Deepak, Madonna och jag

Jag är utvald! På tisdag kväll får jag en privat inbjudan att träffa kändisgurun Deepak Chopra följande morgon. Det händer inte så ofta. Helt ur det blå kom ändå inte inbjudan.

Deepak skall föreläsa för ett fullsatt kulturhus två dygn senare och sent om sider har han gått med på att träffa några utvalda journalister innan. Jag är smickrad, jag kommer.

Eländigt från morgon till kväll

Med gårdagens smink och morgondagens rynkor skyndar jag till hotellet där vi skall träffas. På vägen ser jag att Nicki Minaj sitter mitt på torget halvnaken på huk så att skinkorna fladdrar. Fastän det bara är en pappreklam känner jag nästan hur hennes skinkor slår mig i ansiktet.

En tiggare hoppar förbi, benen är amputerade just under knäna. Ambulanser tjuter och i mitt stilla sinne funderar jag hur detta månne ser ut i den upplyste gode guruns ögon. Som Sodom och Gomorra tänker jag. Och då inte på ett bra sätt. Mitt eget liv känns faktiskt också lite som en Sodom och Gomorra-episod, ganska eländigt från morgon till kväll.

Men nu just är jag ivrig. En liten, liten del av mig, något som ännu lever hoppas att Deepak skall upplysa mig. Kanske titta på mig med en så god och mild gurublick att jag fylls med ljus och sedan lyfter upp till himlen som en…, som en…, ja något.

Miljontals följare

Jag läste Deepaks Sju andliga lagar när den kom ut och förstod inte så mycket. Jag skulle få verktyg för att nå framgång, välstånd, god hälsa och inre frid och allt det var faktisk just vad jag behövde. Men hur jag än försökte fick jag bara huvudvärk. Jag tyckte inte att boken var dålig, men det var inte riktigt min grej.

Däremot gillar jag att gurun har snälla bruna ögon och fascineras av att han har miljontals följare runt världen som dyrkar honom. Madonna och Deepak har tät kontakt och nu skall också jag få träffa Deepak. Kanske det blir vi tre i framtiden. Deepak, Madonna och Borgås Anne. Vem vet.

Bakterier och diamanter

Men sedan tar mina drömmar slut. Jag stiger in i ett litet rum och ser en liten man sitta på en liten stol. Jag ser ingen aura, ingen karisma och värst av allt är att Deepak inte ens tittar på mig. Han beter sig precis som vilken finländare som helst. Jag är bestört.

Vi är sammanlagt tio personer i rummet. Jag sätter mig bredvid honom, trettio centimeter ifrån. Jag ser att han har klistrat äkta diamanter på sina brillor. Diamanterna är gigantiska. Tre rader på högra sidan, tre rader på vänstra. De är 66 tillsammans, kanske 72. Svårt att räkna.

Jag sitter på mina svettiga, små händer och grunnar på vilken större-än-livet-fråga jag skall ställa. Samtidigt frågar de andra journalisterna intressanta frågor. Vad är det viktigaste för att må bra? Sömn, meditation, rörelse (t.ex. yoga), bra mat (fermenterade grejer är mycket, mycket bra). Allt handlar om bakterier får vi veta.

Take it easy

Vi får också veta att Michael Jackson hörde av sig till Deepak två dygn innan han dog (alltså Michael). Vi får veta att Michael mådde bra och var helt ok tills den där stora Pepsireklamen kom och förstörde allt. Jag nickar instämmande, just så var det.

Vi talar om skeptikerna Deepak möter. Han bekymrar sig inte över dem det minsta. Alla får tänka vad de vill. Dessutom har han bevis. Han berättar om olika test och experiment som verifierar hans tankar och metoder. Här hänger jag igen inte med. Det börjar vara dags för en fråga:

– Jag har nu i över fyrtio år försökt sköta om min hälsa och vara glad, men för det mesta är jag bara trött och ledsen, varför är det så svårt, för mig och kanske även för någon annan, att må bra? Deepak tittar på mig och jag känner mig som ett billigt ostpålägg. Och han svarar utan någon desto mera värme i rösten att jag skall ta det lugnt. Take it easy, säger han. Ta det lugnt, ta det lugnt.

Men, men, vadå take it easy, jag är inte nöjd med take it easy så jag drar till med att då ligger jag ju bara på sängen och dricker kalja. Drick på bara, säger Deepak. Drick! Det är nu tyst i rummet. Deepak kommer igen att tänka på vår gemensamma vän Michael och tillägger att det ju förstås inte är bra om man sedan blir beroende. Och det är ju sant.

Den viktigaste tweeten

Den indiske gurun har nästan två och en halv miljon följare på twitter. Jag drar till med ytterligare en fråga:

– Kära Deepak, vad skulle ditt viktigaste budskap till världen vara om du bara hade en tweet kvar att formulera dig med?

– Take it easy, säger Deepak.

Rummet pustar ut, vi är goda lärjungar, vi antecknar take it easy och låter axlarna falla ned till marken. Efter en stund frågar en dam vad Deepak ännu vill uppnå. Plötsligt far luften helt ur den här mannen, för en liten stund ser han riktigt fattig ut. Han har nämligen inga drömmar mera, han har inget speciellt han vill uppnå. Samma har jag hört ABBA-Benny svara. Jag tänker att det ändå måste kännas sorgligt att inte ha några drömmar kvar, att ha uppnått allt. Att vara 68 och bara vara nöjd. Att redan ha gjort allt, skrivit de bästa låtarna, sålt de flesta böckerna.

Jag inser att jag ändå kan vara glad över att jag själv är så långt borta från mitt fulla potential. Jag har väldigt många drömmar som fortfarande är ouppfyllda. Jag har mycket jag vill åstadkomma, ja, som jag faktiskt måste få åstadkomma. Jag känner mig för en liten stund rik, trots att jag är helt utan diamanter, jag har inte ens glasögon.

Stunden är över. Jag tvingar Deepak med på en selfie. Han ser trött ut, han vill fort bort. Ingen karisma, men jag tror att han sparar den för scenen. Ikväll ska han skina inför ett fullsatt kulturhus i Helsingfors. Jag gissar att han är bäst på avstånd. Han måste helt enkelt vara det.