men arrangörerna hittar tydligen inget bord och inga stolar åt oss.
De svenska kärnkraftsmotståndarna har skrivit ett tal, som Taina översatt till finska. Hon vill låna mikrofonen av arrangörerna för att läsa upp talet.
Efter en halvtimmes nej ändrar sig arrangörerna och låter Taina hålla sitt tal.
Grönskande Hanhikivi
Jag åker ut till Hanhikivi. Jag vill se den här omtalade platsen med egna ögon. Det är vackert. Lummigt och kargt på samma gång.
Ett stort kalhygge skär genom skogen. Ett vägbygge är i full gång. och ett staket håller på att resas.
Eftersom jag inte vet var kärnkraftsaktivisterna håller till frågar jag Fennovoimas väktare. Han kollar med sin chef om det är okej att jag överhuvudtaget är där. Jag väntar i bilen medan han pratar i telefon. Det är okej.
Jag kör in på en liten, lerig väg och parkerar bredvid en stockstuga. Inga människor syns till. En utegrill på gården och lite kläder hänger på tork. Några bilar står parkerade invid stugan.
Första mötet
Fåglar sjunger, myggor surrar och det är helt tyst och stilla. Så plötsligt dyker de upp. Fem personer kommer gående längs vägen. De är maskerade och har mörka eller kamouflagefärgade kläder.
Jag är förberedd på att aktivisterna som slagit läger på Hanhikivi troligtvis kommer att vara maskerade. Men jag blir ändå lite tagen. Det är konstigt att möta någon som döljer sitt ansikte.
Vi hälsar och de tar av sig sina ansiktsmasker. Det är unga människor, nånstans mellan 20 och 30. Vi pratar en stund. Sen åker vi till själva lägerplatsen. Förbi Fennovoimas vägbygge, där vakterna sitter i sina bilar.
Lägerliv på Hanhikivi
Jag träffar en man och en kvinna som för miljöaktivisternas talan. Mannen bär en mask som föreställer Putin, kvinnan har en stickad svart ansiktsmask. När vi hälsat tar de av sig maskerna.
De berättar om lägret medan vi vandrar ut till de två sommarstugor de får använda. Längs med stigen har de grävt stora gropar.
Här och där ligger högar med bräder och trädstammar. Allt för att försvåra arbetet för dom som ska tömma och riva stugorna sedan.
Stugorna ligger längst ute på udden. Vinden slår emot oss och det doftar hav. Mellan hällarna finns små vikar med sand, där tång ligger uppsköljd på stranden.
Aktivisterna sover i den ena av stugorna. Där finns liggunderlag och sovsäckar utbredda på golvet.
- Det här är vår lugna plats. Här ska man kunna sova och vara i fred. Det är jätteviktigt att det finns en sån plats, säger kvinnan.
I den andra stugan äter de och lagar mat. Farstun har omvandlats till ett förråd där det finns mat och andra förnödenheter. På spiselkransen finns kikare och mobiltlefoner. Namnlistor och scheman är upphängda på väggarna. Det är en sorts sambandscentral.
Frågor och svar
Vi sätter oss på en terrass för att prata. Mannen och kvinnan vill veta vad jag tänkt fråga. Kvinnan skriver upp frågorna och gör några
De väger sina ord noga. Både under den korta intervjun och när vi småpratar.
Jag får börja intervjun. En fråga åt gången. Sedan en paus innan jag ställer nästa fråga.
Kvinnan säger att hon är en finländsk medborgare och att hon kom till Hanhikivi för några veckor sedan. Nyttan med lägret är bland annat att få medierna att skriva om Fennovoimas kärnkraftsbygge.
Frågan om varför de bär ansiktsmasker får ett kort svar.
- Jag vill skydda min identitet bland annar i sociala medier.
Jag räknar till ett 15-tal aktivister. Enligt kvinnan varierar det från dag till dag hur många som bor på lägret.
Dagen efter mitt besök ska några personer hämtas i Karleby. Den 8:e juni börjar det internationella lägret.
- Då kommer det människor från olika håll i världen. Vi vet inte hur många vi blir. Kanske 50 eller fler.
Då och då kommer människor ut till lägret. Helt vanliga människor, säger kvinnan.
- Det är häftigt att se det stöd vi får från lokalbefolkningen. Och vi är tacksamma över att vi får vara här, att vi får använda de här stugorna.
Samma kamp
De bjuder på kokkaffe. Sen är det dags för mig att lämna Hanhikivi. Innan jag åker träffar jag de rikssvenska kärnkraftsmotståndarna.
- Det är så oändligt vackert här. Samma sorts skärgård som vi har på svenska sidan, säger Elisabeth Holmström.
Jag tar ett gruppfoto av dem innan vi skiljs. Sen går de ut till en av stugorna för att få en bit mat och prata med aktivisterna som bor på Hanhikivi.
Och jag slås av att de är så lika, men ändå så olika. De har samma argument mot kärnkraften. Det är samma glöd man ser i deras ögon. Men kampen förs på så olika sätt.
Lyssna på reportaget från Pyhäjoki:
' /%3E%3C/svg%3E)
